Fly stan, så ofta jag kan.

Jag är ganska säker på att jag aldrig kommer komma till ro i stan. Åtminstone inte i Stockholm. Längtan efter landet är alldeles för stor och det finns ingenting som lockar med att bo kvar här. Folk säger att det bor mycket folk här, jo det är visserligen sant. Men känner man fler människor för att man bor här då? Hur ofta pratar du med dina grannar? Jag gör det eftersom mina grannar älskar mina katter, alla är pensionärer och har slutat stressa.

Och det är just det där med stressen alltså. Tunnelbanan är som en enda stor stressinstitution som för oss människor till ett evigt jagande efter någonting ingen har någon aning om vad det är. 

På landet. Där finner jag ro. Där är det enkelt att vara. Spelar ingen roll om det är vardag eller helg, en söndagkväll på landet är så mycket trevligare än i stan, och måndag morgon är så mycket mindre jobbig om man vaknar upp i tystnaden av ingenting. Inga bilar, inga tåg, inga människor som springer och stressar, inga ljud.

Här i närheten skulle jag kunna tänka mig att bo.
Närheten till rinnande vatten
Eller hav

En dag kommer jag bo på landet. Det är liksom ingen fundering, det är ett faktum. Vilken liten byhåla som helst behöver en mellanstadielärare, och då ska jag komma och banka vett i de små liven och förklara varför de absolut inte ska flytta till stan när de blir stora. 
Skoja. De ska självklart få göra som de vill och följa sina drömmar.

Ekebyhovsbacken

Vissa morgnar känns skit. Eller till och med vissa dagar, och det är helt okej. Tisdagar verkar vara en typisk sådan dag för mig. Det är långt kvar till helgen och man kan inte ursäkta sig med att halva veckan har gått så alla ”borde” och ”om” sitter kvar i kroppen vilket ofta resulterar i att ingenting blir gjort istället. Denna veckas tisdag var precis så, och jag blev hemmasittandes med en massa tankar som inte ville någonstans. Men jag skulle iväg till tandläkaren på kvällen, så jag tänkte att jag lika gärna kunde klä på mig ordentligt och passa på att bestiga berg efteråt. Så med nya, fräscha tänder, långkalsonger och värmetröja begav jag mig ut i jakten på ”cityskape”-bilder. 
Det blev det inte mycket av dock, men vad jag hittade var en hel del fint ljus att leka med. Snökanonerna var igång vilket blev besvärligt då snö är blött och bilderna blir suddiga av blöta på objektiven. Men som tur var blåste det lite och det gav också fina linjer i den yrande snön på toppen, som säkert mäter hundra meter över havet om man hoppar på toppen!

Ahh. Är den inte fantastisk? Tre nedfarter och allt. Nästan som i idre.

Jag kämpade och slet för att ta mig upp, där jag hoppades på att mötas av fina vyer av stadsljus att finna linjer och mönster i. Men eftersom snökanonerna hann blöta ner mitt objektiv blev det inte mycket av det. Istället fick jag leka att jag var på mars.

Tydligen hade någon annan redan satt sina spår på mars..

Jag hann till och med stöta på folk på mars! En fader och hans dotter som väntade på att storebror skulle åka skidor. Dottern var också intresserad av fotografi och hade fått sin första ”lite mer riktiga kamera”. Härligt tycker jag, hade jag blivit statsminister hade alla barn fått möjligheten att prova på foto! 

Ja, tydligen fanns det dessutom andra människor där med.

Efter detta häpnadsväckande äventyr begav jag mig hemåt med ett betydligt bättre humör, och fina tänder dessutom. Jag måste tydligen börja borsta lite bättre. Men det gör inget, jag menar vem gillar inte att borsta tänderna!?

Monday morning mist

Jag lovade mig själv att jag skulle börja ta vara på dagen. Och när jag vaknade i måndags morse var det en fantastisk dimma som låg över hela Hässelby. Vädret var väldigt likt även under söndagen men då var jag för trött för att orka ut efter helgens fisketurer. Så när dimman fortfarande låg under förmiddagen passade jag på att smita ut och ta några bilder. 
Något jag reflekterat över är att det ofta tar en stund innan jag ”kommer in” i fotandet. De första bilderna blir ofta rätt värdelösa. Men när jag sedan tagit några bilder, är lite varm i kläderna osv, då växer också kvalitéten på bilderna.

Tornen i Hässelby!
Badsäsong? Föredrar nog att simma i Åkeshovs simhall istället, nu när de faktiskt öppnat.

”I can’t see clearly now the rain is gone…”

Det blev en skön promenad på ca en och en halv timme innan det var dags att bege sig hemåt och äta frukost och sedan vidare till jobb. Idag har dimman tyvärr lättat och Hässelby är inte lika spektakulärt längre. Däremot ska jag till tandläkaren ikväll, så tänkte eventuellt bestiga Ekeröbacken under kvällen. Får se om det kan bli några fina bilder därifrån!

Fotografi för mig ( Långt inlägg)

Jag fascineras av människor. Jag tycker om att prata med människor. När en person öppnar sig kommer det ofta fram känslosamma saker och det märks ganska snabbt att många människor mår väldigt dåligt.
Det här är inte ett inlägg om några tips eller råd om hur du ska må bättre. Internet är fyllt av dem och jag kan inte tala om för dig vad du behöver. Men jag kommer dela med mig av hur och varför fotograferandet får mig att må bättre i vardagen.

Sociala medier. Jag tänker att jag ska skriva ett inlägg om sociala medier i framtiden. Hur sociala medier skapar press och ljuger oss människor rakt upp i ansiktet. Hur även jag är påverkad av sociala medier. Men jag vill, i detta inlägg meddela för dig att sociala medier ljuger. Människor ljuger på sociala medier. Vi alla gör det, för livet ser inte ut som på instagram. Inte alls.

För många av de människor som har fantastiska feeds på instagram mår inte bra. Och ärligt talat, ingen människa mår konstant bra. Men fotograferandet gav mig en vändning. 

I våras hade jag mycket tankar om livet och framtiden. Mycket oro och många dagar då jag kände att jag absolut inte ville ta mig utanför dörren. Jag har haft många såna perioder då jag helst av allt vill grotta ner mig i ett spel och låtsas som att världen utanför dörren inte existerar. Men det var också i våras som jag upptäckte fotot, på riktigt. Jag har alltid haft många intressen och framförallt musik och fiske. Men gitarren har ofta känts prestigefylld och fisket har ärligt talat varit krångligt. Man ska åka någonstans, man ska packa grejer, min lilla båt är lika säker som en våras vid områdena ”risk för svag is” och det är begränsat till när jag man kan fiska, eftersom det kräver tid. 
Men under våren och sommaren började jag utforska fotandet på riktigt och upptäckte plötsligt ett väldigt portabelt intresse. Kameran är min ständiga följeslagare och varje gång jag lämnar den hemma ångrar jag mig bittert. Samma visa VARJE GÅNG. Ändå begås samma misstag om lite då och då…

Första gången jag fotade macro

Men att för första gången alltid ha med sig ett intresse, det gjorde under för mig. Med kameran i min hand eller på min axel känner jag mig aldrig begränsad. Jag kan ta bilder när jag vill, på vad jag vill och jag behöver inte längre se fram emot helgen, eller nästa vecka, eller lovet då jag äntligen ska få komma ut. Jag har det här och nu. Alltid redo. Alltid tillgängligt.

Den andra saken som gör att foto har fått en sån stor plats i mitt liv är att den är prestigelöst. Det är kravlöst. Fotandet är för min skull, inte för någon annan. Det finns alltid saker att utforska och lära sig och det inspirerar mig. Att bli inspirerad av andra fotografer. Det är spännande och det fortsätter vara spännande eftersom det alltid finns mer att utforska. Grunden till att det ska vara spännande måste för mig dock vara att det är kravlöst, och det är en sak som sociala medier inte alltid uppmuntrar till. Men som sagt, det kommer ett inlägg om det så småningom. 

Utforska nya platser. Det finns så mycket att se runtomkring oss. Jag bor i Stockholm, det finns en hel stad att utforska, med byggnader, vattendrag, skog, parker, vägar… Det finns så mycket att se. Med kameran som verktyg är det plötsligt intressant att se och utforska allt detta. Och inte bara staden. Skogen, naturen där jag trivs som allra bäst. I alla väder i alla årstider. Kameran gör att jag vill gå ut. Inte sitta inne och uggla. Jag vill ut, jag vill fota, jag vill vara här och nu. Det finns ingen stund jag är så mycket här och nu som när jag spenderar tid med min kamera. 

För mig har det alltid varit viktigt att ha mina intressen att se fram emot. Jag trivs ute i alla väder, jag trivs i naturen. Kameran har fått mig att trivas i staden. Inte till den grad att jag tänker att jag ska bo kvar här i framtiden, men tills jag har pluggat klart är staden fylld av platser att utforska och avporträttera. Och med foto i mina tankar behöver jag inte längre längta tills helgen då jag får dra ut och fiska. Det räcker med att seminariet tar slut. 

Och inte minst, när fisketuren är slut, då är den slut. Alltså, den är verkligen stenslut. Vilket gör att varje gång en fisketur tar slut, då känner jag känslan av att någonting är slut. Med ett minneskort fyllt med bilder är det inte slut bara för att det är dags att åka hem. Då börjar bara nästa del av det roliga.

Att ha en plats att känna att jag inte behöver prestera för någon annans skull är en lättnad. Ibland känns det som att hela livet bara är en stor prestation. Det ska pluggas, det ska jobbas, man ska vara snygg, man ska passa in, man ska prestera bra på uppträdanden, man ska städa och laga mat, man ska vara nyttig och träna, man ska vara trevlig och helst inte bryta några normer (även om jag inte kan låta bli), tvätten måste tvättas och då med rätt mängd tvättmedel, rätt sorts tvättmedel och i rätt antal grader för annars går kläderna sönder och man sabbar miljön och har man för lite blir det inte rent så då luktar man illa och då bryter man normerna ändå och så blir folk arga och så…..

Det är skönt att ha en stund då och då, att alltid ha en stund att se fram emot, och som bara är för min egna skull. Där jag känner att jag får göra vad jag vill utan att någon annan ska tycka och tänka och värdera, och ha ett intresse som får mig att vilja utforska nya platser. Vare sig det är en natthimmel i fjällen, havet i Oxelösund, stenen nere vid stranden eller det ensamma trädet ute på ängen jag såg när jag åkte till mormor och morfar. Just där och då är stunden min. Bara min, helt utan prestationskrav. Min stund. Min.

Angelfiske – Säsongspremiär

Några av er har vid det här laget kanske koll på att jag gillar att fiska. Höjdpunkten på året är för mig när isen lägger sig och man kan ta bilen, mammas, iväg en tidig vardagsmorgon när ingen annan är uppe eller ute. En sådan dag var idag. Jag och min vän musikgeniet Erik drog hemifrån halv sex i morse och var redo ute på isen kvart över, redo för årets första angeltur. 

Bilder tagna med mobiltelefon med ytterst begränsade ISO-egenskaper och en inte alltför stor bländare med tveksam fokushantering och en bristande sensor gör att bilderna inte blir de skarpaste eller bästa.

Vi upptäckte så småningom att vi var ute lite tidigt. När vi satte upp det andra donet för dagen såg vi inte det första. Så vi kom till fyra, sen tog vi paus till ljuset kom fram. Sen började det hända grejer. 

Erik drar på dagens första gädda, 4.5 visade vågen!
Jag drog på en bamsing. Först trodde jag den var liten. Nu tror jag den var ganska stor. 7.5 visade vågen.

 

Gjeddefin!

Vid det här laget hade vi hunnit dansa till både ”I’m gonna be (500 miles)”, YMCA och dancing in the moonlight. Dagen började bra, men blåsten blåste och jag fick springa efter både IKEAkasse och vantar. Men det sägs ju att motion ska vara bra…
Dagen fortsatte i god ton och innan tolv hade vi dragit sex gäddor och tappat några. Efter tolv förändrades förutsättningarna då vädrets makter inte tyckte det räckte med en blåst liknande den på Nippfjället utan nu skulle även nederbörd blandas in i pannkakan med.

 

Det började lite smått
Och ökade så småningom lite mera smått.

Efter en stund var det lite mer.
Och ännu mer.

Sen tog jag en paus med kameran, och någonstans där emellan hann vi också med att dra en fisk till. Men sen, sen ökade snöandet likt bostadsräntorna när Bubblan sprack då när världen stod i kris för några år sedan.

Tillslut var det för mycket.

När dagen summerades kan vi konstatera att hösten äntligen tagit slut och vintern kom, iallafall tillfälligt, vilket också SL bekräftade i vanlig ordning när tåg och bussar slutar gå vilket resulterar i sin tur att telefonlinjerna för PTSS, Posttraumatisk snöstress, numer är överbelastade och människor är argare än någonsin eftersom ilskan ökar exponentiellt för varje gång SL misslyckas att fungera, vilket sker ungefär varje gång det kommer någon blött på spåren.
Vi kan också konstatera att vi hann med att dra 7 gäddor och långt över 10kg gädda, Snarare skulle jag uppskatta det till närmare 15kg. Vilket är en bra dag för att bo i Stockholm!

Sist men inte minst kan vi också konstatera att alla dagar, hur blåsiga och snöiga de än är, hellre spenderas ute på en sjö med gott sällskap, en mysig brasa och tio angeldon än i stan. Jag har faktiskt njutit oerhört av min dag. Har du?

Co-operative Fisherman: Erik Wikström

En gång ljög jag

För ett år sedan ljög jag. Hemskt, jag vet.
Det hela började med att jag hade sparat ihop lite pengar. Jag skulle egentligen jobba extra för att få ihop till en resa, men det blev inte av. Därför hade jag sparat lite extra pengar. Väldigt länge hade jag varit nyfiken på det här med foto och velat haft en egen kamera, så när jag nu väl hade lite pengar över tänkte jag att jag äntligen skulle köpa mig en.
Jag tog hjälp av Fredrik. En gymnasieväns pappa som är oerhört duktig. Jag frågade om tips och pris och vad man skulle leta efter, och eftersom jag hade fotat med Canon tidigare så bestämde jag mig för att välja en Canon. Valet hamnade på en 60D, en modell jag kände igen och var bekant med, även om jag inte hade några som helst fotokunskaper. Valet av objektiv föll på ett fast 50mm 1.8, även kallat ”nifty fifty”. 
Fredrik sa såhär:
”En 1,8 är en utmärkt startglugg. Skaffa en 35:a eller 28:a efter det, om du vill ha lite vidvinkel, alternativt något typ Sigma 17-70…”

Jag svarade inte på det. Min tanke var att skaffa ett kamerahus, ett objektiv, lära mig lite och fota mina katter. ”Efter det”… Jag skulle minsann inte lägga en massa pengar på foto.

Visst har jag hunnit med en hel del bilder på dessa två, men nog skulle det bli mer än så…

Där ljög jag. Oj vad jag ljög. Du ska bara veta vad jag ljög.

För nu sitter jag här ett år senare. Med en kameraväska som knappt rymmer allt jag införskaffat och med utrustning som skulle kunnat ge mig en resa till Asien ett par månader, i värde.
Men, nu ska tilläggas en väldigt viktig sak. Jag är inte ledsen för det. Fotograferandet har tagit mig ut genom dörren. Den får mig att vilja se platser, natur och städer, att promenera, utforska. Den har fått mig att leta djur och platser. Ja, ärligt talat så har den tagit den största delen av min hjärnkapacitet. Vad jag än gör, vad jag än ser, vad jag än upplever tänker jag alltid ”Det där hade blivit en bra bild”. Till och med på seminarierna tänker jag ofta ”Vilket snyggt ljus. Om jag ändå haft kameran med mig nu…”

Uppgraderingen började med ett Sigma 17-50 2.8. Jag kände mig begränsad i mitt fasta 50 och ville kunna få med mer i mina bilder. Möjligheterna med en ”normalzoom” gjorde att jag valde att införskaffa mig detta objektiv, och med en bländare på 2.8 oavsett brännvidd var det ett bra val. Jag är fortfarande nöjd med den och nu när jag börjat mig på lite landskapsfotografering kommer den väldigt väl till användning. Relativt billig dessutom och med bra bildkvalitét!

Ganska snart blev jag nyfiken på ”Wildlife Photography”. Det där med fåglar tyckte jag dock var tråkigt och förstod mig inte alls på varför jag skulle vilja fota det. Men att fota rådjur och räv, det var vad jag ville! Så jag satt och bläddrade internet in och ut och kom fram till att Tamrons 150-600 G2 skulle göra sig bra till min kamera. Dock är den dyr, så tanken var aldrig att den skulle hamna hos mig. Eller åtminstone inte än. Men så blev det. Jag kan dock inte påstå att den var särskilt billig, om man jämför med andra hobbies jag har. Men i objektivs mått mätt så får man väl säga att den är prisvärd. Det började dock med att den strulade, eftersom det satt ett billigt filter på. Jag trodde att skärpan var uselt i objektivet. Visade sig att jag hade fel för det var det sannerligen inte. Så fort jag kom på det, med lite hjälp av Scandinavian Photo, så har det levererat fantastiska resultat. 
Och nu kan jag inte se en fågel utan pulsen går upp och jag tänker ”nu skulle jag haft kameran”.

Sen under sensommaren kom jag in på det här med Macro. Så ja. Plötsligt en dag låg det på lådan ett Sigma 105mm 2.8 macro. Det var prissänkt och eftersom jag har en impulskontroll som är ungefär som en katt när det kommer till hårsnoddar så blev det så helt enkelt. 

Efter det, nu under julen faktiskt, har det dessutom tillkommit ett nd-filter och en gorillapod. Ett vanligt stativ lånar jag än så länge!

Fotografi är ett fantastiskt intresse, och jag kan verkligen rekommendera alla att prova på. Det är en startkostnad, ja, men man behöver inte alla de objektiv jag har, vilket jag så småningom räknar med att det kommer utökas i samlingen. Men de allra flesta bilder jag tar gör jag med mitt Sigma 17-50, och man kommer väldigt långt på det!

Dessa är några exempel på olika bilder som går att ta med en ”normalzoom”, och med det vill jag påvisa att man kommer långt även med begränsad utrustning! 
Och för dig som är nyfiken på att börja fota, börja med det du har hemma. Ta telefonen och se vad du kan göra med den. Läs och sök på internet, tills du hittar vad du för utrustning som skulle passa dig! Det behövs inga jättedyra kamerahus eller objektiv för att ha oerhört roligt med fotandet. Min Kamera, Canon 60D går nu att hitta för mellan 2500-4000. Det räcker väldigt långt!

Och sist men inte minst vill jag tacka dig som gjorde att jag inte åkte till Australien. Hade jag åkt hade jag nog inte suttit här med en dator överfylld med bilder och ett intresse jag verkligen älskar. Så tack. 🙂

 

En upptäckt

Sista kvällen var vi ute och skulle se om vi såg norrsken. Det gjorde vi inte, men vad vi däremot fann var en stjärnhimmel utan dess like. Vi började på fjället och provade fota, jag som aldrig fotat stjärnor men ändå läst mig till att man ska sätta fokus på oändligheten. Det gick… Tja… Sådär. Överlycklig som jag var med resultaten for vi hem för att se hur det blev i datorn.

Som ni ser blev skärpan inte något vidare. Så rastlösheten satte igång sig i kroppen på mig och jag bestämde mig för att ge mig ut själv och pröva igen.

Denna gång med betydligt bättre resultat.
När jag stod där och tittade upp mot himmelen blev jag alldeles förundrad. Jag kände mig så liten och betydelselös. Det var fantastiskt. Det var som att lilla jag verkligen inte spelade någon som helst roll. En fantastiskt befriande känsla! 

När jag igår upptäckte att det var stjärnklart kunde jag självklart inte låta bli att ta ut kameran igen här i stan och prova. Tyvärr blir det inte samma mäktiga stjärnhimmel, men några okej bilder blev det ändå!

Detta ska fortsätta utforskas!

Idre dag 2

Andra dagen beslöt vi oss för att åka nedåt med en gång istället. Ned och utåt, bort mot Norge! På vägen fann vi lugnet. Oj, vilken plats. På vägen mellan Idre och Burusjön finns en liten plats som har ett café och några Alpackor. Ärligt talat, när vi kom dit var det helt dött, men det gjorde inte oss någonting. Vi traskade längs skoterleden, för satte man en fot utanför så hade man snö upp till midjan.

Väl nere vid Burusjön blåste det rejält. Vi stannade inte så länge, dagarna är fortfarande korta och blåsten var för stark. Så våra stockholmsnäsor strejkade när vi ville över till Norska gränsen. Men en fin plats var det och helt klart värt ett besök!

Även om Burusjön känns som världens ände, eftersom vägen verkligen slutar där, så är det verkligen värt ett besök. Är du i närheten, åk dit!!

Fler bilder kan ni se i galleriet nedan, nu när jag äntligen lyckats klura ut hur man gör! Allt tack vare Frida. (Se, nu får du allt Cred!!)

Idre utan skidor

För någon månad sedan frågade min vän från universitetet mig om jag ville följa med till fjällen. Först satt jag och funderade men så tänkte jag, självklart. Yes man, såklart jag ska ta chansen att åka! Och det gjorde jag. Modern lät mig låna bilen, som för övrigt är omdömt till Bruna Bönan och som tog oss runt säkert på alla platser! Jag och Frida åkte runt och fotade medans resten åkte skidor. Och vilka underbara dagar vi haft. Snö upp till midjan, solnedgångar, fjäll, vägar, mackor, sjöar… Allt fint man kan tänka sig. Oj, denna resa var fantastisk och några fina bilder lyckades vi allt fånga!

Det var en kväll i Juni… Fast en morgon i Januari!
Nippfjället
Vägen ned från fjället!
Vägen bredvid Burusjön
Burusjön

En stuga vid sjön!

Vi avslutade första dagen med en fika på ett litet våffelställe och drack varm choklad!