Tankar

Corona, Begravning och Hemmasittande

Fredag kväll. Jag har knappt träffat en människa sedan förra måndagen då jag anat att jag har corona. Första dagarna var jobbigast med smärta i kroppen. Det släppte ganska snabbt och i förrgår fick jag veta att det är corona jag har. Dagen jag insjuknade dök det dessutom upp på Facebook att en tidigare nära person också dött. Begravningen sker den elfte December. Även fast jag knappt träffat henne de senaste tio åren kom sorgen ikväll. Jag satt också och läste på pappas sida. Alla texter från dagarna efter din bortgång. Ibland tänker jag att jag vill skicka ett meddelande till dig men vetskapen om att det aldrig kommer stå "meddelande läst" är skrämmande. Och jag vill inte lägga upp detta på Facebook så att alla kan se heller. 

Jag saknar dig. Inte varje dag. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tänker på dig varje dag, då vissa dagar är så uppfyllda av annat. Ibland är det vardag: elever, föräldramail och ilskna kollegor som klagar på hur underbemannade vi är. Andra dagar är det natur och foto som upptar allt mitt fokus. Men de senaste dagarna har jag tänkt mycket på dig. Dels på grund av corona men även för att jag är klar med mina studier. Pappa, jag är godkänd nu. Uppsatsen är äntligen godkänd. Jag är så otroligt glad och lättad och samtidigt väldigt ledsen över att inte kunna ringa dig. Vi hördes inte ofta, men ibland ringdes vi och det här är ett sånt tillfälle då jag hade ringt dig och berättat, och det gör ont att inte kunna göra det. Jag är äntligen klar. 
Jag fick också förfrågan nyligen om att jobba på julafton, på boendet mitt emot din balkong. Tidigare år har jag tackat ja, för det mesta för att jag verkligen behövt pengarna när jag pluggat. Men också till viss del för att slippa fira julafton. Förlåt, men det har varit jobbigt att fira jul när du varit med. Du blev alltid högljudd och skulle alltid skoja på folks bekostnad. Jag valde bort det i flera år. Det var ganska skönt. 
Många av dina sidor var så otroligt förknippade med negativa känslor från min sida och jag tror att det var därför jag valde bort att ha kontakt med dig. Vi kom aldrig ifrån relationen av att vara far och son till varandra. Det tog mig enda till din död att inse det och ibland tänker jag att jag önskar att jag fått möta dig som en vuxen person som möter en annan vuxen person. Kanske hade jag sett på dig och dina sidor annorlunda då. 
För du var helt klart en fumlig person. Fruktansvärt störig emellanåt och envis som ingen annan. Du har retat gallfeber på alla som stod dig nära och du var ganska dålig på att känna in dina närmaste. Men de som fick ha dig på lagomt avstånd har jag fått höra i efterhand att de såg på dig annorlunda. Dina kollegor, alla helt överens om att du kunde vara skitjobbig att ha att göra med ibland. Men som alla poängterade hur tomt det skulle bli utan dig. Som alla instämde i att det nog inte var någon person som kunnat intressera sig för något hos alla du mötte, och som alla höll med om hur mycket du brann för dina barn på jobbet och alltid ville dem deras bästa, till den nivån att till och med chefen fick sig ett och annat av din envishet. 
Jag önskar att jag hade fått ta del av dig så som Cissi fick. Eller Robban. Att jag inte såg dig som min alkoholiserade pappa endast, utan att jag hade kunnat få bara vara med dig. Där. På plats. På dartklubben eller på pizzerian på torget. Som en vuxen, som en jämlike. Inte som din son.

Det är försent, det är ingen som behöver säga det till mig. Alla dessa ord om att "du ska inte ångra något" eller lättande ord som sägs för att verka uppmuntrande, jag vill inte ha dem nu. Jag vill ha dina ord. Så där ärliga, råa och rakt från hjärtat. Från ett klokt hjärta, precis som du var när jag gjorde slut för två år sedan. Det var dig jag ringde för att prata med och du tog dig tid. Tack. För din tid. 

När jag har tänkt på dig sen du dog har jag allra oftast sett framför mig den där blicken jag fick innan ambulanspersonalen bar ut dig ur din lägenhet. Vår sista blick, ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Att hålla i det ögonblicket gör så ont och det sparar jag endast till såna kvällar då jag orkar. Eller kanske inte orkar snarare. Så mycket frågor kring det ögonblicket jag aldrig kommer få svar på. Visste du? Ville du säga något? Jag sa inget och återigen är det en sån sak jag aldrig kommer få annorlunda. Jag önskar att jag sa att jag älskade dig. Jag vill så gärna höra det från dig. Att du älskar mig. Vi sa det inte ofta till varandra och det var inget jag då tyckte var konstigt. Men när du åkte iväg i ambulansen och verkligheten slog mig som ett slag i magen, då insåg jag att det nog var försent. 
Den där blicken har börjat bytas ut. Allt oftare minns jag dig precis som du var. "Sjuk", fast på ditt sätt. Tjock och en riktig gubbe. Hur du sitter på soffan och tittar genom glasögonen som en liten professor. Fast, på ditt sätt. I din nedsuttna röda lädersoffa med dina fingrar flätande om varandra med händerna på magen. Jag ser framför mig hur Simon skojar med dig och slår dig på din mage och hur du rycker till. Det är som att du studsar, fast din mage är fast. Hur fasiken lyckades du få den så hård, din mage? Som en boxningssäck fast rund som en kula. 
På tal om dina glasögon, jag vet inte hur många par vi hittade i din lägenhet när vi rensade. Ett par ligger i hyllan vid skrivbordet. Men mitt skrivbord är inte som ditt. Ditt var fyllt med målarfärger och papper, penslar och sen några av de där sakerna jag minns från när jag bodde hos dig. Dina knivar som jag aldrig förstod syftet av. Små, vassa saker. Och skruvmejslarna i den blåa asken. 
Fast kanske finns det en likhet med mitt skrivbord ändå, som är fyllt med kamerasaker. Mest gamla saker som jag aldrig använder. Jag har heller ingen koll på vad som finns här, och letar jag efter något hittar jag det sällan. Men dina glasögon ligger där jag la dem för ungefär ett halvår sedan. Tillsammans med Djurgårdsfiguren och bilden på Silver, din katt. 

Det finns så otroligt mycket att säga om dig Pappa. Så mycket jag önskar att vi hade pratat om. Om dig och om mig. Om våra likheter och om oss, vår relation. Jag tänker ofta att jag önskar att jag fick lära känna dig som vuxen. Inte på det där sättet att jag klandrar mig själv eller dig utan bara på det där sättet som när man drömmer sig bort. Du vet,"Tänk om jag satt på en skärgårdsklippa och njöt av pappas båtpotatis och tittade på fiskmåsarna. Tänk om vi skrattade åt minnet av den fiskmåsen som svalde två abborrar och knappt kunde flyga där ifrån, som verkligen fick kämpa sig över viken för att lyckas ta sig över trädtopparna, vidare på sin färd och lika tjock som du en gång skulle bli."
Tänk om jag fick lära känna min pappa, som vuxen. Som jämlik.

Jag vet vad jag egentligen behöver just nu. Det är inga såna ord om hur allt kommer bli bra, hur tiden läker alla sår eller annat "trams" som du skulle ha sagt. Jag behöver komma tillbaks till jobbet, få träffa folk och ha en vardag igen. Men jag tror också jag behöver denna kväll i lugn och ro. Tid till att tänka på dig. Minnas dig. Sakna dig.
Den elfte är det dags för begravning igen, för nästa person som gått bort i corona. Det kommer bli sorgligt precis som det ska vara. Även om era livsöden såg väldigt annorlunda ut. Hon försvann på sätt och vis för tio år sedan när alkoholen slog ut kropp och sinne. Sedan dess har hon varit dement. Dina sista år blev de bästa åren på länge i ditt liv. Det är märkligt hur vi lever våra liv. Innan begravningen ska jag tillbaks till jobbet och höra på hur hemskt allt är, hur skevt det är att vi är så underbemannade och ja... Du vet hur det är på arbetsplatser. Klaganden. Samtidigt kommer jag hem på kvällarna och läser inlägg om hur dåligt många mår, utan jobb och utan syfte i väntan på att allt ska dra över. Väntan på att livet ska återgå till det normala. 
Mitt i allt detta traskar jag på, ibland som vanligt och ibland lite mer känslosam. Det ger mig ett gott skratt, all frustration på jobbet, och det ger mig lite magknip när jag läser om hur folk mår. Det gör det svårt det här med corona. Vad är livet värt egentligen? När folk mår så dåligt av sina situationer. Är det värt det verkligen?

Jag vet en sak, och det är att din död inte är orättvis, Pappa. Du tog inte hand om din hälsa för fem öre och du bad om en corona med lime. Du fick det, och du levde ditt liv precis som du ville. Självklart vill jag ha dig här, självklart vill jag kunna ringa till dig och berätta att jag är klar. Klar med plugget. Att jag är irriterad på föräldrar och barn, och ringa dig och fråga om knepiga situationer på jobbet. Men jag är glad att du levde som du gjorde. Att du gjorde vad som gjorde dig lycklig. Du levde som du, helt enkelt. Men vissa kvällar saknar jag dig otroligt mycket. Just nu gör jag det. Jag längtar efter dig. 

Jag älskar dig, Pappa. 

 

Standard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *