”Vi är alla människor och bär på så mycket tankar och känslor”/Frida Virenhag, April 2018
Det talas om det överallt, men ingen pratar om det.
Nu när Tim Bergling lämnat jordelivet så talas det om det igen. Men ändå pratar ingen om det.
Jag har många vänner som delar sina tankar på sociala medier. Framförallt instagram har blivit en plats för djupa tankar och ledsna känslor. Och framförallt är det mina kvinnliga vänner som delar dessa inlägg.
Men ändå pratar ingen om det.
Jag har lovat att inte göra den här bloggen till en plats för politiska diskussioner. Men ibland känns det som att psykisk ohälsa har blivit en politisk debatt. Jag önskar att det inte vore så.
För oavsett kön, oavsett bakgrund, oavsett sexuell läggning eller socioekonomisk grupp så finns psykisk ohälsa. Och kanske framförallt bland unga.
”Jaja, det där har vi alltid fått höra…”
”Det är inget nytt.”
Att växa upp idag ser inte ut som det gjorde för 40 år sedan.
Att växa upp idag ser inte ut som det gjorde när jag var tio.
Kidsen i skolor idag utsätts för enormt mycket mer press nu än för tio år sedan. Telefoner och sociala medier är ett konstant flöde av påtvingat påklistrad fejklycka om att jaga sina drömmar, följa sitt hjärta och att uppnå sina mål i livet. Nå framgångar. Tjäna pengar, finna lycka, bli kär, vara kär resten av sitt liv, nå sitt drömmål, resa jorden runt, helst varje lov!
Vi ser bilder på hur folk badar på vita stränder på bahamas, äter goda middagar, ler och är lyckliga. Får många likes och kommentarer. Vi ser kändisar som köper nya klockor, nya bilar, uppträder eller blir sponsrade av stora företag. Gör youtubevideos som får miljoner visningar.
Och själv sitter man kvar och undrar vad det är jag saknar? Varför kan inte jag? Varför får min kompis fler likes än mig?
Ingenting av det här såg vi för tio år sedan. Inte jag. Jag skaffade instagram 2012 och Facebook 2008. Men när jag var liten fanns ingenting av det där. Vi lekte dunken på rasterna och efter skolan, spelade bandy på skolgården.
Det ser inte ut så längre. Det har skett en förändring, och att som vuxen blunda för eller inte se det på allvar är att missa väldigt mycket som händer i barn och ungdomars liv idag.
Men det gäller inte bara ungdomar. Det gäller oss vuxna också. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men jag har också varit på väg in i det. Tack och lov är jag 23 och är så glad för att jag inte är tio år yngre. Jag hade inte velat vara tretton idag.
För det finns ingen, och ingenting idag som säger till en trettonåring att han eller hon eller hen duger precis som han eller hon eller hen är. Ingenting. Det finns inte någon vaken stund på dygnet där en trettonåring faktiskt bara får vara. Bara får duga. Bara vara så jäkla underbart perfekt som hen är, här och nu.
I skolan ska du prestera för bra betyg.
På vägen till och från skolan sitter det klädreklam, gymnasievalsreklam, gå-ner-i-viktreklam och reklam hur du blir av med finnar.
Väl hemma är telefonen fylld med samma reklam och sociala medier, som ni alla vet vad jag har för argument kring. Dessutom ska du göra läxor eller gå på träning där du ska prestera. Sen när du kommer hem och kanske slår på TV:n, då matas du med den där reklamen ytterligare en gång till. Och avslutar sedan dagen innan du går och lägger dig med instagram och facebook igen.
Vi måste börja prata. Alla. Oavsett kön, oavsett bakgrund. Och vi måste börja lyssna på varandra och öppna upp för samtal. Och vi måste börja sluta prata om psykisk ohälsa som en politisk fråga. Ingen tjej ska någonsin behöva höra ”Det var värre när jag var ung”, och ingen kille ska någonsin behöva höra ”Vilken tur att du är kille och inte tjej.”
Att må dåligt gör vi alla i stunder. Oavsett vad Instagram och Facebook säger så mår vi alla, ALLA, dåligt i perioder i livet. Oavsett om du är tio, om du är arton, tjugofem eller sjuttiofem. Oavsett om du bor på gatan eller i en fyraplansvilla med egen strand i Bromma.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/suicid-sjalvmord/
Självmord är vanligast bland män. Det är också majoriteten män som hänger på pizzerior och dricker öl. Mycket öl.
Snälla män. Vi behöver börja prata. Med varandra. Om varandra. Om kulturen vi män skapar mellan varandra. Hur det drabbar oss och andra. Är detta vad vi vill att manlighet ska vara? Att pressa varandra in i depressioner tills livet känns meningslöst? Eller att ta oss friheter som påverkar andra människor varje dag?
Vi män måste börja prata med varandra. Och inte bara prata, vi måste också lyssna.
Alla män.
”… and when you’re up on stage I am playing with the feeling of beeing special and finding a connection with people. Beeing accepted.”
//Avicii