Fotobok

Minns ni spänningen när man var liten och gick i skolan, fröken drog släckte lampan och drog fram overheadmaskinen? Mystiken som spred sig över klassrummet när fröken, belyst underifrån likt en sagoberättare som ska berätta en skräckhistoria, drar fram det urhistoriska plastarket och varsamt placerar det på den upplysta förstoringsapparaten för att sedan justera fokus så att vi allihopa fick se fingeravtryck från både lärare och elever som gått ur tiden redan innan vi ens var påtänkta. Och någonstans bakom alla dessa fingeravtryck kunde man skymta en bild av en avbildning på bilden av Gustav Vasa i sitt ståtliga skägg, en platt baskerliknande huvudbonad och en fjäderliknande grej… 
Googla, jag gjorde det med. 
Den mystiken kring bilder existerar inte längre. 

Men! Att ta en bild, ett foto, från skärm till en utskrift på papper, det ger lite mer mystik kring bilden.

För det är något med att kunna ta på en bild. Som liten brukade jag sitta och bläddra i årsböcker hos Mormor och Morfar, och ärligt talat var jag inte så intresserad av det som stod i dem. Men bilderna fascinerade mig. Bilder på idrottsstjärnor, politiker, människor i utsatthet. 

I våras gjorde jag en fotobok med mina favoritbilder från 2018. Den innehåller varken idrottstjärnor, politiker eller människor i utsatthet, men däremot människor som står mig nära, min brors student, bilder från Åre, Nyköping, Lund och Gotland. Den innehåller många fåglar, en älg och självklart mina katter. Och några av dessa bilder är bilder jag är väldigt nöjd med. 
Det känns lite häftigt att sitta och bläddra och känna sig stolt över det som finns där i. Det är något jag har gjort. Jag har tagit de där bilderna. Det ger lite stolhet. 
Jag kan verkligen rekommendera att göra något mer med dina bilder, oavsett hur eller vad du fotar. Det ger något extra att kunna hålla i den. Eller sätta upp på väggen.

Än så länge har jag inte vågat skriva ut någon bild att ha på väggen. Men jag besökte en vän som på väggen hade ett porträtt på sin katt som jag tagit. Bilden alltså, inte katten.

Det kändes coolt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *