Sista lediga veckan

Nu är sommaren slut. För mig är sommaren slut. Ledigheten är över, första dagen på universitetet är avklarad och vi träder in i September. Det känns okej. Det känns till och med bra.

Denna termin kommer bli rolig!

Vilse i Tyresta

Som barn har vi sprungit vilse på öar, stått och sjungit högt på berg i skärgården, satt panik i våra föräldrars hjärtan genom att gå ner oss i snötäckta djupa diken, bråkat över Tv-spel och lekt kurragömma i garderoben. Vissa relationer verkar inte förändras i vuxen ålder heller! Så efter att ha umgåtts familjerna emellan bestämde vi oss, Amanda och jag, för att ta en tur till Tyresta nationalpark och promenera. Ingen av oss hade en direkt plan för hur länge vi skulle vara ute, men ingen av oss tänkte nog heller tanken att vi skulle gå vilse och bli borta över sju timmar. Men vad borde vi förväntat oss egentligen?

Tyresta nationalpark är ett underbart naturområde inte mer än 30 minuters bilfärd från Stockholms innerstad. Det är verkligen lugnt och har varierande natur. Men jag kan rekommendera att hålla er till lederna! Det gjorde inte vi, och det blev betydligt jobbigare. Men, mitt i skogen mötte vi en svampplockare som gratulerade oss till en fin promenad. Den uppmuntran satt fint efter många timmars vandrande upp och ned, upp och ned, upp och ned, och ibland lite tillbaks för att sedan fortsätta ned och upp.

Men 1.7 mil och tjugosjutusen steg senare var vi tillbaks i bilen, och en minut efter det började regnet ösa ner. Ibland har man tur helt enkelt! 
Tack för en underbar dag.

Långpromenad

Efter regn kommer solsken och däremellan sprang Loke och jag runt i naturreservatet och fotade, pratade militärminnen, hemvärnet, barndomsminnen och allt däremellan. 
Ibland är det bara underbart att få hänga med en gammal vän. Sådär mitt i vardagen.

 

Björndalsvägen

”Attans annars hade du kunnat komma ut till landet imorgon”

Och trots andra planer så blev det så. En kväll halvvägs till Norrtälje. En timme från Stockholm, ett litet paradis långt in på små skogsvägar. Bad, promenad, choklad, musik, pasta och glass. Det är inte varje halvår man träffar Julia, men när vi väl ses, då blir det fest!

 

Fotofrossa

Efter över tre veckors förkylning börjar det verkligen klia i kroppen. Läkaren sa att det bara var en förkylning, men tröttheten i kroppen och med ork som en redan dåligt konditionerad pollenallergiker under pollensäsong har den mesta av min lediga tid spenderats hemma i soffan eller i sängen, och övrig tid på jobbet. Nu kliar det verkligen!

Som så ofta förut, när fotandet lyst med sin frånvaro börjar sökandet efter nya prylar. Det är väldigt lockande, tanken på att byta märke, ska jag satsa på en Fullformatare, spegellös? Den senaste lockelsen är Nikons D7200, antal fokuspunkter och dynamiskt omfång plus att det kanske, väldigt kanske finns en möjlighet att jag kan bara byta bajonett på mina objektiv…

Men nej. Det är inte nya saker jag behöver. Det är att få fota jag behöver! Att få komma ut, få njuta av lite väder och vind och bara vara med min älskade gamla kamera. Ja, inte bara fota, men få röra på mig, träna, ni vet, allt det där som man gör annars när man är frisk. 

Som tur är blir det inte bara bläddrande efter saker under all stillasittande tid. Även serier, filmer och självklart fotodokumentärer. Youtube, du har allt en sjuk människa kan behöva. Även om det inte lugnar min längtan efter att få komma ut!
Men idag, emellan två nattpass, hann jag hem, ge katterna ny mat och hämta kameran och stativet. Under två års tid har jag tänkt att jag skulle vilja fota en liten del av utsikten från jobbet, men skjutit på det och tänkt att det kan göras vid nästa pass. Men idag blev det äntligen av. Ljuset var uselt, så det blir nog ett försök till nästa gång. Men jag fick åtminstone höra det underbara ljudet av en exponering som tas igen. 

Få ljud slår ljudet av en bild som tas. En purrande katt möjligtvis. Knappt!