En monolog om att jämföra sig

Ibland tittar jag tillbaks på mina gamla bilder. De första, som jag tog för lite mer än två år sedan. Få av dem är bra. Men det fanns en nyfikenhet då, som inte riktigt finns kvar nu. Det nyfikna i att bara få fota det som är omkring mig. Oavsett om det var en penna på bordet, en sovandes Klöver eller en tunnelbaneskylt. Allt var ett potentiellt fotomotiv. 
Det är svårt att hindra sig från att bli påverkad av sin omgivning. Jag borde kanske inte kasta med generaliserande ord, men jag är nog inte ensam om att uppleva att vi hela tiden ska prestera och värdera oss själva i förhållande till andra, oavsett om det gäller jobb, hobby, relationer eller vår syn på oss själva. Jag fastnade i det med Instagram förut, en plattform som först gav mig väldigt mycket positiv feedback på mina bilder. Men när ”nyhetens behag” la sig kring den bekräftelsen så började jag snabbt fundera på vad som fanns kvar i mitt fotande. Och vad det hade för syfte. Jag minns att en bekant på universitetet, Kicki, frågade mig i samband med starten av denna blogg, varför jag startade den. Att det antagligen fanns ett syfte i att visa upp mina bilder för andra. Och det där etsade sig fast, det var kanske inte bara för min egen skull såsom jag hade tänkt och önskat ifrån början. 

På senare tid har det uppkommit en frustration i mitt fotande igen. Det känns som en tröskel som behöver klivas över, och det är lättare sagt än gjort! Jag blir liksom inte nöjd med mina bilder. Den här gången är det dock inte instagram som är forumet för jämförelse, utan snarare specifika fotografer som i sin tur, många av dem, jobbar som proffsfotografer. 

Men här måste jag försöka vara lite rimlig och snäll med mig själv… Hur ska jag, en lärarstudent som ägt en egen kamera i strax över två år kunna jämföra mig med fotografer som Sean Tucker, Thomas Heaton, Craig Jones eller Sven Persson som alla är fotografer jag inspireras av dagligen, men som har tiotusentals fler timmar av fotande, tusentals fler mil rullade, hundratusentals mer kronor spenderade och dessutom tusentals timmar av studerande och lärande av foto för att komma dit de är idag? Som Kirsti en gång sa: ”Det är Orimligt!”
Det är inte alltid lätt att vara snäll mot sig själv, och det är lätt hänt att själv vara sin absolut största kritiker. Och nu när fotandet legat lite på hyllan och motivationen för att åka iväg en tidig morgon eller en sen kväll och bara få utforska en ny plats inte riktigt funnits där, då är det lätt att verkligen dyka ner i ett sökande efter en snabblösning, som aldrig kommer komma ur varken internet eller ett hemmasittande. 

Förhoppningsvis kommer denna lilla bubbla av frustration poppa i sommar. Förhoppningsvis kommer jag bort från Stockholm, får lite frisk luft och får se lite nya miljöer. Även om jag så gärna skulle vilja lära mig av min fina vän Frida, som en gång i tiden berättade om hur hon försöker hitta det lilla i det som finns omkring henne där hon är, vart hon än är, så är det ibland väldigt givande att få komma bort. Få se en ny plats. Få nya perspektiv och nya motiv. 

Få uppleva den där känslan som fanns i början igen. När allt var värt att fota. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *