Det är synd om mig nu

Ja. Nu är det synd om mig. För denna månad kommer jag jobba. Och jobba och jobba. Och sen jobba lite till. 

Ungefär som alla andra.

Och jag gör ingenting på jobbet heller. Mitt jobb är sånt, väldigt inaktivt, och jag får dessutom sova på jobbet. 

Sen har jag blivit sjuk. Förhoppningsvis är piken på sjukdomen över, så antar att vi går mot bättre tider nu. Men bara för att förstärka känslan av hur synd det är om mig, så är jag fortfarande sjuk. 

Så mitt liv just nu består av betalt serietittande, tedrickande och storslagna drömmar om att orka ut och fota igen.

Som sagt. Det är synd om mig. 

Höstmörker

November... 

Årets absolut deppigaste månad. Den är mörk. Alldeles för mörk.
Omkring mig är det många människor som mått väldigt dåligt denna månad. Relationer har tagit slut för vissa, andra har trillat ner i depressioner. Själv har jag klarat mig ganska bra tack och lov. Även om motivationen för att göra saker varit ganska låg. 
Det var dock en tillfällig dipp som gjorde att jag valde att trots mörkret, ta mitt nya stativ och kameran och gå ut. Det ångrar jag inte en sekund! Så igår tog jag en promenad, vilket gav inspiration till att gå ut även idag. Och för första gången satte jag mig själv framför kameran. Det var spännande!

En bild är dessutom från ett besök i Uppsala!

 

Klarblå himmel, stan på 105×1.6mm

Rent fotomässigt vart det en ganska kass dag idag. Klarblå himmel och macroobjektivet på stan. Ingen höjdaridé direkt, men egentligen var det inte ens foto som stod på huvudmenyn idag. Jag och Anna möttes i en oerhört jämn bowlingmatch efter att ha delat på en pizza. Sen hängde vi en stund med Kiana i Kungsträdgården innan de skulle vidare på bio. En promenad på stan med kameran passade jag på att hinna med innan jag åkte hem. 
Jag borde verkligen börja kasta med 50mm lite oftare. Tar ingen plats, väger ingenting och är bra. Så har jag något mer att välja på, även om kameraväskan ligger hemma. 
Inga höjdarbilder precis, men fick en väldigt härlig stund med mina underbara vänner och en välbehövlig promenad!

 

Människor på stan

Jag gillar kontraster. I alla former. Kan vara allt från att pusha det  mörka och det ljusa i en bild, men det kan också vara färger som sticker ut. Under dessa tider går många människor med väldigt mörka kläder. Men det finns de som vågar sticka ut lite. Det skapar kontraster. Dessutom kan man med hjälp av mycket svärta maskera en oskärpa.

Det snöar nu.

Japp, du läste rätt. Det snöar. Och som vanligt när det snöar slutar pendeltågen gå, regionaltågen krånglar och tunnelbanan är försenad. Och som vanligt är det kallt när det snöar. Och som vanligt dyker det upp en massa bilder på Instagram med folk som klagar på kylan.

Ja, kära vänner, det är kallt när det snöar. Men varför har du jackan uppknäppt då?
Det är verkligen obegripligt. Inga vantar, ingen mössa, ingen halsduk, jackan uppknäppt, strumpor som slutar under fotknölarna och byxor som är uppvikta så fotlederna är bara och du funderar på varför det är kallt?

Ni läste rätt, det snöar. Glöm inte bort vart ni läste det först!
När det snöar är det kallt. Lär av denna dam. Mössa, jacka, vantar. Och damen bortanför, även hon har vantar och mössa. Då klarar man sig.
Jajjemen, snö här med.