Sociala medier

De allra flesta har idag sociala medier idag. Det är ett fantastiskt verktyg för människor att hålla kontakt, att upptäcka nya saker, hitta inspiration och tips och idéer och dela med sig av sitt liv och sina kreationer. Men det finns en väldigt stor baksida av myntet som jag inte tror undgått någon. Det skapar press och en jakt på bekräftelse.
Jag har haft Instagram länge. Fram till i våras brydde jag mig verkligen inte alls om vad jag la upp. Det var bilder på mina katter, på mina dubbelhakor, på mina vänner när vi spelar tv-spel och jag nådde sällan fler än tio likes och kunde verkligen inte bry mig mindre. Men när jag började fota började ”likesen” rulla in och likaså en längtan efter fler likes. Plötsligt var det väldigt trevligt att gå in på appen och se 16 nya gillningar på senaste bilden.  Samtidigt som jag började bli mer medveten om vilka bilder jag la upp. I somras tog jag dessutom bort en bild som inte fick tillräckligt många likes. Då skämdes jag, jag menar jag skulle ju aldrig fastna i det här träsket. Jag är ju på tok för hipster för att bry mig…
Men nej. 30 likes blev plötsligt vanligt och när en bild inte nådde dit satt jag och funderade på varför. Var det en dålig bild? 
I december la jag för första gången upp en bild där jag ville prova att hashtagga annat än ”#cat #hungry #tired” som jag gjort tidigare. Plötsligt hade jag över femtio likes och allting kändes jätteroligt. Antalet följare ökade och jag funderade på hur jag skulle få fler med hjälp av att bli ”featured” på andra konton. Jag övervägde seriöst att betala för att få bli upplagd på någon annans instagram. Men det hände inte, min studentbudget tål inte sånt. Jag började med teman, tre bilder i liknande färg… Ja ni hör ju själva. Det är ett beroende, och plötsligt har jag full förståelse för alla de ungdomar och människor som dagligen kämpar med sin självkänsla pga det här fenomenet. Kul att jag just skiljde på ungdomar och människor…

Under allt det här har fotandet kommit i kläm. Jag fick frågan ”Tänker du på hur många likes du kommer få när du är ute och fotar?” 
Svaret är nej på den frågan, men det är inte långt där ifrån. Däremot minskar intresset för mina bilder markant. Själva fotandet är fortfarande för min skull och lika njutbart, men väl hemma känns det ofta viktigare att lägga upp dem på instagram än att faktiskt njuta och lära mig av mitt egna fotande. 

Jag la upp denna bild på Frida

Frida frågade efteråt hur många gillningar den fått, och antalet var inte särskilt stort. Då sa hon till mig något i stil med att ”Det är okej att ta bort den om du vill”.
Det kändes verkligen hemskt. 

Någonstans kände jag att jag själv måste dra min gräns. När människor runt omkring mig säger att det är okej att bli borttagna från min Instagram för att bilden på dem inte når ”tillräckligt många likes”, då är det något i mig som känns fel. Väldigt fel. 

Det mest intressanta att iaktta i detta är att man aldrig blir nöjd. Min bild med flest likes nådde 101, en bild på en stjärnhimmel från fjällen. Fantastiskt alltså, men sen då? Jag har gått upp femtio följare på några månader, men sen då? Ja, inte nu längre, jag gick ner trettio sedan jag startade mitt andra konto (försöker dölja mitt beroende här…) som har ett tema med natur.
”Travelling with my camera
Nature and landscape
Wildlife
Macro”

Ni hör ju själv hur töntigt det är. Mina ”resor” är till nacka naturreservat och Oxelösund varannan helg. 

Instagram har dessutom de senaste dagarna ändrat sin ”algoritm”, som för oss vanliga människor innebär att vi som är vanliga människor kommer få svårare att synas. Canons instagramkonto har släppt ett inlägg om hur den här algoritmen funkar, och den innebär att de som kommenterar för korta kommentarer, kopierar sina hashtags osv. Detta ovanpå den förändringen 2016 som innebar att inlägg inte kommer i kronologisk ordning utan efter ”relevans”…

https://www.cpcollectives.com/blog/2018/2/16/tips-on-instagrams-algorithm-changes
Här är länken om den nya algoritmen för er som vill läsa.

För er som vill ha tips på hur man lyckas finns det många tips på Youtube. Jag har sett en del av dem själv, Peter Mckinnon, Jessica Whitaker, Jessica Kobeissi, Sawyer Hartman, Jared Polin, de har alla sina tips. 

Nej, jag börjar ärligt talat tröttna på sociala medier. Jag skapade ett nytt konto i syfte att ta tillbaks mitt privata. Och jag tror att jag kommer lägga ner det nya ganska snart. Det gör mig inte gladare att ha 70 följare där, eller som nu är nere i 62. Det gör inte mina bilder bättre och det får mig inte att gå ut och uppleva saker oftare. Det gör mig inte gladare att få hundra likes än tio. Allt det gör är att ta ifrån mig ett närvarande i nuet. En stress att kolla telefonen eller lägga upp något nytt. 

Än så länge är jag inte modig nog att ta bort Instagram helt och hållet, och det vet jag inte om jag vill. Det är härligt att kunna se vad ni alla har för er i era bra stunder eftersom vi sällan visar våra dåliga stunder (Ni har dåliga stunder ni med, försök inte!). Det är också härligt att se alla söta kattvideos, videos på fortnight fails and epicsness, alla solbrända mallorcabilder och perfekt tillagade måltider, alla fantastiska solnedgångar och resor, drinkar. 

Vad jag dock vill se mer av är riktiga dubbelhakor, håriga näsborrar, misslyckade måltider… Lite mer av er människor, inte bara den bästa sidan med den bästa poseringen, fotograferad med perfekt ljus och sedan filtrerad genom  Clarendon, Lark eller Juno likt te genom en tesil två gånger om och sedan tillsatt socker och mjölk.

Mer katter på instagram!

Nu kommer säkert tankar dyka upp om att jag är bitter bara för att jag inte har så många likes och följare. Ja, må så vara eftersom Peter Mckinnon alltid kommer ha några fler miljoner följare än mig. Det är dömt att jag kommer vara bitter resten av mitt liv, för inte fasiken kommer jag vakna upp en dag och tänka ”Nu har jag tillräckligt många följare. Nu är jag nöjd.”

Till alla er som njuter av likes och följare, fortsätt med precis det ni gör om det gör er glada. Men för er som känner som jag, en press i sociala medier så vill jag bara säga att det är okej. Det sägs att Dan Bilzerian har flest följare i hela världen. Han lägger upp bilder på vapen, dyra bilar och tuttar och magrutor. Jag har varken vapen, dyra bilar, tuttar eller magrutor så jag antar att jag är rätt körd på Instagram. Men jag är fortfarande stolt över min dubbelhaka och håriga näsa, och det kommer Instagram aldrig ta ifrån mig!

(edit: Dan Bilzerian har inte flest! Han ligger långt ner på listan. Om han bara hade en snyggare dubbelhaka…)

 

 

Fotoutmaning V.6

Frida skaffade en kamera. Eftersom hon har studerat media och vi har väldigt olika stil i vårt fotande tänkte vi att vi skulle ha en ”veckans utmaning”. Det är intressant att se hur andra tolkar bilder. Det kan man lära sig mycket av!
Förra veckans utmaning blev ”Svart/vit med lite färg” med regler om att man inte fick lägga till/ta bort några färger men förstärka och ändra kontraster.
Mina bidrag:

Saft. Vanlig, härlig Hallonsaft.
En brädåkare i hammarbybacken.

Fridas bidrag:

Jag fick äran att vara med i solnedgången!

Som ni ser går det att tyda väldigt olika, och det gör det hela väldigt intressant! 

Utmaningen för denna vecka, V.7 är ”Solnedgång/soluppgång med en händelse”. Intressant med tanke på att väderprognoserna spår ytterst lite sol denna vecka. Vi får väl se hur det går, men det är fritt att tolka som man vill.
Prova du med!