Att ta betalt för bilder

Jag har fått förfrågningar kring mitt fotande ett par gånger på sista tiden. Det är väldigt smickrande och roligt att det finns de som tycker om mina bilder, det gläder mig verkligen! Men att ta betalt är ett väldigt stort steg för mig och något jag helst undviker. 

Enda sedan jag skaffade mig min egna kamera har fotandet varit en sån oerhört fin och givande avkoppling för mig. Som jag skrivit om tidigare är det en egen stund för mig och ingen annan, där jag kan få experimentera med det jag vill. Allt från utrustning till knep jag sett på Youtube, kräla runt på backen efter kryp eller gå ut en molnig dag bara för att molnen är extra fina just där och då. Länge ville jag inte alls fota människor. Helst skulle inte personer alls få existera i mina bilder, men sedan i höstas har jag börjat uppskatta och intressera mig för porträttfoto! Men det är svårt, att göra en vacker personlighet rättvisa i en bild. Hur gör man det egentligen?

Nåväl, tillbaks till det här med att ta betalt. Det finns många fotografer där ute. Idag är vi alla fotografer på sätt och vis med telefonkameror som slår det som för en tio år sedan var bland det bästa vanliga människor kunde köpa. Vad är det då som gör att just jag skulle ta betalt för mina bilder? Det finns så oerhört många duktiga människor som fotat i årtionden och har erfarenhet och kunskap som ligger långt över mina. Med utbildningar i foto och år i branschen. För mig känns mina bilder ganska futtiga i jämförelse med det som proffsen där ute slänger ut i sina flöden på instagram.

Jag höll på att ta död på mitt egna fotointresse när jag började se hur många likes och följare jag kunde få genom en drös med hashtaggar. Det var inte min avkoppling, att få vara ute just med smutsiga knän i jakten på insekter, eller att få sitta på en sten, stilla och iaktta ekorren eller fågeln som längre var det viktiga. Eller att få ta en fin bild på Klöver eller Sally i gräset utanför balkongen. Om inte bilden var bra, skulle den antagligen inte generera flera likes.

Såhär är det för mig. Såhär har det alltid varit i alla mina intressen. När det kommer upp en känsla av att "Nu måste jag prestera inför någon annan", då riskerar jag att vilja lägga det åt sidan. Det hände med mitt musikintresse under gymnasiet, och även idag efter fem år tappar jag all motivation när prestationen kommer in. Jag läste till och med i en Facebookgrupp för gäddfiskare där det var en äldre man som sa precis samma sak. Han hade tappat suget eftersom en stor gädda inte var särskilt stor i jämförelse med vad folk lade upp i gruppen. 

Att fota på någon annans önskan är svårt. Eftersom fotandet är för min egen skull. Tanken på att ta betalt för mina bilder, eller att göra fotandet till en tjänst känns fundamentalt fel. Tanken på att ens ge bort en bild känns främmande, spännande men främmande, och att då kräva pengar för det... Nej. 

Om jag kan ta en bild som någon skulle vilja ha hemma på sitt sovrumsbord eller på väggen, det skulle betyda mycket för mig. Det skulle verkligen göra mig väldigt lycklig. Tanken på att någon har en bild jag har tagit hemma skulle kännas jätteroligt, oavsett om det är min Mor eller en vän eller en total främling. Och om jag kan få träffa människor, som mina släktingar till exempel, som vill ha min hjälp med foto för att de tycker jag är duktig så ställer jag väldigt gärna upp och ser vad jag kan göra. Men utan prestation. Som jag och Gita kom fram till, vi åker inte och fotograferar. Vi åker och leker istället. 

För så länge jag inte tar betalt för mina bilder kan ingen kräva varken det ena eller det andra av mig. Och eftersom jag inte litar på mina fotokunskaper så vill jag inte ha någon annans krav på mig. Det som blir bra, det är fantastiskt. Ja, alltså inte fantastiskt som fantastiskt bra, utan fantastiskt att det blev bra. Och det som blir dåligt, det går ner i papperskorgen eller in på hårddisken som aldrig rensas. Och där stannar det kvar än idag.

Det här med kontraster

"Alla har vi väl gjort en dålig bilaffär någon gång i livet..."

Jag har sagt att jag gillar kontraster. Men inte alla typer av dem.
Förra helgen var fantastisk, med besöket hos mina sysslingar. Denna helg har allting gått åt skogen. Det började med att jag och Frida har haft det struligt oss emellan, och i söndags när vi skulle in till Nyköping för att koppla av, äta pizza och gå i butiker så går min bil sönder. Min älskade Bruna Bettan. Som egentligen är grön. Den står nu hos mekanikern och väntar på beslut. Antagligen blir det inga mer äventyr med henne. Jag som hade tänkt åka på roadtrip och sova i bagageluckan denna sommar. För att hitta något positivt så är det väl just att jag inte hann iväg på den roadtripen.
Men, sen helgen äntligen var över och jag lyckats ta några bilder jag var riktigt nyfiken på hur de blev så tar jag en plats på biblioteket, startar min dator och upptäcker att mitt minneskort är borta. 

Det här är inte min helg helt enkelt. 

En ny del av släkten

Det är inte så farligt som det låter. Men i helgen som var fick jag möjligheten att träffa en del av släkten jag inte träffat förut. 
Jag har haft min fars kusin, Therese, på Facebook under flera års tid. I höstas fick jag plötsligt ett spontant meddelande om att träffas, och  efter en lång promenad med djupa samtal konstaterade vi snart att vi borde träffas snart igen. Förra helgen blev det äntligen av.
I och med det fick jag dessutom prova på att göra mitt första fotouppdrag. Det var speciellt, att fota efter någons önskemål. Therese vill ha bilder till sin kommande hemsida, så hon bad mig om hjälp. Svårt, att fota hundar och människor men några bilder fick vi till! 

Men helgen var inte bara ett fotouppdrag. Det var också en möjlighet att få lära känna en ny sida av min släkt. Jag och Therese har inte träffats, förutom i höstas, sedan min farmors begravning för 13 år sedan. Då fick jag faktiskt träffa Mio som var nyfödd. Men sedan dess har vi inte haft kontakt alls förens helgen som var. Och nu fick jag äntligen lära känna mina sysslingar Malva och Mio, och deras pappa Stefan.

Familjen kastade in mig i deras liv som på många sätt skiljer sig från hur jag är uppväxt. På Åland är det utbildningsplikt, istället för skolplikt som vi har i Sverige. Så jag fick se hur det kan vara att ha hemundervisning, vilket var väldigt intressant och en ögonöppnare för mig som ska bli lärare. Jag fick också ta del av deras intressen och hur det är att leva med djur. Både hundar och getter.
Första kvällen var vi på Malvas premiärföreställning med hennes teatergrupp på Kastellholms slott!

På lördagen fick jag först se Therese och Malva briljera på agilitybanan med Pixie och Blizzie. Efter det for vi direkt till klätterlokalen där Mio och Stefan klättrade upp till taket och firade sig sedan ned i bara selen. Jag som alltid tyckt att jag inte är höjdrädd, men efter att ha legat uppe på en ranglig träställning med kameran får jag nog omvärdera mina åsikter om rädslor. 

När vi kom hem provade vi ett hemmagjort amatörstudiofotoprojekt, vilket innebar att jag, Mio och Malva slog våra kloka huvuden ihop och blandade ihop min kamera med begränsade ljuskällor, deras fantasi och rekvisita, idéer och spontana fotolokaler till att göra något roligt utav. Vi hamnade i källaren, som emellanåt används som casino till spel och lajv och vi spelade vidare på den idén. Vi tog några bilder till, men de lämpar sig inte för sociala medier! Men jag vet att det finns många idéer kvar som vi definitivt ska jobba vidare med nästa gång!

Sista dagen slutade i typisk ÖstervallaAnda. Efter att ha glömt mina hörlurar missade vi båten tillbaks till Sverige och det i sin tur resulterade i några extratimmar som spenderades med en panikfotosession på getter, blommor, grindar, hemmabygge, äppelblom, hundar och ja... Man vet helt enkelt inte vad som blir av när Therese får sin inspiration och jag förstod hälften av vad hon egentligen ville ha fram av bilderna, men några bra blev det. Men ett som är säkert är att denna familj behöver skaffa en kamera, då både Malva, Therese och jag tror även att Stefan har ett fotointresse som bara behöver gödas på med lite vatten (kamera) och solsken. 

Det var en underbar helg. Det var fantastiskt att få besöka mina släktingar och få se hur de lever. För en det är en del som skiljer sig från hur jag är uppväxt, med närheten till hundar och getter. Hemundervisning, ett så otroligt aktivt liv med så många olika aktiviteter och att få vara med och ta stora ansvar hemma med djur och i hem. Det var inspirerande! Också att få ta del av deras intressen, där jag redan första dagen fick se prov på Mios hantverkarkunskaper, Malvas goda hand med hundar och båda deras intressen för drama och teater. Där hoppas jag snart få se flera föreställningar!

Jag avslutar med några blandade bilder från helgen och panikfotot. 

Några dagar i stan

Nu har jag fått stå ut några dagar i stan. Men de har gått fort. Ett besök hos Masken och i skateparken, fotobutiken och en härlig promenad med Disa har hunnits med emellan jobb och seminarie. Imorgon åker jag ut igen.

En sån där bild som hade kunnat blivit helt fantastisk men sabbas av dålig komposition, dålig position av båten och saker i vattnet. Men som tur är kan man ju ta en ny.

Första dagarna på landet

Första dagarna på landet är över. Tillbaks i stan och jag längtar verkligen redan efter att få åka tillbaks. Till katterna och Frida. Lugnet där ute, allt fågelkvitter, alla dofter. Det är en dröm. Vardagen på landet. Kronhjortarna har promenerat runt torpet och Sally har stiftat bekantskap med en älg. 
Vi har hunnit med några äventyr redan. Katterna har självklart utforskat torpet och omgivningen. Sedan gick vi en lång promenad och stötte på lövskog, barrskog, död skog, sjö och ängar. Efter det blev det en tur till Öppen Hand i Nyköping, en stor Secondhandbutik. Det finns alltid småsaker att skaffa sig när man bor på landet!





Kvällspromenad innan flytten

Idag flyttar vi till landet. Jag ska bara göra en examination i vocabulary först, sen åker vi hem, packar bilen och drar. Men igår passade vi på att ta en kvällspromenad längs Mälaren. Det var en mysig kväll!

Vi trodde först att Klöver var på rymmen. Men det var en annan kisse.
Påskliljorna står i slänten ner mot vattnet.
Någon glömde sin sko. Kanske var det morfar som råkade sparka bort sin?
"Sniegel Sniegel på vägen där.."