Grisslehamn

Min gudmor hade förr landställe i Grisslehamn. Nu var det länge sedan jag var där, och på grusuppfarten står nu en annan familjs bil parkerad. Blå var den, skulle kunna ha varit en sportigare Volvo. Nog var det lite frestande att gå och knacka på dörren och fråga om jag fick kika in. Känna doften i vardagsrummet, se om taklampan med vinkorkarna hänger kvar i vardagsrummet vid öppna spisen. Men jag avstod denna gång. 
Klipporna nere vid vattnet stod sig lika som jag minns dem dock. Än idag har jag en sten delad i två fina delar kvar från att vi stod och kastade dem emot klippväggen för cirka tjugo år sedan. Båtarna och båtrampen var också kvar. Ja, världen verkar på vissa platser inte förändras särskilt mycket. Möjligtvis att klipporna ser mindre ut än de gjorde när min ögonhöjd nådde strax över metern. Rälsen för båtisättningen var nog också aningen mer rostig. 

Att vara ute såhär är underbart, men det tar också på krafterna. Det märktes efter några timmars promenerande utan att äta. Tålamodet och suget efter att söka efter en ny komposition försvann ganska plötsligt och det blev väldigt lockande att åka hem. Men ett par hembakade mackor räckte för att få upp suget igen.  Tyvärr var kvällens magiska ljus redan över vid den tidpunkten. Dessutom tog mobilbatteriet slut. Med tanke på alla stressade messengerkonversationer kring kursstart imorgon så borde det kanske varit skönt, men min vän Musiken försvann hen med.

Att hitta nya motiv är inte heller helt lätt i såna här miljöer. Jag hade en idé om att ta en bild på en stilla vattenpöl i kontrast till havet i rörelse, men efter tjugoåtta stilla vattenpölar kändes det inte otroligt spännande längre. Och det här med kompositioner… Centrerade bryggor/räls och tredjedelskompositionen börjar bli aningen tjatig. Tur att man kan ta fler bilder.. ^^

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *