Långpromenad

Efter regn kommer solsken och däremellan sprang Loke och jag runt i naturreservatet och fotade, pratade militärminnen, hemvärnet, barndomsminnen och allt däremellan. 
Ibland är det bara underbart att få hänga med en gammal vän. Sådär mitt i vardagen.

 

Björndalsvägen

”Attans annars hade du kunnat komma ut till landet imorgon”

Och trots andra planer så blev det så. En kväll halvvägs till Norrtälje. En timme från Stockholm, ett litet paradis långt in på små skogsvägar. Bad, promenad, choklad, musik, pasta och glass. Det är inte varje halvår man träffar Julia, men när vi väl ses, då blir det fest!

 

Fotofrossa

Efter över tre veckors förkylning börjar det verkligen klia i kroppen. Läkaren sa att det bara var en förkylning, men tröttheten i kroppen och med ork som en redan dåligt konditionerad pollenallergiker under pollensäsong har den mesta av min lediga tid spenderats hemma i soffan eller i sängen, och övrig tid på jobbet. Nu kliar det verkligen!

Som så ofta förut, när fotandet lyst med sin frånvaro börjar sökandet efter nya prylar. Det är väldigt lockande, tanken på att byta märke, ska jag satsa på en Fullformatare, spegellös? Den senaste lockelsen är Nikons D7200, antal fokuspunkter och dynamiskt omfång plus att det kanske, väldigt kanske finns en möjlighet att jag kan bara byta bajonett på mina objektiv…

Men nej. Det är inte nya saker jag behöver. Det är att få fota jag behöver! Att få komma ut, få njuta av lite väder och vind och bara vara med min älskade gamla kamera. Ja, inte bara fota, men få röra på mig, träna, ni vet, allt det där som man gör annars när man är frisk. 

Som tur är blir det inte bara bläddrande efter saker under all stillasittande tid. Även serier, filmer och självklart fotodokumentärer. Youtube, du har allt en sjuk människa kan behöva. Även om det inte lugnar min längtan efter att få komma ut!
Men idag, emellan två nattpass, hann jag hem, ge katterna ny mat och hämta kameran och stativet. Under två års tid har jag tänkt att jag skulle vilja fota en liten del av utsikten från jobbet, men skjutit på det och tänkt att det kan göras vid nästa pass. Men idag blev det äntligen av. Ljuset var uselt, så det blir nog ett försök till nästa gång. Men jag fick åtminstone höra det underbara ljudet av en exponering som tas igen. 

Få ljud slår ljudet av en bild som tas. En purrande katt möjligtvis. Knappt!

Fotobok

Minns ni spänningen när man var liten och gick i skolan, fröken drog släckte lampan och drog fram overheadmaskinen? Mystiken som spred sig över klassrummet när fröken, belyst underifrån likt en sagoberättare som ska berätta en skräckhistoria, drar fram det urhistoriska plastarket och varsamt placerar det på den upplysta förstoringsapparaten för att sedan justera fokus så att vi allihopa fick se fingeravtryck från både lärare och elever som gått ur tiden redan innan vi ens var påtänkta. Och någonstans bakom alla dessa fingeravtryck kunde man skymta en bild av en avbildning på bilden av Gustav Vasa i sitt ståtliga skägg, en platt baskerliknande huvudbonad och en fjäderliknande grej… 
Googla, jag gjorde det med. 
Den mystiken kring bilder existerar inte längre. 

Men! Att ta en bild, ett foto, från skärm till en utskrift på papper, det ger lite mer mystik kring bilden.

För det är något med att kunna ta på en bild. Som liten brukade jag sitta och bläddra i årsböcker hos Mormor och Morfar, och ärligt talat var jag inte så intresserad av det som stod i dem. Men bilderna fascinerade mig. Bilder på idrottsstjärnor, politiker, människor i utsatthet. 

I våras gjorde jag en fotobok med mina favoritbilder från 2018. Den innehåller varken idrottstjärnor, politiker eller människor i utsatthet, men däremot människor som står mig nära, min brors student, bilder från Åre, Nyköping, Lund och Gotland. Den innehåller många fåglar, en älg och självklart mina katter. Och några av dessa bilder är bilder jag är väldigt nöjd med. 
Det känns lite häftigt att sitta och bläddra och känna sig stolt över det som finns där i. Det är något jag har gjort. Jag har tagit de där bilderna. Det ger lite stolhet. 
Jag kan verkligen rekommendera att göra något mer med dina bilder, oavsett hur eller vad du fotar. Det ger något extra att kunna hålla i den. Eller sätta upp på väggen.

Än så länge har jag inte vågat skriva ut någon bild att ha på väggen. Men jag besökte en vän som på väggen hade ett porträtt på sin katt som jag tagit. Bilden alltså, inte katten.

Det kändes coolt.

Det är synd om mig nu

Ja. Nu är det synd om mig. För denna månad kommer jag jobba. Och jobba och jobba. Och sen jobba lite till. 

Ungefär som alla andra.

Och jag gör ingenting på jobbet heller. Mitt jobb är sånt, väldigt inaktivt, och jag får dessutom sova på jobbet. 

Sen har jag blivit sjuk. Förhoppningsvis är piken på sjukdomen över, så antar att vi går mot bättre tider nu. Men bara för att förstärka känslan av hur synd det är om mig, så är jag fortfarande sjuk. 

Så mitt liv just nu består av betalt serietittande, tedrickande och storslagna drömmar om att orka ut och fota igen.

Som sagt. Det är synd om mig.