Mumford and Sons

Detta inlägg kommer inte innehålla några bilder kopplade till rubriken,

Nu sitter jag på tåget hem från Skåne. Jag har spenderat två dygn ihop med min underbara vän Audrey som pluggar i Lund. Någon gång i Februari skrev hon till mig med stor hast och frågade om jag ville gå på Mumford and Sons med henne, då biljetter hade släppts till Stockholm. Med en begränsad ekonomi väntade jag aningen för länge med att säga ja, men det blev biljetter i Köpenhamn istället. Eftersom mitt livsanthem det senaste halvåret varit ”Delta”, slutlåten på deras nya skiva med samma namn kändes det svårt att inte tacka ja. Ett extra pass och några medtagna luncher till skolan så går det att ursäkta dessa utgifter.
Det har varit två känslosamma dygn. Vi satt och tittade på Netflixshowen ”Queer Eye” som Audrey kan innan och utan. Så hon valde ut de allra mest känslosamma avsnitten, och blödig som jag är rinner ögonen i varje avsnitt. Och inte blev det bättre under konserten heller.
Det tog ungefär två låtar, sen strömmade tårarna igen. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Men skönt var det, njutbart. 
Konserten var fantastisk. Troligtvis det mest känslosamma i musikväg jag upplevt. Vi pratade efter konserten om det här med att visa känslor, hur olika vi är Audrey och jag. Hon kan inte gråta offentligt medans för mig går det inte att stoppa. Det kanske handlar om att visa sig sårbar? Jag vet inte! Men jag önskar att fler skulle känna att det är okej att visa sig både glad och ledsen bland andra. Och framförallt under en sådan upplevelse. 

Setlist:

  1. Play Vide

  2. Play V

  3. Play Video

  4. Play Video

  5. Play Video

  6. Play Video

  7. Play Video

  8. Play Video

  9. Play Vio

  10. Play Video

  11. Play Video

  12. Play Video

  13. Play Video

  14. Play Video

  15. Play Video

  16. Play Video

  17. Play Video

  18. Play Video

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *