Fotografi för mig ( Långt inlägg)

Jag fascineras av människor. Jag tycker om att prata med människor. När en person öppnar sig kommer det ofta fram känslosamma saker och det märks ganska snabbt att många människor mår väldigt dåligt.
Det här är inte ett inlägg om några tips eller råd om hur du ska må bättre. Internet är fyllt av dem och jag kan inte tala om för dig vad du behöver. Men jag kommer dela med mig av hur och varför fotograferandet får mig att må bättre i vardagen.

Sociala medier. Jag tänker att jag ska skriva ett inlägg om sociala medier i framtiden. Hur sociala medier skapar press och ljuger oss människor rakt upp i ansiktet. Hur även jag är påverkad av sociala medier. Men jag vill, i detta inlägg meddela för dig att sociala medier ljuger. Människor ljuger på sociala medier. Vi alla gör det, för livet ser inte ut som på instagram. Inte alls.

För många av de människor som har fantastiska feeds på instagram mår inte bra. Och ärligt talat, ingen människa mår konstant bra. Men fotograferandet gav mig en vändning. 

I våras hade jag mycket tankar om livet och framtiden. Mycket oro och många dagar då jag kände att jag absolut inte ville ta mig utanför dörren. Jag har haft många såna perioder då jag helst av allt vill grotta ner mig i ett spel och låtsas som att världen utanför dörren inte existerar. Men det var också i våras som jag upptäckte fotot, på riktigt. Jag har alltid haft många intressen och framförallt musik och fiske. Men gitarren har ofta känts prestigefylld och fisket har ärligt talat varit krångligt. Man ska åka någonstans, man ska packa grejer, min lilla båt är lika säker som en våras vid områdena ”risk för svag is” och det är begränsat till när jag man kan fiska, eftersom det kräver tid. 
Men under våren och sommaren började jag utforska fotandet på riktigt och upptäckte plötsligt ett väldigt portabelt intresse. Kameran är min ständiga följeslagare och varje gång jag lämnar den hemma ångrar jag mig bittert. Samma visa VARJE GÅNG. Ändå begås samma misstag om lite då och då…

Första gången jag fotade macro

Men att för första gången alltid ha med sig ett intresse, det gjorde under för mig. Med kameran i min hand eller på min axel känner jag mig aldrig begränsad. Jag kan ta bilder när jag vill, på vad jag vill och jag behöver inte längre se fram emot helgen, eller nästa vecka, eller lovet då jag äntligen ska få komma ut. Jag har det här och nu. Alltid redo. Alltid tillgängligt.

Den andra saken som gör att foto har fått en sån stor plats i mitt liv är att den är prestigelöst. Det är kravlöst. Fotandet är för min skull, inte för någon annan. Det finns alltid saker att utforska och lära sig och det inspirerar mig. Att bli inspirerad av andra fotografer. Det är spännande och det fortsätter vara spännande eftersom det alltid finns mer att utforska. Grunden till att det ska vara spännande måste för mig dock vara att det är kravlöst, och det är en sak som sociala medier inte alltid uppmuntrar till. Men som sagt, det kommer ett inlägg om det så småningom. 

Utforska nya platser. Det finns så mycket att se runtomkring oss. Jag bor i Stockholm, det finns en hel stad att utforska, med byggnader, vattendrag, skog, parker, vägar… Det finns så mycket att se. Med kameran som verktyg är det plötsligt intressant att se och utforska allt detta. Och inte bara staden. Skogen, naturen där jag trivs som allra bäst. I alla väder i alla årstider. Kameran gör att jag vill gå ut. Inte sitta inne och uggla. Jag vill ut, jag vill fota, jag vill vara här och nu. Det finns ingen stund jag är så mycket här och nu som när jag spenderar tid med min kamera. 

För mig har det alltid varit viktigt att ha mina intressen att se fram emot. Jag trivs ute i alla väder, jag trivs i naturen. Kameran har fått mig att trivas i staden. Inte till den grad att jag tänker att jag ska bo kvar här i framtiden, men tills jag har pluggat klart är staden fylld av platser att utforska och avporträttera. Och med foto i mina tankar behöver jag inte längre längta tills helgen då jag får dra ut och fiska. Det räcker med att seminariet tar slut. 

Och inte minst, när fisketuren är slut, då är den slut. Alltså, den är verkligen stenslut. Vilket gör att varje gång en fisketur tar slut, då känner jag känslan av att någonting är slut. Med ett minneskort fyllt med bilder är det inte slut bara för att det är dags att åka hem. Då börjar bara nästa del av det roliga.

Att ha en plats att känna att jag inte behöver prestera för någon annans skull är en lättnad. Ibland känns det som att hela livet bara är en stor prestation. Det ska pluggas, det ska jobbas, man ska vara snygg, man ska passa in, man ska prestera bra på uppträdanden, man ska städa och laga mat, man ska vara nyttig och träna, man ska vara trevlig och helst inte bryta några normer (även om jag inte kan låta bli), tvätten måste tvättas och då med rätt mängd tvättmedel, rätt sorts tvättmedel och i rätt antal grader för annars går kläderna sönder och man sabbar miljön och har man för lite blir det inte rent så då luktar man illa och då bryter man normerna ändå och så blir folk arga och så…..

Det är skönt att ha en stund då och då, att alltid ha en stund att se fram emot, och som bara är för min egna skull. Där jag känner att jag får göra vad jag vill utan att någon annan ska tycka och tänka och värdera, och ha ett intresse som får mig att vilja utforska nya platser. Vare sig det är en natthimmel i fjällen, havet i Oxelösund, stenen nere vid stranden eller det ensamma trädet ute på ängen jag såg när jag åkte till mormor och morfar. Just där och då är stunden min. Bara min, helt utan prestationskrav. Min stund. Min.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *