Skog och natur, Tankar

Ett ögonblick

Den här gången kommer jag bli djup och poetisk. Det har varit lite sånt tema den senaste tiden, och om du tycker sådant är fånigt så är det helt okej. Du behöver inte läsa vidare. Men om du läser vidare så får du veta mer om min relation till fotande, och på vissa sätt till livet. Det här är en text från djupare delar av mig själv. 

Vardagen har en tendens att bara rulla förbi. Veckorna, och framförallt nu när jag jobbar, går snabbare än någonsin och lektioner ersätts med andra lektioner som ersätts med rättning, föräldrakontakt, elevkontakt, planering och lunchstress och varje måndag undrar jag hur allt ska hinnas med. Men det gör alltid det. Det hinns med och det går fortare än någonsin. Min mormor brukar säga att "tiden går fortare ju äldre man blir", och det känns som att börja jobba adderade femtio år av livstid i den aspekten. När jag sedan tänker på de i min ålder som nu flyttar ihop med en partner, gifter sig eller skaffar barn... Hur fort går inte deras liv? 

I vardagen är det ibland svårt att komma ihåg att stanna upp. Rutiner automatiseras och blir bekväma för att känna att man har tid och energi till det som kräver det. Kanske är det bra, kanske inte, jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Förhoppningsvis hinner min uppfattning om det ändras med tiden. Just nu längtar jag till att jobbet går lite mer på automatik, och när det en dag blir vardag hoppas jag att viljan att söka nya utmaningar finns där. Om inte på jobbet, så i andra stunder i livet. Det får kanske vara så, en dynamisk inställning som skiftar utifrån vilken kontext det handlar om. Vissa saker är nog bra ändå att de går på automatik. 
Men vissa stunder vill jag känna att jag kan stanna upp och bara vara, och att få njuta utav det som är. Bara där och då, utan en enda tanke på vad som kommer hända. Vad som hände. Vad som händer någon annanstans. 

Foto är för mig ett sätt att stanna upp. Men inte allt fotande. Landskap skiftar, men under lång tid. Människor gör sig ofta till när man riktar en kamera mot dem och speglar på så vis inte det där mest genuina ögonblicket, där allt bara är vad det är. Men ibland lyckas man fånga ett ögonblick som med all största sannolikhet inte kommer ske igen. Ibland kan man vara helt säker. Det kommer aldrig, någonsin, hända igen. 

Den här bilden är ett sånt ögonblick. 

Det är egentligen inte en jättemärkvärdig bild, men i sammanhanget betyder den här bilden mer än vad den visar. 
Efter att jag tagit tre olika kompositioner av detta löv vadade jag över vattendraget där jag hittat det, påväg tillbaks till Susanna som fortfarande låg och sov i vindskyddet. Precis när jag gått över ån vände jag mig om för att se hur vinkeln skulle bli från andra sidan. Då hade strömmen tagit det. 

Det här är det som gör fotande till en väldigt vacker konstform. Man kan fånga ögonblick som aldrig mer kommer ske igen. Det där lövet kommer aldrig mer ligga där, hur många gånger jag än besöker platsen. Det är också det som gör "intimt landskapsfoto" mer än bara närgånget och detaljfokuserat. För mig. 

Denna aspekten av fotande kan alla ta del av, och jag tror att många också gör det. Ett exempel är när folk fotar med sina telefoner. Då handlar det inte om kompositioner eller tredjedelsregler, det handlar inte om antal megapixlar eller det perfekta ljuset även om solnedgångar är i majoritet. Men det är det där ögonblicket, den där stunden man vill ta en bild av och minnas. Även om det tyvärr ibland är så att kameran eller telefonen kan ta ifrån människor närvaron i stunden. 

Efter att jag upptäckt att lövet flutit iväg stod jag kvar. Länge och bara lyssnade och kände vattnet strömma runt mina fötter. Jag minns att jag lade extra märke till två träd omkring mig, och att ett flygplan hann flyga över, förbi och ifrån mig. Vinden blåste men jag hörde knappt några fåglar. Naturen var sådär otroligt höstig. Fint höstig, innan allt är över. Även om strömmen mellan mina fötter ibland förde med sig ett och annat gult löv. 

Det är ju den tiden nu, och den vill jag ta vara på. 

Standard