Östervalls Foto och funderingar

”Vi är alla människor och bär på så mycket tankar och känslor”/Frida Virenhag, April 2018

Det talas om det överallt, men ingen pratar om det.
Nu när Tim Bergling lämnat jordelivet så talas det om det igen. Men ändå pratar ingen om det.

Jag har många vänner som delar sina tankar på sociala medier. Framförallt instagram har blivit en plats för djupa tankar och ledsna känslor. Och framförallt är det mina kvinnliga vänner som delar dessa inlägg. 

Men ändå pratar ingen om det. 

Jag har lovat att inte göra den här bloggen till en plats för politiska diskussioner. Men ibland känns det som att psykisk ohälsa har blivit en politisk debatt. Jag önskar att det inte vore så.
För oavsett kön, oavsett bakgrund, oavsett sexuell läggning eller socioekonomisk grupp så finns psykisk ohälsa. Och kanske framförallt bland unga.

”Jaja, det där har vi alltid fått höra…” 
”Det är inget nytt.”

Att växa upp idag ser inte ut som det gjorde för 40 år sedan. 
Att växa upp idag ser inte ut som det gjorde när jag var tio.

Kidsen i skolor idag utsätts för enormt mycket mer press nu än för tio år sedan. Telefoner och sociala medier är ett konstant flöde av påtvingat påklistrad fejklycka om att jaga sina drömmar, följa sitt hjärta och att uppnå sina mål i livet. Nå framgångar. Tjäna pengar, finna lycka, bli kär, vara kär resten av sitt liv, nå sitt drömmål, resa jorden runt, helst varje lov! 
Vi ser bilder på hur folk badar på vita stränder på bahamas, äter goda middagar, ler och är lyckliga. Får många likes och kommentarer. Vi ser kändisar som köper nya klockor, nya bilar, uppträder eller blir sponsrade av stora företag. Gör youtubevideos som får miljoner visningar.
Och själv sitter man kvar och undrar vad det är jag saknar? Varför kan inte jag? Varför får min kompis fler likes än mig?

Ingenting av det här såg vi för tio år sedan. Inte jag. Jag skaffade instagram 2012 och Facebook 2008. Men när jag var liten fanns ingenting av det där. Vi lekte dunken på rasterna och efter skolan, spelade bandy på skolgården. 

Det ser inte ut så längre. Det har skett en förändring, och att som vuxen blunda för eller inte se det på allvar är att missa väldigt mycket som händer i barn och ungdomars liv idag. 
Men det gäller inte bara ungdomar. Det gäller oss vuxna också. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men jag har också varit på väg in i det. Tack och lov är jag 23 och är så glad för att jag inte är tio år yngre. Jag hade inte velat vara tretton idag. 

För det finns ingen, och ingenting idag som säger till en trettonåring att han eller hon eller hen duger precis som han eller hon eller hen är. Ingenting. Det finns inte någon vaken stund på dygnet där en trettonåring faktiskt bara får vara. Bara får duga. Bara vara så jäkla underbart perfekt som hen är, här och nu. 
I skolan ska du prestera för bra betyg. 
På vägen till och från skolan sitter det klädreklam, gymnasievalsreklam, gå-ner-i-viktreklam och reklam hur du blir av med finnar.
Väl hemma är telefonen fylld med samma reklam och sociala medier, som ni alla vet vad jag har för argument kring. Dessutom ska du göra läxor eller gå på träning där du ska prestera. Sen när du kommer hem och kanske slår på TV:n, då matas du med den där reklamen ytterligare en gång till. Och avslutar sedan dagen innan du går och lägger dig med instagram och facebook igen. 

Vi måste börja prata. Alla. Oavsett kön, oavsett bakgrund. Och vi måste börja lyssna på varandra och öppna upp för samtal. Och vi måste börja sluta prata om psykisk ohälsa som en politisk fråga. Ingen tjej ska någonsin behöva höra ”Det var värre när jag var ung”, och ingen kille ska någonsin behöva höra ”Vilken tur att du är kille och inte tjej.”
Att må dåligt gör vi alla i stunder. Oavsett vad Instagram och Facebook säger så mår vi alla, ALLA, dåligt i perioder i livet. Oavsett om du är tio, om du är arton, tjugofem eller sjuttiofem. Oavsett om du bor på gatan eller i en fyraplansvilla med egen strand i Bromma.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/suicid-sjalvmord/

Självmord är vanligast bland män. Det är också majoriteten män som hänger på pizzerior och dricker öl. Mycket öl. 

Snälla män. Vi behöver börja prata. Med varandra. Om varandra. Om kulturen vi män skapar mellan varandra. Hur det drabbar oss och andra. Är detta vad vi vill att manlighet ska vara? Att pressa varandra in i depressioner tills livet känns meningslöst? Eller att ta oss friheter som påverkar andra människor varje dag? 

Vi män måste börja prata med varandra. Och inte bara prata, vi måste också lyssna.
Alla män.

”… and when you’re up on stage I am playing with the feeling of beeing special and finding a connection with people. Beeing accepted.”
//Avicii

Jag är inget fotoproffs. Jag är ingen fotograf, jag är bara en kameranörd som älskar att släpa med mig kameran jämt, vara jobbig och fota folk och saker jämt… Men det spelar ingen roll hur duktig du är, för jag anser att man kan dela med sig av tips till varandra ändå. Och här kommer ett tips från mig till dig som, precis som jag, tycker om att ta bilder. 
Fyll bilden med det du ska fota.

Jag läste detta tips på min fina vän Fridas blogg för en lång tid sedan. Det lät väl som en självklarhet, men det är ingen självklarhet. Jag ska förklara varför.
http://www.septemberbacken.se/

Oavsett vad du fotar, om du föredrar porträtt, landskap, fotar dina husdjur som leker eller om du går på gatan och fotar street så tycker jag att du ska våga fylla bilden med det du fotar. Det innebär att våga gå närmare. Nu tänker du kanske något i stil med ”vilken tur att jag har mitt 18-300 zoom så jag kan vrida lite på objektivet och komma närmare så jag slipper…”
Stopp. Ingen duktig fotograf har någonsin använt ordet ”slipper” ihop med sin ansträngning att få en bra bild. Allt som oftast krävs det en ansträngning för att få Bilden med stort B. Och glöm inte att när den bilden är tagen finns det fortfarande mer. Mer, mer, mer. 

Gå närmare. Skaffa ett fast objektiv och rör på påkarna. Gå närmare. Var jobbig, framförallt om du fotar porträtt. Och borsta tänderna innan så din modell slipper känna andedräkten av pölsan du åt till middag. Och ta dig sedan närmare och fyll sensorn med det du ska fota. Fotar du blommor, stå inte upp och gör en ”nu har vårenkommit”-grej och ta en bild med något litet gult eller vitt långt där nere, ta dig ner på blommans nivå. Tänk dig att ditt motiv är ett barn, om det inte redan är ett barn. Ditt motiv är för en kort stund ditt barn. Ditt kärleksbarn. Och du ska nu påbörja en relation med det här motivet. Gå nära!

Eller förresten. Istället för ditt kärleksbarn, tänk motivet som din stora tenta. Där du ska ha med en himlans massa perspektiv och argument och referenser och du kämpar med den där tentan tills du verkligen bara vill kasta den i papperskorgen. Undersök motivet, fram och tillbaks, underifrån, överifrån, grod och fågel, snigel och kattperspektiv! Tills du vridit och vänt på motivet från alla vinklar. 

När du vågar vara lite obekväm och vågar anstränga dig, då kan man fylla på med en massa andra regler. Rule of third, linjer hit och dit, ljus här och där, svart och vitt eller i färg, beskärning… Ja, grädda pannkakan med vilka tillägg du vill, men laga en pannkaka, kolbulle eller raggmunk, inte en pannkaka och pölsa i samma stekpanna. (Man steker inte pölsa…(Du vet vem du är))

Om det inte finns en tanke med att göra på annat vis.