Tankar

Corona, Begravning och Hemmasittande

Fredag kväll. Jag har knappt träffat en människa sedan förra måndagen då jag anat att jag har corona. Första dagarna var jobbigast med smärta i kroppen. Det släppte ganska snabbt och i förrgår fick jag veta att det är corona jag har. Dagen jag insjuknade dök det dessutom upp på Facebook att en tidigare nära person också dött. Begravningen sker den elfte December. Även fast jag knappt träffat henne de senaste tio åren kom sorgen ikväll. Jag satt också och läste på pappas sida. Alla texter från dagarna efter din bortgång. Ibland tänker jag att jag vill skicka ett meddelande till dig men vetskapen om att det aldrig kommer stå "meddelande läst" är skrämmande. Och jag vill inte lägga upp detta på Facebook så att alla kan se heller. 

Jag saknar dig. Inte varje dag. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tänker på dig varje dag, då vissa dagar är så uppfyllda av annat. Ibland är det vardag: elever, föräldramail och ilskna kollegor som klagar på hur underbemannade vi är. Andra dagar är det natur och foto som upptar allt mitt fokus. Men de senaste dagarna har jag tänkt mycket på dig. Dels på grund av corona men även för att jag är klar med mina studier. Pappa, jag är godkänd nu. Uppsatsen är äntligen godkänd. Jag är så otroligt glad och lättad och samtidigt väldigt ledsen över att inte kunna ringa dig. Vi hördes inte ofta, men ibland ringdes vi och det här är ett sånt tillfälle då jag hade ringt dig och berättat, och det gör ont att inte kunna göra det. Jag är äntligen klar. 
Jag fick också förfrågan nyligen om att jobba på julafton, på boendet mitt emot din balkong. Tidigare år har jag tackat ja, för det mesta för att jag verkligen behövt pengarna när jag pluggat. Men också till viss del för att slippa fira julafton. Förlåt, men det har varit jobbigt att fira jul när du varit med. Du blev alltid högljudd och skulle alltid skoja på folks bekostnad. Jag valde bort det i flera år. Det var ganska skönt. 
Många av dina sidor var så otroligt förknippade med negativa känslor från min sida och jag tror att det var därför jag valde bort att ha kontakt med dig. Vi kom aldrig ifrån relationen av att vara far och son till varandra. Det tog mig enda till din död att inse det och ibland tänker jag att jag önskar att jag fått möta dig som en vuxen person som möter en annan vuxen person. Kanske hade jag sett på dig och dina sidor annorlunda då. 
För du var helt klart en fumlig person. Fruktansvärt störig emellanåt och envis som ingen annan. Du har retat gallfeber på alla som stod dig nära och du var ganska dålig på att känna in dina närmaste. Men de som fick ha dig på lagomt avstånd har jag fått höra i efterhand att de såg på dig annorlunda. Dina kollegor, alla helt överens om att du kunde vara skitjobbig att ha att göra med ibland. Men som alla poängterade hur tomt det skulle bli utan dig. Som alla instämde i att det nog inte var någon person som kunnat intressera sig för något hos alla du mötte, och som alla höll med om hur mycket du brann för dina barn på jobbet och alltid ville dem deras bästa, till den nivån att till och med chefen fick sig ett och annat av din envishet. 
Jag önskar att jag hade fått ta del av dig så som Cissi fick. Eller Robban. Att jag inte såg dig som min alkoholiserade pappa endast, utan att jag hade kunnat få bara vara med dig. Där. På plats. På dartklubben eller på pizzerian på torget. Som en vuxen, som en jämlike. Inte som din son.

Det är försent, det är ingen som behöver säga det till mig. Alla dessa ord om att "du ska inte ångra något" eller lättande ord som sägs för att verka uppmuntrande, jag vill inte ha dem nu. Jag vill ha dina ord. Så där ärliga, råa och rakt från hjärtat. Från ett klokt hjärta, precis som du var när jag gjorde slut för två år sedan. Det var dig jag ringde för att prata med och du tog dig tid. Tack. För din tid. 

När jag har tänkt på dig sen du dog har jag allra oftast sett framför mig den där blicken jag fick innan ambulanspersonalen bar ut dig ur din lägenhet. Vår sista blick, ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Att hålla i det ögonblicket gör så ont och det sparar jag endast till såna kvällar då jag orkar. Eller kanske inte orkar snarare. Så mycket frågor kring det ögonblicket jag aldrig kommer få svar på. Visste du? Ville du säga något? Jag sa inget och återigen är det en sån sak jag aldrig kommer få annorlunda. Jag önskar att jag sa att jag älskade dig. Jag vill så gärna höra det från dig. Att du älskar mig. Vi sa det inte ofta till varandra och det var inget jag då tyckte var konstigt. Men när du åkte iväg i ambulansen och verkligheten slog mig som ett slag i magen, då insåg jag att det nog var försent. 
Den där blicken har börjat bytas ut. Allt oftare minns jag dig precis som du var. "Sjuk", fast på ditt sätt. Tjock och en riktig gubbe. Hur du sitter på soffan och tittar genom glasögonen som en liten professor. Fast, på ditt sätt. I din nedsuttna röda lädersoffa med dina fingrar flätande om varandra med händerna på magen. Jag ser framför mig hur Simon skojar med dig och slår dig på din mage och hur du rycker till. Det är som att du studsar, fast din mage är fast. Hur fasiken lyckades du få den så hård, din mage? Som en boxningssäck fast rund som en kula. 
På tal om dina glasögon, jag vet inte hur många par vi hittade i din lägenhet när vi rensade. Ett par ligger i hyllan vid skrivbordet. Men mitt skrivbord är inte som ditt. Ditt var fyllt med målarfärger och papper, penslar och sen några av de där sakerna jag minns från när jag bodde hos dig. Dina knivar som jag aldrig förstod syftet av. Små, vassa saker. Och skruvmejslarna i den blåa asken. 
Fast kanske finns det en likhet med mitt skrivbord ändå, som är fyllt med kamerasaker. Mest gamla saker som jag aldrig använder. Jag har heller ingen koll på vad som finns här, och letar jag efter något hittar jag det sällan. Men dina glasögon ligger där jag la dem för ungefär ett halvår sedan. Tillsammans med Djurgårdsfiguren och bilden på Silver, din katt. 

Det finns så otroligt mycket att säga om dig Pappa. Så mycket jag önskar att vi hade pratat om. Om dig och om mig. Om våra likheter och om oss, vår relation. Jag tänker ofta att jag önskar att jag fick lära känna dig som vuxen. Inte på det där sättet att jag klandrar mig själv eller dig utan bara på det där sättet som när man drömmer sig bort. Du vet,"Tänk om jag satt på en skärgårdsklippa och njöt av pappas båtpotatis och tittade på fiskmåsarna. Tänk om vi skrattade åt minnet av den fiskmåsen som svalde två abborrar och knappt kunde flyga där ifrån, som verkligen fick kämpa sig över viken för att lyckas ta sig över trädtopparna, vidare på sin färd och lika tjock som du en gång skulle bli."
Tänk om jag fick lära känna min pappa, som vuxen. Som jämlik.

Jag vet vad jag egentligen behöver just nu. Det är inga såna ord om hur allt kommer bli bra, hur tiden läker alla sår eller annat "trams" som du skulle ha sagt. Jag behöver komma tillbaks till jobbet, få träffa folk och ha en vardag igen. Men jag tror också jag behöver denna kväll i lugn och ro. Tid till att tänka på dig. Minnas dig. Sakna dig.
Den elfte är det dags för begravning igen, för nästa person som gått bort i corona. Det kommer bli sorgligt precis som det ska vara. Även om era livsöden såg väldigt annorlunda ut. Hon försvann på sätt och vis för tio år sedan när alkoholen slog ut kropp och sinne. Sedan dess har hon varit dement. Dina sista år blev de bästa åren på länge i ditt liv. Det är märkligt hur vi lever våra liv. Innan begravningen ska jag tillbaks till jobbet och höra på hur hemskt allt är, hur skevt det är att vi är så underbemannade och ja... Du vet hur det är på arbetsplatser. Klaganden. Samtidigt kommer jag hem på kvällarna och läser inlägg om hur dåligt många mår, utan jobb och utan syfte i väntan på att allt ska dra över. Väntan på att livet ska återgå till det normala. 
Mitt i allt detta traskar jag på, ibland som vanligt och ibland lite mer känslosam. Det ger mig ett gott skratt, all frustration på jobbet, och det ger mig lite magknip när jag läser om hur folk mår. Det gör det svårt det här med corona. Vad är livet värt egentligen? När folk mår så dåligt av sina situationer. Är det värt det verkligen?

Jag vet en sak, och det är att din död inte är orättvis, Pappa. Du tog inte hand om din hälsa för fem öre och du bad om en corona med lime. Du fick det, och du levde ditt liv precis som du ville. Självklart vill jag ha dig här, självklart vill jag kunna ringa till dig och berätta att jag är klar. Klar med plugget. Att jag är irriterad på föräldrar och barn, och ringa dig och fråga om knepiga situationer på jobbet. Men jag är glad att du levde som du gjorde. Att du gjorde vad som gjorde dig lycklig. Du levde som du, helt enkelt. Men vissa kvällar saknar jag dig otroligt mycket. Just nu gör jag det. Jag längtar efter dig. 

Jag älskar dig, Pappa. 

 

Standard
Skog och natur, Tankar

Ett ögonblick

Den här gången kommer jag bli djup och poetisk. Det har varit lite sånt tema den senaste tiden, och om du tycker sådant är fånigt så är det helt okej. Du behöver inte läsa vidare. Men om du läser vidare så får du veta mer om min relation till fotande, och på vissa sätt till livet. Det här är en text från djupare delar av mig själv. 

Vardagen har en tendens att bara rulla förbi. Veckorna, och framförallt nu när jag jobbar, går snabbare än någonsin och lektioner ersätts med andra lektioner som ersätts med rättning, föräldrakontakt, elevkontakt, planering och lunchstress och varje måndag undrar jag hur allt ska hinnas med. Men det gör alltid det. Det hinns med och det går fortare än någonsin. Min mormor brukar säga att "tiden går fortare ju äldre man blir", och det känns som att börja jobba adderade femtio år av livstid i den aspekten. När jag sedan tänker på de i min ålder som nu flyttar ihop med en partner, gifter sig eller skaffar barn... Hur fort går inte deras liv? 

I vardagen är det ibland svårt att komma ihåg att stanna upp. Rutiner automatiseras och blir bekväma för att känna att man har tid och energi till det som kräver det. Kanske är det bra, kanske inte, jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Förhoppningsvis hinner min uppfattning om det ändras med tiden. Just nu längtar jag till att jobbet går lite mer på automatik, och när det en dag blir vardag hoppas jag att viljan att söka nya utmaningar finns där. Om inte på jobbet, så i andra stunder i livet. Det får kanske vara så, en dynamisk inställning som skiftar utifrån vilken kontext det handlar om. Vissa saker är nog bra ändå att de går på automatik. 
Men vissa stunder vill jag känna att jag kan stanna upp och bara vara, och att få njuta utav det som är. Bara där och då, utan en enda tanke på vad som kommer hända. Vad som hände. Vad som händer någon annanstans. 

Foto är för mig ett sätt att stanna upp. Men inte allt fotande. Landskap skiftar, men under lång tid. Människor gör sig ofta till när man riktar en kamera mot dem och speglar på så vis inte det där mest genuina ögonblicket, där allt bara är vad det är. Men ibland lyckas man fånga ett ögonblick som med all största sannolikhet inte kommer ske igen. Ibland kan man vara helt säker. Det kommer aldrig, någonsin, hända igen. 

Den här bilden är ett sånt ögonblick. 

Det är egentligen inte en jättemärkvärdig bild, men i sammanhanget betyder den här bilden mer än vad den visar. 
Efter att jag tagit tre olika kompositioner av detta löv vadade jag över vattendraget där jag hittat det, påväg tillbaks till Susanna som fortfarande låg och sov i vindskyddet. Precis när jag gått över ån vände jag mig om för att se hur vinkeln skulle bli från andra sidan. Då hade strömmen tagit det. 

Det här är det som gör fotande till en väldigt vacker konstform. Man kan fånga ögonblick som aldrig mer kommer ske igen. Det där lövet kommer aldrig mer ligga där, hur många gånger jag än besöker platsen. Det är också det som gör "intimt landskapsfoto" mer än bara närgånget och detaljfokuserat. För mig. 

Denna aspekten av fotande kan alla ta del av, och jag tror att många också gör det. Ett exempel är när folk fotar med sina telefoner. Då handlar det inte om kompositioner eller tredjedelsregler, det handlar inte om antal megapixlar eller det perfekta ljuset även om solnedgångar är i majoritet. Men det är det där ögonblicket, den där stunden man vill ta en bild av och minnas. Även om det tyvärr ibland är så att kameran eller telefonen kan ta ifrån människor närvaron i stunden. 

Efter att jag upptäckt att lövet flutit iväg stod jag kvar. Länge och bara lyssnade och kände vattnet strömma runt mina fötter. Jag minns att jag lade extra märke till två träd omkring mig, och att ett flygplan hann flyga över, förbi och ifrån mig. Vinden blåste men jag hörde knappt några fåglar. Naturen var sådär otroligt höstig. Fint höstig, innan allt är över. Även om strömmen mellan mina fötter ibland förde med sig ett och annat gult löv. 

Det är ju den tiden nu, och den vill jag ta vara på. 

Standard
Skog och natur

Höstens färger, höstens dimma

Sedan jag kom in i fotandet har jag utvecklat en dålig vana att alltid leta bilder, och det är så ofta fina träd dyker upp ute på åkrar och fält bredvid motorvägar då tankarna börjar snurra. 

"Hur ska jag ta mig dit för att fota, och när tusan kommer dimman?" 

Tidigare i veckan slog dimman till och längtan efter en övernattning och tidig morgon blev stark. Igår morse öste regnet ner och suget efter att åka ut och campa försvann rejält, så jag frågade Kim vad han tänkte. Vi hade ändå planerat att åka ut lördag till söndag. 
Som tur var svarade han att han fortfarande var sugen, så det blev till att åka iväg ändå. Vi tog bilen upp till Tyttbo där jag fiskade med en annan vän i somras, och redan på väg upp mötte vi dimman. Den fantastiska dimman. Så vi stannade till vid några träd på vägen dit och när vi sedan kommit fram var det bäckmörkt. Det gjorde ingenting, jag kokade mina kroppkakor och Kim grillade sina korvar, sen sov vi (hyfsat) gott och vaknade i tid för morgonen. 

Dimman höll i sig även under morgonen och förmiddagen då vi var ute, ända tills vi närmade oss Stockholm då molntäcket lättade och solen kom med värmen. Inte för att det var superkallt innan, utan för att det blev varmt och svettigt. 

Jag kan varmt rekommendera alla att passa på att ta sig ut nu under hösten medans den fortfarande är fin. Redan nu börjar många träd tappa sina löv och det kommer gå fort innan allt är över. Dessutom finns det många möjligheter att övernatta i vindskydd på så vis som vi gjorde, och att uppleva naturen hela dygnet runt är fantastiskt. Nu mår jag bra och har samlat kraft inför veckan. Nu är det dags för fotboll. Hejja Djurgår'n!

Standard
Skog och natur, Tankar

Ett helt känslospektra. Nästan

Jobbet var omtumlande idag. Alla dagar som lärare är intensiva, men denna dag var verkligen en sån där dag som sticker ut lite extra.
En elev blev arg på mig vilket inte är något ovanligt. I den stunden, när man har en elev som är på väg att kasta en stol på en och jag på ett så lugnt sätt jag kan förklarar varför jag måste hålla ett tag i den stolen för min egna rädsla att bli träffad och få ont, i den stunden har jag inga problem att hålla mig sansad. Jag tror heller inte att brusa upp sig mot en elev som är i affekt hjälper. En lärare på universitetet kallade lågaffektivt bemötande för en populistisk trend utan vetenskapliga grunder.
Jag skulle snarare vilja omformulera det till något i stil med… Vett.
Men jag har höjt rösten idag också. Argt, på en nivå jag inte har gjort förut över huvud taget. Inte ens i närheten. När klassen började fokusera på små saker som egentligen inte alls spelar någon roll. I deras värld gör det dock det, i en tioårings värld spelar ett skydd till ett sudd all världens roll. Men när hela klassen stimmade runt i ett sorl av ”men han då” och ”hon började”, då röt jag till.
Men när vi stod där, jag och den arga eleven, då fanns inte minsta ilska inom mig. Bara en stor omfamning. Och två tankar:

”Snälla, låt mig hjälpa dig.
Var arg på mig, men förstör inte för dina vänner”

När en kollega sedan kom och hjälpte mig och vi bestämde oss för att låta eleven vara ensam i sin affekt, då behövde jag för första gången på jobbet gå och gråta.

Situationen löste sig. Eleven accepterade det som hade förlöst hela denna känslostorm, att jag behövde ringa dess förälder. Vi, jag och föräldern, kom sedan fram till att jag inte behöver berätta det för eleven då denna vet om att vi har kontakt. På så vis kan vi undvika konflikter som denna.
Eleven kom sedan in i klassrummet igen, kallade mig för hora och sa att hen hatade mig. Sen undrade hen vad vi skulle göra och tillät mig hjälpa till. Det är helt okej att kalla mig för hora och att hata mig, jag är bara glad att jag äntligen fick hjälpa denna igen.

När jag nu för en liten stund sedan landade i soffan hemma slog ytterligare en tanke mig. Det här är en sådan situation då jag hade velat ringa min pappa och diskutera händelsen. Du, som alltid stått där när jag diskuterat diagnoser och mitt jobb som boendestödjare. Du som alltid lyssnat efter att jag har suttit i självmordssamtal med vänner som inte längre vill leva. Så länge det har handlat om människor har du alltid funnits där.
Men nu kan jag inte längre ringa dig.

Det är inte det att jag inte har andra jag kan ringa. Jag har bara alltid haft tanken att mitt jobb kommer vara ett sätt för oss att komma närmare varandra. Du må ha varit kass på mycket, men du kunde människor och hade alltid råd att ge och just i såna här situationer hade jag behövt dig. Jag tror att vi hade haft många samtal, samtal som är grundade i en vilja att ha kontakt. Jag hade så gärna ringt dig flera gånger i veckan och frågat om råd, diskuterat situationer och händelser, barn, bemötande och beteenden och hur man kan tänka och hur man kan testa sig fram. Mitt ansikte kan inte sluta vrida ihop sig som efter att man slickat på en citron i fula grimaser, det är som att tårarna bara måste pressas ut till vilket pris som helst. Det är inte graciöst någonstans men det är okej. Katterna är ute så det är ingen som behöver se. Lägg därtill en lätt hosta som är kvar från förkylningen. Det måste se för tragiskt ut utifrån.

Kontrasten mellan nu och i morse är ungefär så stora som de kan bli. Den magiska dimman som omfamnade hela Stockholm i morse gladde nog varenda morgonpigg fotomänniska. Nu är jag ju om vardagarna främst lärare, men kameran finns alltid där. Så även fast planen var att komma tidigt till jobbet för att planera inför dagens lektioner så sköt jag det framför mig. En lätt vispad lättgräddesdimma låter man inte förgås hur som helst. Det påminner mig starkt om en sak:

Lämna aldrig kameran hemma.

Standard
Stad

Senaste tidens stadsfoto

Naturfoto är egentligen det som lockar mig mest. Det underbara med fotande är att alla väder lockar en ut att ta bilder. Det enda som möjligtvis kan avskräcka mig är spöregn, mest för oron att utrustningen ska bli för blöt och av det gå sönder. Men annars finns det ingenting som lockar så mycket som väder. Det kan vara allt från en molnig himmel, solnedgång, tjock dimma, snö, vindar, ja kom på vad som helst som inte är en klarblå himmel och lätt bris så finns det alltid en anledning till att ta sig ut. Till och med en klarblå himmel kan funka om det är totalt vindstilla. Det finns alltså nästan alltid en anledning till att ge sig ut med kameran. 
Men även den blåaste dagen finns det en genre som lockar till foto. Nämligen stadsfoto. Men visst, det kanske inte lockar fram det där knallröda paraplyet mot den gråa betongväggen, vars gråa färg ytterligare förstärkts av regnet som öst ner. Du kanske inte får den där gula, annars ganska tråkiga husfasaden att bli rödfärgad av solen som är på väg ner på andra sidan Mälaren. Men å andra sidan kan du få skuggor, reflektioner. Du kanske tillochmed hittar en person i ett par superbilliga solglasögonkopior vars bågar ser ungefär tio gånger så dyra ut som de egentligen är. Åtminstone i mina ögon, men å andra tredje sidan är jag totalt okunnig när det kommer till kläder och accessoarer. Såpass okunnig att jag inte ens kunde stava till det ordet utan datorns inbyggda stavningshjälp. 

Stan är varierad, och saker och ting går fort. Därför är det väldigt spännande att fota på stan. Det gäller att hänga med snabbt och ofta att vara förberedd. Att hitta den där kompositionen och föreställa sig vad som kan ge det där lilla extra i bilden. En person, helst oftast i ett färglatt plagg hjälper ofta till att ge bilden ett tydligt motiv, och med upprepande mönster kan man ofta hitta kompositioner vart man än går. Ibland får man vara snabb på avtryckaren, ibland får man vänta länge. Men allra oftast brukar jag komma hem med en stor mängd bilder, varav ytterst få sparas och bearbetas vidare. 

Nedan kommer några av mina favoriter från den senaste tiden. För er som kollar på mina vloggar har ni nog sett de allra flesta. 

Standard
Tankar

Denna sida

Under det senaste halvåret som har varit har jag upplevt en stärkt känsla av hur viktigt det är med fristäder. Att få prata av sig, skriva av sig, att få dela med sig av allt som känns och tänks även om ingen tar del av det. Det spelar egentligen ingen större roll, det är bara skönt att få ur sig saker. Och det är lite så jag tänker angående min sida framöver. 
Jag är lite less på sociala medier överlag. Det har vid flertalet tillfällen tagit udden av glädjen i att komma ut och fota och jag har värderat likes och följare mer än glädjen i fotandet självt. I våras startade jag en ny Facebooksida, en sån där man liksom... Får följare, något jag gladeligen kom ifrån för nästan två år sedan när jag tog bort instagram. Men i veckan som var så kom återigen den där känslan... 

"Nu får det vara!"

Så framöver kommer jag dela bilder som jag tycker om i mitt vanliga Facebookflöde. Det är roligt att dela med sig och det är kul när folk kommenterar, delar med sig av sina tankar och vad de tycker om bilderna. Det är väl lite så sociala medier fungerar, tänker jag.. 
Den här sidan däremot, kommer få fortsätta bland annat som en fotosida, men också som en sida där jag skriver av mig. Det har varit en tuff period sedan Pappa gick bort i våras, och att skriva har hjälpt mig. Jag har ingen aning om hur många som läser här. One.com:s statistik säger ett tiotusentals per vecka, men det är lögn. 99.99 procent av dessa är botar, som skriver långa spammail om sexköp, viagra och andra skumma saker. Jag har svårt att tro att mina bilder lockar den typen av publik. 
Men för dig Mamma, kanske Simon, kanske Frida eller Susanna, kanske Gita.. För er som är nyfikna på vad som händer inom mig så får ni gärna läsa vidare här. Ibland kanske jag lägger upp en vlogg, som ni annars hitta rpå youtube. Och bilder kommer självklart också komma här. För jag tänker lite som så, att jag vill att denna blogg ska representera mig. Inte bara mitt fotande. Utan mer av mig. 

Sen får den som vill läsa. Om det endast är min mamma, eller om det är tiotusen andra mammor som också läser spelar ingen roll. 

Det är min text och mina tankar och just du har trots allt valt att gå in här och läsa. 

 

Standard
Stad, Tankar

Att vara själv eller att vara ensam

I natt är en sån där natt då alla negativa känslor sköljer över mig som en lång, svepande våg och omfamnar mig i en trygg kram. I flera timmar har "My California" gått på repeat och jag har gråtit. Längtan efter min pappa är just nu otroligt stark och känslan av ensamheten likaså. Nu när jag jobbat mitt sista pass på jobbet i Blackeberg och de sista papprena är påskrivna, inskickade och betalade är det som att ytterligare band till pappa klipps. Saker som jag tidigare tänkt på som en lättnad känns just nu som något ont, något jag inte vill släppa taget om. Som att hålla pappas hand och känna ett finger i taget tappa greppet om varandra. Jag önskar att Klöver var här nu, så jag fick trycka min näsa i hans mjuka päls och dämpa min gråt mot hans mage. 
Men det är inte bara dessa praktiska saker som ger denna känsla av att släppa taget. Min far dog inte endast den femte maj. Varje gång nyheten om en artists död som spelats på fars skivspelare kommer komma, kommer också ytterligare en del av min far att dö. Skivspelaren som numera står i mitt rum bredvid min Tv. Artister som Peter Gabriel, Nils Lofgren, Bruce Springsteen. Det är något som kommer följa med mig i många år till. 

Av någon märklig anledning känns det så otroligt tryggt att stanna kvar i all denna sorg, det är lite som att mitt undermedvetna vill att jag ska vara här. Samtidigt står mitt samvete på andra axeln och säger "Skärp dig nu Albin, du är inte ensam. Ryck upp dig."

Att känna sig ensam är läskigt. För mig är att känna sig ensam inget man väljer, till skillnad från att vara själv. Och att vara själv kan vara helt underbart vissa stunder. Det kan till och med kännas lättande. Framförallt i och efter intensiva perioder då jag bara vill ladda batterierna på mitt eget vis. Men just nu känner jag mig inte själv. J

I denna känsla av ensamhet, som jag ändå väljer att stå kvar i, finns det också en enorm trygghet i att ha mina intressen. Denna natt var en sån natt då ett intresse varken var roligt eller lättsamt, utan välbehövligt. En kortare nattpromenad som plötsligt blev till en morgonpromenad när morgonljuset tränger igenom. Ensam runt i Hässelby Strand med endast ett par upplysta lägenheter här och där som påminner om att någon mer är vaken. 

Undrar om de där inne också känner sig ensamma... 

Jag tror att jag behöver denna natt. Jag tror att jag behöver sova ut ordentligt imorgon. Imorgon när jag vaknar ska jag försöka komma på fötter igen. Lyssna på lite peppande musik, se på fotboll, kanske spela lite spel med några fina vänner. 
Men först ska jag lyssna en gång till! Till denna låt som jag vet att även pappa har gråtit till. Och sen ska jag lyssna på Peter Gabriels version av Heroes. Sen ska jag lyssna på den låten en gång till, och en gång till, och låta mig själv känna. 
Det var jag och pappa överens om. Få saker väcker känslor som musik. 

Standard
Skog och natur

Mitt på dagen, små detaljer och s/v

Som ni sett har jag fotat mycket solnedgångsbilder på sista tiden. Kvällens färger lockar väldigt mycket och tanken på att gå ut mitt på dagen är inte alltför motiverande med starka kontraster och ofta klarblå himlar. 
Den senaste veckan var jag och Susanna ute och campade ett par dagar och som ni alla vet har det varit ruskigt soligt och varmt, så även i de Småländska skogarna. Men det hindrar inte fotosuget från att kicka igång. Så jag bestämde mig för att tänka om helt och leta mönster och små detaljer till skillnad från de vanliga för- mellan och bakgrund som jag så envist letat efter med mitt vidvinkelobjektiv den senaste tiden. 
Och eftersom det så ofta inte var några färger att tala om valde jag att redigera dem svartvitt istället. Detta är resultatet. 


Som vanligt är det ytterst svårt att låta bli ormbunkar när man kommer förbi dem. Det är som att gå hungrig förbi godishyllan, man kanske kan unna sig en ändå? Så kommer man hem med en påse fylld. 

Sista kvällen var vi ut och flugfiskade. Precis som alla andra kvällar gick solen ned även denna kväll och bjöd på vackert ljus. Då är det förstås svårt att låta bli. Det är inte direkt nytänkande, men inte mindre vackert för det. Och när man ser en vacker himmel, en stilla sjö och hittar små förgrunder på vägen tillbaks till lägret, då är det svårt att låta bli ändå!

Standard