Östervalls Foto och funderingar

Tankar och bilder ur mitt liv

Kategori: Tankar

Att ta betalt för bilder

Jag har fått förfrågningar kring mitt fotande ett par gånger på sista tiden. Det är väldigt smickrande och roligt att det finns de som tycker om mina bilder, det gläder mig verkligen! Men att ta betalt är ett väldigt stort steg för mig och något jag helst undviker. 

Enda sedan jag skaffade mig min egna kamera har fotandet varit en sån oerhört fin och givande avkoppling för mig. Som jag skrivit om tidigare är det en egen stund för mig och ingen annan, där jag kan få experimentera med det jag vill. Allt från utrustning till knep jag sett på Youtube, kräla runt på backen efter kryp eller gå ut en molnig dag bara för att molnen är extra fina just där och då. Länge ville jag inte alls fota människor. Helst skulle inte personer alls få existera i mina bilder, men sedan i höstas har jag börjat uppskatta och intressera mig för porträttfoto! Men det är svårt, att göra en vacker personlighet rättvisa i en bild. Hur gör man det egentligen?

Nåväl, tillbaks till det här med att ta betalt. Det finns många fotografer där ute. Idag är vi alla fotografer på sätt och vis med telefonkameror som slår det som för en tio år sedan var bland det bästa vanliga människor kunde köpa. Vad är det då som gör att just jag skulle ta betalt för mina bilder? Det finns så oerhört många duktiga människor som fotat i årtionden och har erfarenhet och kunskap som ligger långt över mina. Med utbildningar i foto och år i branschen. För mig känns mina bilder ganska futtiga i jämförelse med det som proffsen där ute slänger ut i sina flöden på instagram.

Jag höll på att ta död på mitt egna fotointresse när jag började se hur många likes och följare jag kunde få genom en drös med hashtaggar. Det var inte min avkoppling, att få vara ute just med smutsiga knän i jakten på insekter, eller att få sitta på en sten, stilla och iaktta ekorren eller fågeln som längre var det viktiga. Eller att få ta en fin bild på Klöver eller Sally i gräset utanför balkongen. Om inte bilden var bra, skulle den antagligen inte generera flera likes.

Såhär är det för mig. Såhär har det alltid varit i alla mina intressen. När det kommer upp en känsla av att "Nu måste jag prestera inför någon annan", då riskerar jag att vilja lägga det åt sidan. Det hände med mitt musikintresse under gymnasiet, och även idag efter fem år tappar jag all motivation när prestationen kommer in. Jag läste till och med i en Facebookgrupp för gäddfiskare där det var en äldre man som sa precis samma sak. Han hade tappat suget eftersom en stor gädda inte var särskilt stor i jämförelse med vad folk lade upp i gruppen. 

Att fota på någon annans önskan är svårt. Eftersom fotandet är för min egen skull. Tanken på att ta betalt för mina bilder, eller att göra fotandet till en tjänst känns fundamentalt fel. Tanken på att ens ge bort en bild känns främmande, spännande men främmande, och att då kräva pengar för det... Nej. 

Om jag kan ta en bild som någon skulle vilja ha hemma på sitt sovrumsbord eller på väggen, det skulle betyda mycket för mig. Det skulle verkligen göra mig väldigt lycklig. Tanken på att någon har en bild jag har tagit hemma skulle kännas jätteroligt, oavsett om det är min Mor eller en vän eller en total främling. Och om jag kan få träffa människor, som mina släktingar till exempel, som vill ha min hjälp med foto för att de tycker jag är duktig så ställer jag väldigt gärna upp och ser vad jag kan göra. Men utan prestation. Som jag och Gita kom fram till, vi åker inte och fotograferar. Vi åker och leker istället. 

För så länge jag inte tar betalt för mina bilder kan ingen kräva varken det ena eller det andra av mig. Och eftersom jag inte litar på mina fotokunskaper så vill jag inte ha någon annans krav på mig. Det som blir bra, det är fantastiskt. Ja, alltså inte fantastiskt som fantastiskt bra, utan fantastiskt att det blev bra. Och det som blir dåligt, det går ner i papperskorgen eller in på hårddisken som aldrig rensas. Och där stannar det kvar än idag.

Helgen som var, helgen som kommer

Jag och Frida utmanade några vänner i boule. Vi vann.

Sen fyllde vi Arena Satelliten i Sollentuna och rev av en musikalkonsert. Vi på Satelliten alltså, inte jag och Frida!

Sen hängde jag en stund med min kära bror och hans katt. Min bror har blivit gudfar och Hammarby vann idag. Han är väldigt glad nu, och jag är stolt! Tänk att den lille skiten blev gudfar. Grattis kära du!

Klöver fick smaska lite kladdmat. Men han var i ärlighetens namn lite skeptisk. Den lille parveln föredrar torrfoder!

Nästa helg händer det. Nästa helg, ja till och med på torsdag, flyttar jag och katterna till Fredriksdal över sommaren. Hem till Frida. Även om jag kommer gå i skola en månad till och jobba i Stockholm så kommer jag åka dit varje stund jag kan. Det ser jag så mycket fram emot. Och så fort skolan slutar så tror jag att jag stänger ner Facebook över sommaren. För denna sommar vill jag verkligen ta vara på. Släppa telefonen, umgås med människor där och då, hugga ved, elda, laga mat över öppen eld. Fota, fiska, promenera i skogen. Jag ska lära mig om örter. Jag kanske till och med läser en bok, bara för att jag känner för det. En vanlig bok, en skönlitterär bok. Eller kanske en bok om fåglar.  Och lyssna på musik. 
Eller inte fasiken vet jag vad jag ska göra i sommar. Jag tar det som det kommer. Men en sak är säker, och det är att jag ska ta vara på dagen, mycket bättre än jag gjort de senaste veckorna! Och koppla av.

 

Psykisk ohälsa

Vi är alla människor och bär på så mycket tankar och känslor”/Frida Virenhag, April 2018

Det talas om det överallt, men ingen pratar om det.
Nu när Tim Bergling lämnat jordelivet så talas det om det igen. Men ändå pratar ingen om det.

Jag har många vänner som delar sina tankar på sociala medier. Framförallt instagram har blivit en plats för djupa tankar och ledsna känslor. Och framförallt är det mina kvinnliga vänner som delar dessa inlägg. 

Men ändå pratar ingen om det. 

Jag har lovat att inte göra den här bloggen till en plats för politiska diskussioner. Men ibland känns det som att psykisk ohälsa har blivit en politisk debatt. Jag önskar att det inte vore så.
För oavsett kön, oavsett bakgrund, oavsett sexuell läggning eller socioekonomisk grupp så finns psykisk ohälsa. Och kanske framförallt bland unga.

”Jaja, det där har vi alltid fått höra…” 
”Det är inget nytt.”

Att växa upp idag ser inte ut som det gjorde för 40 år sedan. 
Att växa upp idag ser inte ut som det gjorde när jag var tio.

Kidsen i skolor idag utsätts för enormt mycket mer press nu än för tio år sedan. Telefoner och sociala medier är ett konstant flöde av påtvingat påklistrad fejklycka om att jaga sina drömmar, följa sitt hjärta och att uppnå sina mål i livet. Nå framgångar. Tjäna pengar, finna lycka, bli kär, vara kär resten av sitt liv, nå sitt drömmål, resa jorden runt, helst varje lov! 
Vi ser bilder på hur folk badar på vita stränder på bahamas, äter goda middagar, ler och är lyckliga. Får många likes och kommentarer. Vi ser kändisar som köper nya klockor, nya bilar, uppträder eller blir sponsrade av stora företag. Gör youtubevideos som får miljoner visningar.
Och själv sitter man kvar och undrar vad det är jag saknar? Varför kan inte jag? Varför får min kompis fler likes än mig?

Ingenting av det här såg vi för tio år sedan. Inte jag. Jag skaffade instagram 2012 och Facebook 2008. Men när jag var liten fanns ingenting av det där. Vi lekte dunken på rasterna och efter skolan, spelade bandy på skolgården. 

Det ser inte ut så längre. Det har skett en förändring, och att som vuxen blunda för eller inte se det på allvar är att missa väldigt mycket som händer i barn och ungdomars liv idag. 
Men det gäller inte bara ungdomar. Det gäller oss vuxna också. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men jag har också varit på väg in i det. Tack och lov är jag 23 och är så glad för att jag inte är tio år yngre. Jag hade inte velat vara tretton idag. 

För det finns ingen, och ingenting idag som säger till en trettonåring att han eller hon eller hen duger precis som han eller hon eller hen är. Ingenting. Det finns inte någon vaken stund på dygnet där en trettonåring faktiskt bara får vara. Bara får duga. Bara vara så jäkla underbart perfekt som hen är, här och nu. 
I skolan ska du prestera för bra betyg. 
På vägen till och från skolan sitter det klädreklam, gymnasievalsreklam, gå-ner-i-viktreklam och reklam hur du blir av med finnar.
Väl hemma är telefonen fylld med samma reklam och sociala medier, som ni alla vet vad jag har för argument kring. Dessutom ska du göra läxor eller gå på träning där du ska prestera. Sen när du kommer hem och kanske slår på TV:n, då matas du med den där reklamen ytterligare en gång till. Och avslutar sedan dagen innan du går och lägger dig med instagram och facebook igen. 

Vi måste börja prata. Alla. Oavsett kön, oavsett bakgrund. Och vi måste börja lyssna på varandra och öppna upp för samtal. Och vi måste börja sluta prata om psykisk ohälsa som en politisk fråga. Ingen tjej ska någonsin behöva höra ”Det var värre när jag var ung”, och ingen kille ska någonsin behöva höra ”Vilken tur att du är kille och inte tjej.”
Att må dåligt gör vi alla i stunder. Oavsett vad Instagram och Facebook säger så mår vi alla, ALLA, dåligt i perioder i livet. Oavsett om du är tio, om du är arton, tjugofem eller sjuttiofem. Oavsett om du bor på gatan eller i en fyraplansvilla med egen strand i Bromma.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/suicid-sjalvmord/

Självmord är vanligast bland män. Det är också majoriteten män som hänger på pizzerior och dricker öl. Mycket öl. 

Snälla män. Vi behöver börja prata. Med varandra. Om varandra. Om kulturen vi män skapar mellan varandra. Hur det drabbar oss och andra. Är detta vad vi vill att manlighet ska vara? Att pressa varandra in i depressioner tills livet känns meningslöst? Eller att ta oss friheter som påverkar andra människor varje dag? 

Vi män måste börja prata med varandra. Och inte bara prata, vi måste också lyssna.
Alla män.

”… and when you’re up on stage I am playing with the feeling of beeing special and finding a connection with people. Beeing accepted.”
//Avicii

Mitt fototips #1

Jag är inget fotoproffs. Jag är ingen fotograf, jag är bara en kameranörd som älskar att släpa med mig kameran jämt, vara jobbig och fota folk och saker jämt… Men det spelar ingen roll hur duktig du är, för jag anser att man kan dela med sig av tips till varandra ändå. Och här kommer ett tips från mig till dig som, precis som jag, tycker om att ta bilder. 
Fyll bilden med det du ska fota.

Jag läste detta tips på min fina vän Fridas blogg för en lång tid sedan. Det lät väl som en självklarhet, men det är ingen självklarhet. Jag ska förklara varför.
http://www.septemberbacken.se/

Oavsett vad du fotar, om du föredrar porträtt, landskap, fotar dina husdjur som leker eller om du går på gatan och fotar street så tycker jag att du ska våga fylla bilden med det du fotar. Det innebär att våga gå närmare. Nu tänker du kanske något i stil med ”vilken tur att jag har mitt 18-300 zoom så jag kan vrida lite på objektivet och komma närmare så jag slipper…”
Stopp. Ingen duktig fotograf har någonsin använt ordet ”slipper” ihop med sin ansträngning att få en bra bild. Allt som oftast krävs det en ansträngning för att få Bilden med stort B. Och glöm inte att när den bilden är tagen finns det fortfarande mer. Mer, mer, mer. 

Gå närmare. Skaffa ett fast objektiv och rör på påkarna. Gå närmare. Var jobbig, framförallt om du fotar porträtt. Och borsta tänderna innan så din modell slipper känna andedräkten av pölsan du åt till middag. Och ta dig sedan närmare och fyll sensorn med det du ska fota. Fotar du blommor, stå inte upp och gör en ”nu har vårenkommit”-grej och ta en bild med något litet gult eller vitt långt där nere, ta dig ner på blommans nivå. Tänk dig att ditt motiv är ett barn, om det inte redan är ett barn. Ditt motiv är för en kort stund ditt barn. Ditt kärleksbarn. Och du ska nu påbörja en relation med det här motivet. Gå nära!

Eller förresten. Istället för ditt kärleksbarn, tänk motivet som din stora tenta. Där du ska ha med en himlans massa perspektiv och argument och referenser och du kämpar med den där tentan tills du verkligen bara vill kasta den i papperskorgen. Undersök motivet, fram och tillbaks, underifrån, överifrån, grod och fågel, snigel och kattperspektiv! Tills du vridit och vänt på motivet från alla vinklar. 

När du vågar vara lite obekväm och vågar anstränga dig, då kan man fylla på med en massa andra regler. Rule of third, linjer hit och dit, ljus här och där, svart och vitt eller i färg, beskärning… Ja, grädda pannkakan med vilka tillägg du vill, men laga en pannkaka, kolbulle eller raggmunk, inte en pannkaka och pölsa i samma stekpanna. (Man steker inte pölsa…(Du vet vem du är))

Om det inte finns en tanke med att göra på annat vis. 

Sociala medier

De allra flesta har idag sociala medier idag. Det är ett fantastiskt verktyg för människor att hålla kontakt, att upptäcka nya saker, hitta inspiration och tips och idéer och dela med sig av sitt liv och sina kreationer. Men det finns en väldigt stor baksida av myntet som jag inte tror undgått någon. Det skapar press och en jakt på bekräftelse.
Jag har haft Instagram länge. Fram till i våras brydde jag mig verkligen inte alls om vad jag la upp. Det var bilder på mina katter, på mina dubbelhakor, på mina vänner när vi spelar tv-spel och jag nådde sällan fler än tio likes och kunde verkligen inte bry mig mindre. Men när jag började fota började ”likesen” rulla in och likaså en längtan efter fler likes. Plötsligt var det väldigt trevligt att gå in på appen och se 16 nya gillningar på senaste bilden.  Samtidigt som jag började bli mer medveten om vilka bilder jag la upp. I somras tog jag dessutom bort en bild som inte fick tillräckligt många likes. Då skämdes jag, jag menar jag skulle ju aldrig fastna i det här träsket. Jag är ju på tok för hipster för att bry mig…
Men nej. 30 likes blev plötsligt vanligt och när en bild inte nådde dit satt jag och funderade på varför. Var det en dålig bild? 
I december la jag för första gången upp en bild där jag ville prova att hashtagga annat än ”#cat #hungry #tired” som jag gjort tidigare. Plötsligt hade jag över femtio likes och allting kändes jätteroligt. Antalet följare ökade och jag funderade på hur jag skulle få fler med hjälp av att bli ”featured” på andra konton. Jag övervägde seriöst att betala för att få bli upplagd på någon annans instagram. Men det hände inte, min studentbudget tål inte sånt. Jag började med teman, tre bilder i liknande färg… Ja ni hör ju själva. Det är ett beroende, och plötsligt har jag full förståelse för alla de ungdomar och människor som dagligen kämpar med sin självkänsla pga det här fenomenet. Kul att jag just skiljde på ungdomar och människor…

Under allt det här har fotandet kommit i kläm. Jag fick frågan ”Tänker du på hur många likes du kommer få när du är ute och fotar?” 
Svaret är nej på den frågan, men det är inte långt där ifrån. Däremot minskar intresset för mina bilder markant. Själva fotandet är fortfarande för min skull och lika njutbart, men väl hemma känns det ofta viktigare att lägga upp dem på instagram än att faktiskt njuta och lära mig av mitt egna fotande. 

Jag la upp denna bild på Frida

Frida frågade efteråt hur många gillningar den fått, och antalet var inte särskilt stort. Då sa hon till mig något i stil med att ”Det är okej att ta bort den om du vill”.
Det kändes verkligen hemskt. 

Någonstans kände jag att jag själv måste dra min gräns. När människor runt omkring mig säger att det är okej att bli borttagna från min Instagram för att bilden på dem inte når ”tillräckligt många likes”, då är det något i mig som känns fel. Väldigt fel. 

Det mest intressanta att iaktta i detta är att man aldrig blir nöjd. Min bild med flest likes nådde 101, en bild på en stjärnhimmel från fjällen. Fantastiskt alltså, men sen då? Jag har gått upp femtio följare på några månader, men sen då? Ja, inte nu längre, jag gick ner trettio sedan jag startade mitt andra konto (försöker dölja mitt beroende här…) som har ett tema med natur.
”Travelling with my camera
Nature and landscape
Wildlife
Macro”

Ni hör ju själv hur töntigt det är. Mina ”resor” är till nacka naturreservat och Oxelösund varannan helg. 

Instagram har dessutom de senaste dagarna ändrat sin ”algoritm”, som för oss vanliga människor innebär att vi som är vanliga människor kommer få svårare att synas. Canons instagramkonto har släppt ett inlägg om hur den här algoritmen funkar, och den innebär att de som kommenterar för korta kommentarer, kopierar sina hashtags osv. Detta ovanpå den förändringen 2016 som innebar att inlägg inte kommer i kronologisk ordning utan efter ”relevans”…

https://www.cpcollectives.com/blog/2018/2/16/tips-on-instagrams-algorithm-changes
Här är länken om den nya algoritmen för er som vill läsa.

För er som vill ha tips på hur man lyckas finns det många tips på Youtube. Jag har sett en del av dem själv, Peter Mckinnon, Jessica Whitaker, Jessica Kobeissi, Sawyer Hartman, Jared Polin, de har alla sina tips. 

Nej, jag börjar ärligt talat tröttna på sociala medier. Jag skapade ett nytt konto i syfte att ta tillbaks mitt privata. Och jag tror att jag kommer lägga ner det nya ganska snart. Det gör mig inte gladare att ha 70 följare där, eller som nu är nere i 62. Det gör inte mina bilder bättre och det får mig inte att gå ut och uppleva saker oftare. Det gör mig inte gladare att få hundra likes än tio. Allt det gör är att ta ifrån mig ett närvarande i nuet. En stress att kolla telefonen eller lägga upp något nytt. 

Än så länge är jag inte modig nog att ta bort Instagram helt och hållet, och det vet jag inte om jag vill. Det är härligt att kunna se vad ni alla har för er i era bra stunder eftersom vi sällan visar våra dåliga stunder (Ni har dåliga stunder ni med, försök inte!). Det är också härligt att se alla söta kattvideos, videos på fortnight fails and epicsness, alla solbrända mallorcabilder och perfekt tillagade måltider, alla fantastiska solnedgångar och resor, drinkar. 

Vad jag dock vill se mer av är riktiga dubbelhakor, håriga näsborrar, misslyckade måltider… Lite mer av er människor, inte bara den bästa sidan med den bästa poseringen, fotograferad med perfekt ljus och sedan filtrerad genom  Clarendon, Lark eller Juno likt te genom en tesil två gånger om och sedan tillsatt socker och mjölk.

Mer katter på instagram!

Nu kommer säkert tankar dyka upp om att jag är bitter bara för att jag inte har så många likes och följare. Ja, må så vara eftersom Peter Mckinnon alltid kommer ha några fler miljoner följare än mig. Det är dömt att jag kommer vara bitter resten av mitt liv, för inte fasiken kommer jag vakna upp en dag och tänka ”Nu har jag tillräckligt många följare. Nu är jag nöjd.”

Till alla er som njuter av likes och följare, fortsätt med precis det ni gör om det gör er glada. Men för er som känner som jag, en press i sociala medier så vill jag bara säga att det är okej. Det sägs att Dan Bilzerian har flest följare i hela världen. Han lägger upp bilder på vapen, dyra bilar och tuttar och magrutor. Jag har varken vapen, dyra bilar, tuttar eller magrutor så jag antar att jag är rätt körd på Instagram. Men jag är fortfarande stolt över min dubbelhaka och håriga näsa, och det kommer Instagram aldrig ta ifrån mig!

(edit: Dan Bilzerian har inte flest! Han ligger långt ner på listan. Om han bara hade en snyggare dubbelhaka…)

 

 

Fotografi för mig ( Långt inlägg)

Jag fascineras av människor. Jag tycker om att prata med människor. När en person öppnar sig kommer det ofta fram känslosamma saker och det märks ganska snabbt att många människor mår väldigt dåligt.
Det här är inte ett inlägg om några tips eller råd om hur du ska må bättre. Internet är fyllt av dem och jag kan inte tala om för dig vad du behöver. Men jag kommer dela med mig av hur och varför fotograferandet får mig att må bättre i vardagen.

Sociala medier. Jag tänker att jag ska skriva ett inlägg om sociala medier i framtiden. Hur sociala medier skapar press och ljuger oss människor rakt upp i ansiktet. Hur även jag är påverkad av sociala medier. Men jag vill, i detta inlägg meddela för dig att sociala medier ljuger. Människor ljuger på sociala medier. Vi alla gör det, för livet ser inte ut som på instagram. Inte alls.

För många av de människor som har fantastiska feeds på instagram mår inte bra. Och ärligt talat, ingen människa mår konstant bra. Men fotograferandet gav mig en vändning. 

I våras hade jag mycket tankar om livet och framtiden. Mycket oro och många dagar då jag kände att jag absolut inte ville ta mig utanför dörren. Jag har haft många såna perioder då jag helst av allt vill grotta ner mig i ett spel och låtsas som att världen utanför dörren inte existerar. Men det var också i våras som jag upptäckte fotot, på riktigt. Jag har alltid haft många intressen och framförallt musik och fiske. Men gitarren har ofta känts prestigefylld och fisket har ärligt talat varit krångligt. Man ska åka någonstans, man ska packa grejer, min lilla båt är lika säker som en våras vid områdena ”risk för svag is” och det är begränsat till när jag man kan fiska, eftersom det kräver tid. 
Men under våren och sommaren började jag utforska fotandet på riktigt och upptäckte plötsligt ett väldigt portabelt intresse. Kameran är min ständiga följeslagare och varje gång jag lämnar den hemma ångrar jag mig bittert. Samma visa VARJE GÅNG. Ändå begås samma misstag om lite då och då…

Första gången jag fotade macro

Men att för första gången alltid ha med sig ett intresse, det gjorde under för mig. Med kameran i min hand eller på min axel känner jag mig aldrig begränsad. Jag kan ta bilder när jag vill, på vad jag vill och jag behöver inte längre se fram emot helgen, eller nästa vecka, eller lovet då jag äntligen ska få komma ut. Jag har det här och nu. Alltid redo. Alltid tillgängligt.

Den andra saken som gör att foto har fått en sån stor plats i mitt liv är att den är prestigelöst. Det är kravlöst. Fotandet är för min skull, inte för någon annan. Det finns alltid saker att utforska och lära sig och det inspirerar mig. Att bli inspirerad av andra fotografer. Det är spännande och det fortsätter vara spännande eftersom det alltid finns mer att utforska. Grunden till att det ska vara spännande måste för mig dock vara att det är kravlöst, och det är en sak som sociala medier inte alltid uppmuntrar till. Men som sagt, det kommer ett inlägg om det så småningom. 

Utforska nya platser. Det finns så mycket att se runtomkring oss. Jag bor i Stockholm, det finns en hel stad att utforska, med byggnader, vattendrag, skog, parker, vägar… Det finns så mycket att se. Med kameran som verktyg är det plötsligt intressant att se och utforska allt detta. Och inte bara staden. Skogen, naturen där jag trivs som allra bäst. I alla väder i alla årstider. Kameran gör att jag vill gå ut. Inte sitta inne och uggla. Jag vill ut, jag vill fota, jag vill vara här och nu. Det finns ingen stund jag är så mycket här och nu som när jag spenderar tid med min kamera. 

För mig har det alltid varit viktigt att ha mina intressen att se fram emot. Jag trivs ute i alla väder, jag trivs i naturen. Kameran har fått mig att trivas i staden. Inte till den grad att jag tänker att jag ska bo kvar här i framtiden, men tills jag har pluggat klart är staden fylld av platser att utforska och avporträttera. Och med foto i mina tankar behöver jag inte längre längta tills helgen då jag får dra ut och fiska. Det räcker med att seminariet tar slut. 

Och inte minst, när fisketuren är slut, då är den slut. Alltså, den är verkligen stenslut. Vilket gör att varje gång en fisketur tar slut, då känner jag känslan av att någonting är slut. Med ett minneskort fyllt med bilder är det inte slut bara för att det är dags att åka hem. Då börjar bara nästa del av det roliga.

Att ha en plats att känna att jag inte behöver prestera för någon annans skull är en lättnad. Ibland känns det som att hela livet bara är en stor prestation. Det ska pluggas, det ska jobbas, man ska vara snygg, man ska passa in, man ska prestera bra på uppträdanden, man ska städa och laga mat, man ska vara nyttig och träna, man ska vara trevlig och helst inte bryta några normer (även om jag inte kan låta bli), tvätten måste tvättas och då med rätt mängd tvättmedel, rätt sorts tvättmedel och i rätt antal grader för annars går kläderna sönder och man sabbar miljön och har man för lite blir det inte rent så då luktar man illa och då bryter man normerna ändå och så blir folk arga och så…..

Det är skönt att ha en stund då och då, att alltid ha en stund att se fram emot, och som bara är för min egna skull. Där jag känner att jag får göra vad jag vill utan att någon annan ska tycka och tänka och värdera, och ha ett intresse som får mig att vilja utforska nya platser. Vare sig det är en natthimmel i fjällen, havet i Oxelösund, stenen nere vid stranden eller det ensamma trädet ute på ängen jag såg när jag åkte till mormor och morfar. Just där och då är stunden min. Bara min, helt utan prestationskrav. Min stund. Min.

En gång ljög jag

För ett år sedan ljög jag. Hemskt, jag vet.
Det hela började med att jag hade sparat ihop lite pengar. Jag skulle egentligen jobba extra för att få ihop till en resa, men det blev inte av. Därför hade jag sparat lite extra pengar. Väldigt länge hade jag varit nyfiken på det här med foto och velat haft en egen kamera, så när jag nu väl hade lite pengar över tänkte jag att jag äntligen skulle köpa mig en.
Jag tog hjälp av Fredrik. En gymnasieväns pappa som är oerhört duktig. Jag frågade om tips och pris och vad man skulle leta efter, och eftersom jag hade fotat med Canon tidigare så bestämde jag mig för att välja en Canon. Valet hamnade på en 60D, en modell jag kände igen och var bekant med, även om jag inte hade några som helst fotokunskaper. Valet av objektiv föll på ett fast 50mm 1.8, även kallat ”nifty fifty”. 
Fredrik sa såhär:
”En 1,8 är en utmärkt startglugg. Skaffa en 35:a eller 28:a efter det, om du vill ha lite vidvinkel, alternativt något typ Sigma 17-70…”

Jag svarade inte på det. Min tanke var att skaffa ett kamerahus, ett objektiv, lära mig lite och fota mina katter. ”Efter det”… Jag skulle minsann inte lägga en massa pengar på foto.

Visst har jag hunnit med en hel del bilder på dessa två, men nog skulle det bli mer än så…

Där ljög jag. Oj vad jag ljög. Du ska bara veta vad jag ljög.

För nu sitter jag här ett år senare. Med en kameraväska som knappt rymmer allt jag införskaffat och med utrustning som skulle kunnat ge mig en resa till Asien ett par månader, i värde.
Men, nu ska tilläggas en väldigt viktig sak. Jag är inte ledsen för det. Fotograferandet har tagit mig ut genom dörren. Den får mig att vilja se platser, natur och städer, att promenera, utforska. Den har fått mig att leta djur och platser. Ja, ärligt talat så har den tagit den största delen av min hjärnkapacitet. Vad jag än gör, vad jag än ser, vad jag än upplever tänker jag alltid ”Det där hade blivit en bra bild”. Till och med på seminarierna tänker jag ofta ”Vilket snyggt ljus. Om jag ändå haft kameran med mig nu…”

Uppgraderingen började med ett Sigma 17-50 2.8. Jag kände mig begränsad i mitt fasta 50 och ville kunna få med mer i mina bilder. Möjligheterna med en ”normalzoom” gjorde att jag valde att införskaffa mig detta objektiv, och med en bländare på 2.8 oavsett brännvidd var det ett bra val. Jag är fortfarande nöjd med den och nu när jag börjat mig på lite landskapsfotografering kommer den väldigt väl till användning. Relativt billig dessutom och med bra bildkvalitét!

Ganska snart blev jag nyfiken på ”Wildlife Photography”. Det där med fåglar tyckte jag dock var tråkigt och förstod mig inte alls på varför jag skulle vilja fota det. Men att fota rådjur och räv, det var vad jag ville! Så jag satt och bläddrade internet in och ut och kom fram till att Tamrons 150-600 G2 skulle göra sig bra till min kamera. Dock är den dyr, så tanken var aldrig att den skulle hamna hos mig. Eller åtminstone inte än. Men så blev det. Jag kan dock inte påstå att den var särskilt billig, om man jämför med andra hobbies jag har. Men i objektivs mått mätt så får man väl säga att den är prisvärd. Det började dock med att den strulade, eftersom det satt ett billigt filter på. Jag trodde att skärpan var uselt i objektivet. Visade sig att jag hade fel för det var det sannerligen inte. Så fort jag kom på det, med lite hjälp av Scandinavian Photo, så har det levererat fantastiska resultat. 
Och nu kan jag inte se en fågel utan pulsen går upp och jag tänker ”nu skulle jag haft kameran”.

Sen under sensommaren kom jag in på det här med Macro. Så ja. Plötsligt en dag låg det på lådan ett Sigma 105mm 2.8 macro. Det var prissänkt och eftersom jag har en impulskontroll som är ungefär som en katt när det kommer till hårsnoddar så blev det så helt enkelt. 

Efter det, nu under julen faktiskt, har det dessutom tillkommit ett nd-filter och en gorillapod. Ett vanligt stativ lånar jag än så länge!

Fotografi är ett fantastiskt intresse, och jag kan verkligen rekommendera alla att prova på. Det är en startkostnad, ja, men man behöver inte alla de objektiv jag har, vilket jag så småningom räknar med att det kommer utökas i samlingen. Men de allra flesta bilder jag tar gör jag med mitt Sigma 17-50, och man kommer väldigt långt på det!

Dessa är några exempel på olika bilder som går att ta med en ”normalzoom”, och med det vill jag påvisa att man kommer långt även med begränsad utrustning! 
Och för dig som är nyfiken på att börja fota, börja med det du har hemma. Ta telefonen och se vad du kan göra med den. Läs och sök på internet, tills du hittar vad du för utrustning som skulle passa dig! Det behövs inga jättedyra kamerahus eller objektiv för att ha oerhört roligt med fotandet. Min Kamera, Canon 60D går nu att hitta för mellan 2500-4000. Det räcker väldigt långt!

Och sist men inte minst vill jag tacka dig som gjorde att jag inte åkte till Australien. Hade jag åkt hade jag nog inte suttit här med en dator överfylld med bilder och ett intresse jag verkligen älskar. Så tack. 🙂

 

Adjö, 2017.

Snart är det nyår. Tre dagar kvar, jag vet, men jag har tråkigt så jag tänkte att jag kunde göra ett inlägg ikväll när jag har tid i lugn och ro där jag får fundera över det år som snart passerat.
Detta år har varit fantastiskt på många sätt. Jag har träffat många fina människor och fått vänskaper jag verkligen önskar behålla länge länge. Både via skolan men också utanför. Detta år har kommit med kärlek. Mycket kärlek. Den har också kommit med sorg, glädje, stress, lugn, tankar, roligheter och tråkigheter… Ja, det har varit som ett ganska vanligt år på många vis. Men summan av kardemumman är nog ändå att det har varit fint.

Vad som skiljer detta år från majoriteten av andra år är att detta år har fört med sig en ny besatthet hos mig. Foto.
Ja, jag tror jag är missbrukare. Jag listar några punkter:

1. När jag inte fotat på länge börjar jag titta på nya saker att köpa.

2. När jag inte fotat på länge börjar det klia i fingrarna

3. När jag inte fotat på länge blir jag rastlös och får svårt att sova.

4. När jag inte har möjlighet att fota tittar jag på fotovideos på youtube.

5. Jag har lagt ner för mycket pengar på foto detta år för att jag ska våga skriva det här, med risk för att mamma läser.

6. Jag har aldrig haft en längtan efter att skaffa bil, men det är min plan för nästa år. Så jag kan åka till nya platser och fota.

Jag är himla glad att jag kommit in i denna värld. Och det är med detta intresse jag kommer bygga mina nyårslöften på. Trodde aldrig jag skulle skriva det, men så blir det. Jag ska ha tre nyårslöften det kommande året.
För några månader sedan när jag satt och pratade med min mor om mig sa hon såhär:
”Jag hade önskat att du inte alltid tog livet så himla allvarligt.”
Det tänker jag ta till mig.
Mina nyårslöften år 2018 är:
1. Att njuta lite mer av livet.
2. Att fånga dagen, varje dag. Istället för att sitta inne och uggla, gå ut. Sitt inte inne och vänta på världen. Den finns där ute att avporträttera varje dag!
3. Besök fler nya platser.

Med kameran i min hand tänker jag kommande år se till att utvecklas inom mitt fotande, men också som person. Under året som gått har jag påbörjat en inre resa i mig själv, kring tankar om vem jag vill vara som person, hur jag vill vara mot mina vänner och personer som står mig nära. Men också i framtiden. Vad händer när jag har pluggat färdigt? Vad händer med mig den dagen jag flyttar ut på landet som jag drömmer om? Och den stora frågan i mitt liv, Vem kommer jag vara den dagen jag bildar egen familj? (Familj, inte flock. Stor skillnad!)
Allt detta och mycket mer hoppas jag att jag kommer få komma vidare med under 2018. Jag hoppas på att utvecklas. Och under tiden vill jag njuta! Av sol och av regn, av kalla, tidiga vintermorgnar och av varma, sena sommarkvällar, när dimman ligger tjock och när vinden blåser som hårdast. Vem vet, kanske blir 2018 det år då jag har sönder min första kamera. Då skulle jag bli väldigt ledsen. Den är faktiskt inte vädertätad enligt Canons rekommendationer.
Till slut vill jag avsluta med ett fint citat som kommer från en av mina allra mest kärleksfulla vänner, som antagligen fick det från någon annan och som jag tillslut använde i min religionsuppsats.
”Meningen med livet är att ge livet en mening.”/ Kiana Allde, november 2017, Stockholms Universitet utanför G-salen

Och där mina vänner, avslutar jag detta inlägg med text och bifogar några bilder som jag tagit av den fantastiska vintern som Stockholm har att erbjuda dessa dagar.

 

Gott nytt år!
(Ni som följer mig på instagram har sett eller kommer antagligen se dessa bilder igen)