Jag har fått förfrågningar kring mitt fotande ett par gånger på sista tiden. Det är väldigt smickrande och roligt att det finns de som tycker om mina bilder, det gläder mig verkligen! Men att ta betalt är ett väldigt stort steg för mig och något jag helst undviker.
Enda sedan jag skaffade mig min egna kamera har fotandet varit en sån oerhört fin och givande avkoppling för mig. Som jag skrivit om tidigare är det en egen stund för mig och ingen annan, där jag kan få experimentera med det jag vill. Allt från utrustning till knep jag sett på Youtube, kräla runt på backen efter kryp eller gå ut en molnig dag bara för att molnen är extra fina just där och då. Länge ville jag inte alls fota människor. Helst skulle inte personer alls få existera i mina bilder, men sedan i höstas har jag börjat uppskatta och intressera mig för porträttfoto! Men det är svårt, att göra en vacker personlighet rättvisa i en bild. Hur gör man det egentligen?
Nåväl, tillbaks till det här med att ta betalt. Det finns många fotografer där ute. Idag är vi alla fotografer på sätt och vis med telefonkameror som slår det som för en tio år sedan var bland det bästa vanliga människor kunde köpa. Vad är det då som gör att just jag skulle ta betalt för mina bilder? Det finns så oerhört många duktiga människor som fotat i årtionden och har erfarenhet och kunskap som ligger långt över mina. Med utbildningar i foto och år i branschen. För mig känns mina bilder ganska futtiga i jämförelse med det som proffsen där ute slänger ut i sina flöden på instagram.
Jag höll på att ta död på mitt egna fotointresse när jag började se hur många likes och följare jag kunde få genom en drös med hashtaggar. Det var inte min avkoppling, att få vara ute just med smutsiga knän i jakten på insekter, eller att få sitta på en sten, stilla och iaktta ekorren eller fågeln som längre var det viktiga. Eller att få ta en fin bild på Klöver eller Sally i gräset utanför balkongen. Om inte bilden var bra, skulle den antagligen inte generera flera likes.
Såhär är det för mig. Såhär har det alltid varit i alla mina intressen. När det kommer upp en känsla av att "Nu måste jag prestera inför någon annan", då riskerar jag att vilja lägga det åt sidan. Det hände med mitt musikintresse under gymnasiet, och även idag efter fem år tappar jag all motivation när prestationen kommer in. Jag läste till och med i en Facebookgrupp för gäddfiskare där det var en äldre man som sa precis samma sak. Han hade tappat suget eftersom en stor gädda inte var särskilt stor i jämförelse med vad folk lade upp i gruppen.
Att fota på någon annans önskan är svårt. Eftersom fotandet är för min egen skull. Tanken på att ta betalt för mina bilder, eller att göra fotandet till en tjänst känns fundamentalt fel. Tanken på att ens ge bort en bild känns främmande, spännande men främmande, och att då kräva pengar för det... Nej.
Om jag kan ta en bild som någon skulle vilja ha hemma på sitt sovrumsbord eller på väggen, det skulle betyda mycket för mig. Det skulle verkligen göra mig väldigt lycklig. Tanken på att någon har en bild jag har tagit hemma skulle kännas jätteroligt, oavsett om det är min Mor eller en vän eller en total främling. Och om jag kan få träffa människor, som mina släktingar till exempel, som vill ha min hjälp med foto för att de tycker jag är duktig så ställer jag väldigt gärna upp och ser vad jag kan göra. Men utan prestation. Som jag och Gita kom fram till, vi åker inte och fotograferar. Vi åker och leker istället.
För så länge jag inte tar betalt för mina bilder kan ingen kräva varken det ena eller det andra av mig. Och eftersom jag inte litar på mina fotokunskaper så vill jag inte ha någon annans krav på mig. Det som blir bra, det är fantastiskt. Ja, alltså inte fantastiskt som fantastiskt bra, utan fantastiskt att det blev bra. Och det som blir dåligt, det går ner i papperskorgen eller in på hårddisken som aldrig rensas. Och där stannar det kvar än idag.
