Inspiration, regler och åsikter

Jag har under en längre tid funderat på att dela med mig av mina tankar kring det här med att ”lära sig foto”, och vad det inneburit för mig hittills sedan jag började fota. Det har inte alltid varit självklart vad alla tips och idéer som finns att snappa upp i forum för foto faktiskt har gjort med min egna inställning till att plocka upp kameran och njuta av detta fantastiska intresse som delas av så många, när tekniken gjort att vem som helst kan prova på och utveckla en nyfikenhet inom det.
Enda sedan jag först kom i kontakt med foto på en djupare nivå än selfies och porträtt till Mormor och Morfars skrivbord har också åsikter om vad som är en bra bild kantat varje bild, lite som en stor, dammig, en gång i tiden guldfärgad ram runt ett porträtt på valfri kung på slottet. Några av de första åsikterna jag själv minns var att man inte skulle fota solnedgångar, för det var klyschigt. Bilder ska heller inte tas med kameran i stående läge, det är för expresstidningsfotografer. Och man ska fota SvartVitt, för en bra bild är en bra bild utan färg. När jag sedan djupdök i Youtubes oändliga mängder med ”How to improve your photography” dök naturligtvis ännu fler upp. Exponeringar, kompositioner i form av tredjedelsregeln, Fibonacci och att låta motivet titta inåt i bilden, ge motivet luft. Sedan ska alla bilder innehålla ledlinjer, förgrund motiv och bakgrund, och man ska inte fota mitt på dagen på grund av för starka kontraster och horisonter skall absolut inte vara i mitten av bilden. Inte nog med att folk har åsikter om bilderna i sig, sedan ska man dessutom helst bara fota med fullformatskameror, objektiven ska vara fasta för att de är bättre….
Åsikter, regler eller tipsen är många, listan kan göras längre än vad jag minns handlingslistor när jag var liten. De var oändliga! 

Och beroende på hur man ställer sig till denna lista så kan det bli läskigt. Plötsligt blir foto en träskmark där djuphålor måste undvikas med risk för att sjunka ner och fastna på en plats där inget solljus någonsin träffar.

Eller så kan det också få vara en kreativ verkstad, med färger, penslar, papper och inspiration.

I perioder fastnar jag verkligen för vissa saker. Tredjedelsregeln, eller Rule of Third som den kallas på engelska, har suttit med mig sedan jag började och den är svår att se förbi. Nu, den senaste tiden har jag också haft svårt att sätta horisonten i mitten av mina bilder, även fast jag egentligen vill det. När det blir på det viset, det är då alla tips blir ett hinder istället för ett verktyg, ett verktyg för att använda när det passar. När jag eller du känner att det ger våran bild det där som gör att vi tycker att den blir bra, och som gör att bilden blir något mer en bara en bild. Ett foto. Som ger dig glädje, som du vill se igen och som du kommer minnas efteråt!

Foto är nog som många andra intressen, fyllt med gamla idéer om vad som är, ska vara och inte ska vara. Jag tänker på de diskussioner jag och min far haft om Angelfiske. Vi har diskuterat angelkrokar, tid på dygnet och höjd på mörten många gånger. Trots att jag efter en vinters anglande hade dragit större fisk än han någonsin gjort är han fortfarande fast besluten kring sitt sätt.

Jag har lärt mig mycket av honom. Men sen har jag provat mycket nytt också. Det funkade uppenbarligen ganska bra.

Detta citat från en fototidning jag läste förra sommaren på landet utanför Nyköping sammanfattar den inställning jag vill ha i mitt fotande. Kanske kan det inspirera även dig att utforska och lära dig mer med en fortsatt glädje och nyfikenhet:

”Studera fotografi som en konstart, inte en vetenskap. Titta på bilderna som skapades före din tid, och följ din inspiration, inte reglerna.”

Efter Hemvärn, Efter Tenta

Solen sken. Jag var först ut ur salen. Jag menar, varför sitta längre än vad som behövs? 
Och innan alla andra hann ut och påbörja det där stressiga eftertentasnacket om uppgifter, fel och rätt och upp och ner for jag hem. Och sen in till stan för fika med en go’ vän, och sedan tillbaks hem igen. Där blev det en timmes mys i kvällssolen med katterna utomhus.
Observera Fibonaccispiralen mellan Sally och Klöver.

En ”sån där” vecka

Ikväll påbörjas vårens hemvärnsövning. Suget är inte jättestort, och dessutom lurar en mattetenta nästa vecka. Men det är en vecka, en kort, överskådlig tid som snart är över och då kommer allt kännas värt. ”Karaktärsbyggande” som de säger i försvarsmakten. 
Vet inte om jag håller med, men snart är det över! Det ska bara börja först.

Här kommer några bilder från de senaste veckornas Universitetshäng och fisketur till Sibbo!

En monolog om att jämföra sig

Ibland tittar jag tillbaks på mina gamla bilder. De första, som jag tog för lite mer än två år sedan. Få av dem är bra. Men det fanns en nyfikenhet då, som inte riktigt finns kvar nu. Det nyfikna i att bara få fota det som är omkring mig. Oavsett om det var en penna på bordet, en sovandes Klöver eller en tunnelbaneskylt. Allt var ett potentiellt fotomotiv. 
Det är svårt att hindra sig från att bli påverkad av sin omgivning. Jag borde kanske inte kasta med generaliserande ord, men jag är nog inte ensam om att uppleva att vi hela tiden ska prestera och värdera oss själva i förhållande till andra, oavsett om det gäller jobb, hobby, relationer eller vår syn på oss själva. Jag fastnade i det med Instagram förut, en plattform som först gav mig väldigt mycket positiv feedback på mina bilder. Men när ”nyhetens behag” la sig kring den bekräftelsen så började jag snabbt fundera på vad som fanns kvar i mitt fotande. Och vad det hade för syfte. Jag minns att en bekant på universitetet, Kicki, frågade mig i samband med starten av denna blogg, varför jag startade den. Att det antagligen fanns ett syfte i att visa upp mina bilder för andra. Och det där etsade sig fast, det var kanske inte bara för min egen skull såsom jag hade tänkt och önskat ifrån början. 

På senare tid har det uppkommit en frustration i mitt fotande igen. Det känns som en tröskel som behöver klivas över, och det är lättare sagt än gjort! Jag blir liksom inte nöjd med mina bilder. Den här gången är det dock inte instagram som är forumet för jämförelse, utan snarare specifika fotografer som i sin tur, många av dem, jobbar som proffsfotografer. 

Men här måste jag försöka vara lite rimlig och snäll med mig själv… Hur ska jag, en lärarstudent som ägt en egen kamera i strax över två år kunna jämföra mig med fotografer som Sean Tucker, Thomas Heaton, Craig Jones eller Sven Persson som alla är fotografer jag inspireras av dagligen, men som har tiotusentals fler timmar av fotande, tusentals fler mil rullade, hundratusentals mer kronor spenderade och dessutom tusentals timmar av studerande och lärande av foto för att komma dit de är idag? Som Kirsti en gång sa: ”Det är Orimligt!”
Det är inte alltid lätt att vara snäll mot sig själv, och det är lätt hänt att själv vara sin absolut största kritiker. Och nu när fotandet legat lite på hyllan och motivationen för att åka iväg en tidig morgon eller en sen kväll och bara få utforska en ny plats inte riktigt funnits där, då är det lätt att verkligen dyka ner i ett sökande efter en snabblösning, som aldrig kommer komma ur varken internet eller ett hemmasittande. 

Förhoppningsvis kommer denna lilla bubbla av frustration poppa i sommar. Förhoppningsvis kommer jag bort från Stockholm, får lite frisk luft och får se lite nya miljöer. Även om jag så gärna skulle vilja lära mig av min fina vän Frida, som en gång i tiden berättade om hur hon försöker hitta det lilla i det som finns omkring henne där hon är, vart hon än är, så är det ibland väldigt givande att få komma bort. Få se en ny plats. Få nya perspektiv och nya motiv. 

Få uppleva den där känslan som fanns i början igen. När allt var värt att fota. 

April

Då var April över. Det var en fin månad fylld med mycket skoj. Umgänge med mina fina vänner från universitetet, mycket plugg och en hel del jobb. Fotot har fått ligga åt sidan. Motivationen har inte funnits där, och har ännu inte kommit tillbaks. Men det gör den nog, tids nog! Gärna i sommar.

Jag längtar verkligen till sommaren nu.

Promenad med en god vän

Efter turen till Öland har jag haft svårt att motivera mig till att komma ut. Jag har försökt planera att åka iväg en tidig morgon för att fota, men den sista gnistan har inte funnits där. Så i fredags ringde jag Loke, min vän från högstadiet, och frågade om han ville med på en skogspromenad i naturreservatet bortom Hässelbys återvinningscentral. Det var en skön och välbehövlig promenad ute i värmen!

Öland

Under mitt besök i Umeå träffade jag Erik, en superhärlig kille som också är fotointresserad. Han visade mig sitt instagramkonto där han lagt upp en bild på ett träd vid en strandkant och öppet hav bakom och av någon anledning väckte det en idé om att besöka Öland hos mig. Det är lustigt vilka små saker som kan ge inspiration till så mycket större saker. Men det skulle egentligen inte bli av förens till sommaren. 
Men veckan som varit drog en del energi, så i torsdags bestämde jag mig för att åka direkt efter universitetet. Än bättre blev det när mitt seminarium ställdes in, så runt ett var bilen packad och tiden kommen.

Öland… Vad ska jag säga? Vilket ställe, vilken ö. Det kändes lite som att komma hem. Min farfar är uppväxt på Öland, men det är nog inte därför det kändes så hemma. Det var bara så vackert. 

Perfekt nu innan turistsäsongen drar igång också, att få uppleva våren ensam på vägarna. Inte helt ensam dock, jag träffade några britter som satt och lyssnade på Peter Gabriel i bilen och var tvungen att påpeka vilken fantastisk musiksmak. Så nu är jag bjuden att komma till London, se Liverpool och gå på konsert på Wembley! Dessutom träffade jag en tysk motorcyklist med en kamera runt halsen och två danskar som fiskade gädda. På frågan om de förstår all svenska svarade de ja, förutom Södersvenskan. Skåningarna pratar tydligen som att de har en potatis i munnen. 

Känn på den, Skåningar! Det kommer från en Dansk. 

Att ha möjlighet att sova i bagageluckan är lyx. Min bil är fylld med två sovsäckar, en flytring, simfötter, båtgrejer och tampar och under denna resa hela fotoutrustningen, campingkök och mat. Det blir liksom inte bättre än att bara kunna dra ut och sova vart man vill. Så första nattens campingplats blev mitt emot Långe Erik, fyren på den nordliga spetsen av Öland. Stjärnklart och med ljuset från fyren sov jag gott. Däremot är min kropp fortfarande inställt på vintertid, så när jag vaknade halv sex var morgonljuset redan över och det hårda dagsljuset på väg att ta över. Med klarblå himmel och en riktig vårvärme och vindstilla längs den östra kusten kunde jag njuta av vad som kändes som en riktig sommardag på stränderna, och det finns det många av! Dessutom blev det ett par stopp för att fota fåglar, innan mörkret började lägga locket på och jag fick skynda mig för att hinna till Långe Jan på den södra spetsen. 
Denna morgon var kämpigare att komma upp. Med klockan på fyra, en kall bil och stormen som ven utanför krävdes det verkligen något extra för att få mig att komma upp. Men när morgonljuset gick upp med fantastiska moln som färgades i Djurgårdens fina färger fanns det ingenting som skulle kunna ursäkta ett kvarliggande i sängen. Väl uppe ångrar jag inte att jag gick upp. Jösses så vackert.

Mina förhoppningar var ett ensamt träd vid havet, en väderkvarn och en fyr. Men Öland har så mycket mer än så, och då är detta bara en väldigt liten del av allt som finns att utforska. 

Grisslehamn

Min gudmor hade förr landställe i Grisslehamn. Nu var det länge sedan jag var där, och på grusuppfarten står nu en annan familjs bil parkerad. Blå var den, skulle kunna ha varit en sportigare Volvo. Nog var det lite frestande att gå och knacka på dörren och fråga om jag fick kika in. Känna doften i vardagsrummet, se om taklampan med vinkorkarna hänger kvar i vardagsrummet vid öppna spisen. Men jag avstod denna gång. 
Klipporna nere vid vattnet stod sig lika som jag minns dem dock. Än idag har jag en sten delad i två fina delar kvar från att vi stod och kastade dem emot klippväggen för cirka tjugo år sedan. Båtarna och båtrampen var också kvar. Ja, världen verkar på vissa platser inte förändras särskilt mycket. Möjligtvis att klipporna ser mindre ut än de gjorde när min ögonhöjd nådde strax över metern. Rälsen för båtisättningen var nog också aningen mer rostig. 

Att vara ute såhär är underbart, men det tar också på krafterna. Det märktes efter några timmars promenerande utan att äta. Tålamodet och suget efter att söka efter en ny komposition försvann ganska plötsligt och det blev väldigt lockande att åka hem. Men ett par hembakade mackor räckte för att få upp suget igen.  Tyvärr var kvällens magiska ljus redan över vid den tidpunkten. Dessutom tog mobilbatteriet slut. Med tanke på alla stressade messengerkonversationer kring kursstart imorgon så borde det kanske varit skönt, men min vän Musiken försvann hen med.

Att hitta nya motiv är inte heller helt lätt i såna här miljöer. Jag hade en idé om att ta en bild på en stilla vattenpöl i kontrast till havet i rörelse, men efter tjugoåtta stilla vattenpölar kändes det inte otroligt spännande längre. Och det här med kompositioner… Centrerade bryggor/räls och tredjedelskompositionen börjar bli aningen tjatig. Tur att man kan ta fler bilder.. ^^

 

Macro – för alla dagar

Vissa dagar är det bara helt fantastiskt att bege sig ut. Framförallt när solen skiner och våren gör sig påmind. Att ta bilen ut till en skog långt från tåg och bussar, göra upp en eld, njuta av värmen från brasa och sol, äta lunch och bara vara kan vara det bästa som finns. Tyvärr är det sällan dessa dagar ger de bästa bilderna, ur ett fotoperspektiv. 
De bästa bilderna i naturen tas ofta molniga dagar, snöiga dagar, regniga dagar, ja vad som helst bara det inte är skinande sol och blå himmel. Dessutom på jobbiga tider, såsom tidiga morgnar och sena eftermiddagar när man helst ligger i sängen i djup sömn. Men jag har upptäckt en sak som oftast gör en riktigt varm och härlig, tråkig fotodag lite roligare:

Macro

Macroobjektivet får ofta komma fram under dessa varma, härliga dagar. Och det är ofta väldigt lätt att finna motiv att fota. Oavsett vart man är så går det att hitta små detaljer i en miljö som annars kanske verkar totalt ointressant. Ett snöre bland stenar, en vattendroppe, en glasbit i sanden eller ett löv som har en annan färg än löven omkring.. Ja, tittar man noga finns det mycket att se. Och ett macroobjektiv hjälper mig att ta vara på de där små sakerna som jag annars skulle missat!
Dessutom är det lätt att ta vara på ljuset även mitt under dagen. Genom att ställa kameran i mossa, hålla den nära löv eller annat i förgrunden kan man genom det som inte är i fokus få fantastiska färger från det som är runtomkring med hjälp av ljuset. 
Ett varningens tips dock, när du fotar macro är det en väldigt (jag menar verkligen Väldigt) del av motivet som är i fokus, så tänk igenom storleken på bländaren ordentligt och var stadig på händerna. Talar av egen erfarenhet..

Heh..

En såndär bild som hade kunnat blivit helt otrolig, om det inte vore för elledningar, skräp i vattnet och kvarlevor från vinterisen..