Den senaste månaden har varit tuff. Som de flesta av er som läser denna blogg vet så dog min och min brors pappa för en månad sedan och både uppsatsskrivande, jobbsökande och intressen har legat långt ned på prioriteringslistan. Vissa dagar har jag helst velat ligga kvar i sängen och lyssna på musiken från begravningen, och stunder som i vanliga fall skulle gett energi har slutat i minnen och tankar på pappa och all energi har runnit ur mig. Det har varit tufft och det är bra, att sörja måste få vara jobbigt. 
Men idag är en dag jag har sett fram emot under ett tag nu. Jag blev medbjuden av en gammal vän från tiden då jag spelade innebandy att hänga med honom och hans kompis ut på en fotorunda. En ganska speciell tur, då vi allihopa och framförallt jag och Herman i alla lägen föredrar naturfoto. Och dagen började som man kan tänka sig när naturfotografer hänger i stan: Uruselt. 

Hermans Sigma 24-105 gick inte längre än till 75. 

Resten av dagen gick åt att lyssna på H:s längtan efter en ny kamera. 

Men vi fick åtminstone gratis apelsinjuice på apelsinjuicebaren i gamla stan. Då kunde man ju tänkt sig att Hermans humör skulle vända, men Icke! En bristande frukost gjorde sig påmind och hungern började härja i den stackars karlns kropp. Men det skulle dröja innan han fick i sig mat. 

Efter att vi hinkat i oss juicen som uttorkade djur i högsommarsahara drog vi vidare till Hotell Nobis för en klassisk trappbild som varannan internationell Youtuber med över 100.000 följare som har besökt Sverige och som fotar har tagit. Jag, däremot, hade ingen aning om vart denna trapp fanns och blev positivt överraskad när jag äntligen fick veta något jag så länge undrat. 

Efter trappen fick vi återigen höra att Hermans mage ekade tom, men det skulle dröja länge innan han fick i sig något. Efter att vår färd passerat Stureplan och vi hamnat på nästa klassiska fotoplats, Brunkebergstunneln, blev vi plötsligt mentalt påhoppade av en man i, vad man skulle kunna tänka sig, sina bästa år. Denna mannen tyckte bestämt att vi var amatörer som tittade i sökaren när vi fotade street och talade om för oss att duktiga fotografer skjuter från höften.

"Endast onda karaktärer i James Bond skjuter från höften och de dör alltid..." sa jag inte då men tänkte nu när jag skriver detta. 

Och någonting hände efter denna upplysning. Plötsligt satt vi med inte ens i närheten av fyllda minneskort, men med massor av suddiga bilder efter att ha skjutit både från höften, skrevet, skjutit bakåt och framåt och åt alla håll och kanter. Som riktiga proffs helt enkelt. 
Sen, tänker du, fick väl ändå Herman sin mat? 
Icke då. 
Efter en långs stunds fotande på Olof Palmes gata begav vi oss sakteligen mot Espresso House på Hötorget. Självklart inte raka vägen dit, fotomänniskor går sällan raka vägen och framförallt inte utan att stanna. 
Väl där dock klämde jag en kanelbulle innan min chailatte ens hunnit blivit halvfärdig, Victor drack en cappuccino vilket är ett ord jag inte använt sedan min pappa brukade göra det när jag var liten, och Herman fick sin... Kaffe. 
När allt var uppdrucket lämnade Victor oss för sina vänner och lätt kränkta funderade Herman och jag på vad vi skulle göra. Vi var båda två sugna på att fortsätta men Hermans mage var vid det här laget tomt såsom en bensintank när den går på gaser. Därför bestämde vi oss för att göra en fotoutmaning på 40 minuter där vi skulle ta tre olika bilder plus en stor bonus:

Motion blur

Reflection

Frame

Fota en främling. 

Jag lyckades med alla fyra helt okej medans H kom nedslagen en minut försent och beklagade sig över att han glömt bort tiden. Därför gick vi sedan och krängde en varsin kebabtallrik.
Efter denna matätaretapp var det min tur att sinka sällskapet då min mage ofta gör ont efter att ha bestigit en stor mängd mat. H däremot berättade otroligt nöjd att han, trots sin IBS-mage för en gångs skull klarat sig väldigt bra denna gång och berättade sedan otroligt grafiskt om hur det annars brukar bli. För att ge er en bild rekommenderar jag bajsemojin på er telefon! Resten är NSFW. 

När vi sedan klarat av näst sista etappen och hela vägen från kebaben till Rålambshovsparken (Betyg 4.3 på google) passade vi på att fota ett gäng skateare. Här träffade vi på ytterligare en Herman men som inte visade några tecken på magproblem och dessutom en liten grabb vid namn Max, som precis lärt sig skatea. Mycket imponerade fotade vi på tills solen gick ned för långt för att sedan avslutande ta en lång romantisk promenad över Alviksbron där vi misslyckande tog några bilder på en fantastisk dramatisk himmel och diskuterade huruvida Herman behöver en Ny kamera eller ej. Men en sak är säker: 

Ingen amatörfotograf är någonsin helt nöjd med sin utrustning. 

Ps. Bilden på Juicen är fotad av Herman!