Fly stan, så ofta jag kan.

Jag är ganska säker på att jag aldrig kommer komma till ro i stan. Åtminstone inte i Stockholm. Längtan efter landet är alldeles för stor och det finns ingenting som lockar med att bo kvar här. Folk säger att det bor mycket folk här, jo det är visserligen sant. Men känner man fler människor för att man bor här då? Hur ofta pratar du med dina grannar? Jag gör det eftersom mina grannar älskar mina katter, alla är pensionärer och har slutat stressa.

Och det är just det där med stressen alltså. Tunnelbanan är som en enda stor stressinstitution som för oss människor till ett evigt jagande efter någonting ingen har någon aning om vad det är. 

På landet. Där finner jag ro. Där är det enkelt att vara. Spelar ingen roll om det är vardag eller helg, en söndagkväll på landet är så mycket trevligare än i stan, och måndag morgon är så mycket mindre jobbig om man vaknar upp i tystnaden av ingenting. Inga bilar, inga tåg, inga människor som springer och stressar, inga ljud.

Här i närheten skulle jag kunna tänka mig att bo.
Närheten till rinnande vatten
Eller hav

En dag kommer jag bo på landet. Det är liksom ingen fundering, det är ett faktum. Vilken liten byhåla som helst behöver en mellanstadielärare, och då ska jag komma och banka vett i de små liven och förklara varför de absolut inte ska flytta till stan när de blir stora. 
Skoja. De ska självklart få göra som de vill och följa sina drömmar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *