Skog och natur, Tankar

Ett ögonblick

Den här gången kommer jag bli djup och poetisk. Det har varit lite sånt tema den senaste tiden, och om du tycker sådant är fånigt så är det helt okej. Du behöver inte läsa vidare. Men om du läser vidare så får du veta mer om min relation till fotande, och på vissa sätt till livet. Det här är en text från djupare delar av mig själv. 

Vardagen har en tendens att bara rulla förbi. Veckorna, och framförallt nu när jag jobbar, går snabbare än någonsin och lektioner ersätts med andra lektioner som ersätts med rättning, föräldrakontakt, elevkontakt, planering och lunchstress och varje måndag undrar jag hur allt ska hinnas med. Men det gör alltid det. Det hinns med och det går fortare än någonsin. Min mormor brukar säga att "tiden går fortare ju äldre man blir", och det känns som att börja jobba adderade femtio år av livstid i den aspekten. När jag sedan tänker på de i min ålder som nu flyttar ihop med en partner, gifter sig eller skaffar barn... Hur fort går inte deras liv? 

I vardagen är det ibland svårt att komma ihåg att stanna upp. Rutiner automatiseras och blir bekväma för att känna att man har tid och energi till det som kräver det. Kanske är det bra, kanske inte, jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Förhoppningsvis hinner min uppfattning om det ändras med tiden. Just nu längtar jag till att jobbet går lite mer på automatik, och när det en dag blir vardag hoppas jag att viljan att söka nya utmaningar finns där. Om inte på jobbet, så i andra stunder i livet. Det får kanske vara så, en dynamisk inställning som skiftar utifrån vilken kontext det handlar om. Vissa saker är nog bra ändå att de går på automatik. 
Men vissa stunder vill jag känna att jag kan stanna upp och bara vara, och att få njuta utav det som är. Bara där och då, utan en enda tanke på vad som kommer hända. Vad som hände. Vad som händer någon annanstans. 

Foto är för mig ett sätt att stanna upp. Men inte allt fotande. Landskap skiftar, men under lång tid. Människor gör sig ofta till när man riktar en kamera mot dem och speglar på så vis inte det där mest genuina ögonblicket, där allt bara är vad det är. Men ibland lyckas man fånga ett ögonblick som med all största sannolikhet inte kommer ske igen. Ibland kan man vara helt säker. Det kommer aldrig, någonsin, hända igen. 

Den här bilden är ett sånt ögonblick. 

Det är egentligen inte en jättemärkvärdig bild, men i sammanhanget betyder den här bilden mer än vad den visar. 
Efter att jag tagit tre olika kompositioner av detta löv vadade jag över vattendraget där jag hittat det, påväg tillbaks till Susanna som fortfarande låg och sov i vindskyddet. Precis när jag gått över ån vände jag mig om för att se hur vinkeln skulle bli från andra sidan. Då hade strömmen tagit det. 

Det här är det som gör fotande till en väldigt vacker konstform. Man kan fånga ögonblick som aldrig mer kommer ske igen. Det där lövet kommer aldrig mer ligga där, hur många gånger jag än besöker platsen. Det är också det som gör "intimt landskapsfoto" mer än bara närgånget och detaljfokuserat. För mig. 

Denna aspekten av fotande kan alla ta del av, och jag tror att många också gör det. Ett exempel är när folk fotar med sina telefoner. Då handlar det inte om kompositioner eller tredjedelsregler, det handlar inte om antal megapixlar eller det perfekta ljuset även om solnedgångar är i majoritet. Men det är det där ögonblicket, den där stunden man vill ta en bild av och minnas. Även om det tyvärr ibland är så att kameran eller telefonen kan ta ifrån människor närvaron i stunden. 

Efter att jag upptäckt att lövet flutit iväg stod jag kvar. Länge och bara lyssnade och kände vattnet strömma runt mina fötter. Jag minns att jag lade extra märke till två träd omkring mig, och att ett flygplan hann flyga över, förbi och ifrån mig. Vinden blåste men jag hörde knappt några fåglar. Naturen var sådär otroligt höstig. Fint höstig, innan allt är över. Även om strömmen mellan mina fötter ibland förde med sig ett och annat gult löv. 

Det är ju den tiden nu, och den vill jag ta vara på. 

Standard
Skog och natur

Höstens färger, höstens dimma

Sedan jag kom in i fotandet har jag utvecklat en dålig vana att alltid leta bilder, och det är så ofta fina träd dyker upp ute på åkrar och fält bredvid motorvägar då tankarna börjar snurra. 

"Hur ska jag ta mig dit för att fota, och när tusan kommer dimman?" 

Tidigare i veckan slog dimman till och längtan efter en övernattning och tidig morgon blev stark. Igår morse öste regnet ner och suget efter att åka ut och campa försvann rejält, så jag frågade Kim vad han tänkte. Vi hade ändå planerat att åka ut lördag till söndag. 
Som tur var svarade han att han fortfarande var sugen, så det blev till att åka iväg ändå. Vi tog bilen upp till Tyttbo där jag fiskade med en annan vän i somras, och redan på väg upp mötte vi dimman. Den fantastiska dimman. Så vi stannade till vid några träd på vägen dit och när vi sedan kommit fram var det bäckmörkt. Det gjorde ingenting, jag kokade mina kroppkakor och Kim grillade sina korvar, sen sov vi (hyfsat) gott och vaknade i tid för morgonen. 

Dimman höll i sig även under morgonen och förmiddagen då vi var ute, ända tills vi närmade oss Stockholm då molntäcket lättade och solen kom med värmen. Inte för att det var superkallt innan, utan för att det blev varmt och svettigt. 

Jag kan varmt rekommendera alla att passa på att ta sig ut nu under hösten medans den fortfarande är fin. Redan nu börjar många träd tappa sina löv och det kommer gå fort innan allt är över. Dessutom finns det många möjligheter att övernatta i vindskydd på så vis som vi gjorde, och att uppleva naturen hela dygnet runt är fantastiskt. Nu mår jag bra och har samlat kraft inför veckan. Nu är det dags för fotboll. Hejja Djurgår'n!

Standard
Skog och natur, Tankar

Ett helt känslospektra. Nästan

Jobbet var omtumlande idag. Alla dagar som lärare är intensiva, men denna dag var verkligen en sån där dag som sticker ut lite extra.
En elev blev arg på mig vilket inte är något ovanligt. I den stunden, när man har en elev som är på väg att kasta en stol på en och jag på ett så lugnt sätt jag kan förklarar varför jag måste hålla ett tag i den stolen för min egna rädsla att bli träffad och få ont, i den stunden har jag inga problem att hålla mig sansad. Jag tror heller inte att brusa upp sig mot en elev som är i affekt hjälper. En lärare på universitetet kallade lågaffektivt bemötande för en populistisk trend utan vetenskapliga grunder.
Jag skulle snarare vilja omformulera det till något i stil med… Vett.
Men jag har höjt rösten idag också. Argt, på en nivå jag inte har gjort förut över huvud taget. Inte ens i närheten. När klassen började fokusera på små saker som egentligen inte alls spelar någon roll. I deras värld gör det dock det, i en tioårings värld spelar ett skydd till ett sudd all världens roll. Men när hela klassen stimmade runt i ett sorl av ”men han då” och ”hon började”, då röt jag till.
Men när vi stod där, jag och den arga eleven, då fanns inte minsta ilska inom mig. Bara en stor omfamning. Och två tankar:

”Snälla, låt mig hjälpa dig.
Var arg på mig, men förstör inte för dina vänner”

När en kollega sedan kom och hjälpte mig och vi bestämde oss för att låta eleven vara ensam i sin affekt, då behövde jag för första gången på jobbet gå och gråta.

Situationen löste sig. Eleven accepterade det som hade förlöst hela denna känslostorm, att jag behövde ringa dess förälder. Vi, jag och föräldern, kom sedan fram till att jag inte behöver berätta det för eleven då denna vet om att vi har kontakt. På så vis kan vi undvika konflikter som denna.
Eleven kom sedan in i klassrummet igen, kallade mig för hora och sa att hen hatade mig. Sen undrade hen vad vi skulle göra och tillät mig hjälpa till. Det är helt okej att kalla mig för hora och att hata mig, jag är bara glad att jag äntligen fick hjälpa denna igen.

När jag nu för en liten stund sedan landade i soffan hemma slog ytterligare en tanke mig. Det här är en sådan situation då jag hade velat ringa min pappa och diskutera händelsen. Du, som alltid stått där när jag diskuterat diagnoser och mitt jobb som boendestödjare. Du som alltid lyssnat efter att jag har suttit i självmordssamtal med vänner som inte längre vill leva. Så länge det har handlat om människor har du alltid funnits där.
Men nu kan jag inte längre ringa dig.

Det är inte det att jag inte har andra jag kan ringa. Jag har bara alltid haft tanken att mitt jobb kommer vara ett sätt för oss att komma närmare varandra. Du må ha varit kass på mycket, men du kunde människor och hade alltid råd att ge och just i såna här situationer hade jag behövt dig. Jag tror att vi hade haft många samtal, samtal som är grundade i en vilja att ha kontakt. Jag hade så gärna ringt dig flera gånger i veckan och frågat om råd, diskuterat situationer och händelser, barn, bemötande och beteenden och hur man kan tänka och hur man kan testa sig fram. Mitt ansikte kan inte sluta vrida ihop sig som efter att man slickat på en citron i fula grimaser, det är som att tårarna bara måste pressas ut till vilket pris som helst. Det är inte graciöst någonstans men det är okej. Katterna är ute så det är ingen som behöver se. Lägg därtill en lätt hosta som är kvar från förkylningen. Det måste se för tragiskt ut utifrån.

Kontrasten mellan nu och i morse är ungefär så stora som de kan bli. Den magiska dimman som omfamnade hela Stockholm i morse gladde nog varenda morgonpigg fotomänniska. Nu är jag ju om vardagarna främst lärare, men kameran finns alltid där. Så även fast planen var att komma tidigt till jobbet för att planera inför dagens lektioner så sköt jag det framför mig. En lätt vispad lättgräddesdimma låter man inte förgås hur som helst. Det påminner mig starkt om en sak:

Lämna aldrig kameran hemma.

Standard
Skog och natur

Mitt på dagen, små detaljer och s/v

Som ni sett har jag fotat mycket solnedgångsbilder på sista tiden. Kvällens färger lockar väldigt mycket och tanken på att gå ut mitt på dagen är inte alltför motiverande med starka kontraster och ofta klarblå himlar. 
Den senaste veckan var jag och Susanna ute och campade ett par dagar och som ni alla vet har det varit ruskigt soligt och varmt, så även i de Småländska skogarna. Men det hindrar inte fotosuget från att kicka igång. Så jag bestämde mig för att tänka om helt och leta mönster och små detaljer till skillnad från de vanliga för- mellan och bakgrund som jag så envist letat efter med mitt vidvinkelobjektiv den senaste tiden. 
Och eftersom det så ofta inte var några färger att tala om valde jag att redigera dem svartvitt istället. Detta är resultatet. 


Som vanligt är det ytterst svårt att låta bli ormbunkar när man kommer förbi dem. Det är som att gå hungrig förbi godishyllan, man kanske kan unna sig en ändå? Så kommer man hem med en påse fylld. 

Sista kvällen var vi ut och flugfiskade. Precis som alla andra kvällar gick solen ned även denna kväll och bjöd på vackert ljus. Då är det förstås svårt att låta bli. Det är inte direkt nytänkande, men inte mindre vackert för det. Och när man ser en vacker himmel, en stilla sjö och hittar små förgrunder på vägen tillbaks till lägret, då är det svårt att låta bli ändå!

Standard
Skog och natur

Midsommardagen med och utan moln

Människor som gillar naturfoto är lite annorlunda. Vi motiveras sällan till att gå ut under soliga och molnfria dagar. "Inte ett moln, så långt ögat kan nå" låter som döden för själen. Men är man ute på tur så får man ibland välja, att fota molnfritt eller att inte fota alls.
Valet är ganska enkelt. 
Men, som vi alla vet så kan vädret ibland slå om, och även om det denna gång inte slog om från solklart till sommarstorm så fick vi åtminstone maffiga mon på himlen på vägen hem. Då gäller det att passa på, även om det innebär att komma sent till kvällens middag som vi blivit bortbjudna på. 
Den smakade himla gott! 

Standard
Skog och natur

En midsommarnattsdröm

Denna midsommar firade jag och Linda ihop i ett tält nästan två timmar från Stockholm. Gysinge ger möjligheten till en fantastisk plats för oss som gillar naturupplevelser och vare sig man gillar fiske, foto eller vandring och bra vandringsleder och vindskydd med eldstäder öppnar för härliga övernattningar. Denna gång hade någon snott de närmaste vindskydden dock, så vi bestämde oss för att slå upp tältet som vi turligt nog tog med i nödfall. 
Men, som ni kanske kan ana så klarar inte jag av att befinna mig på en sådan plats utan att springa runt med kameran och i detta fallet stativet. Ännu mindre klarar jag av att sitta  stilla när moln förgyller sommarnattens färgranna himmel. 

Det är något speciellt med moln alltså! En bild blir allt som oftast bättre med moln. 

Standard