Mumford and Sons

Detta inlägg kommer inte innehålla några bilder kopplade till rubriken,

Nu sitter jag på tåget hem från Skåne. Jag har spenderat två dygn ihop med min underbara vän Audrey som pluggar i Lund. Någon gång i Februari skrev hon till mig med stor hast och frågade om jag ville gå på Mumford and Sons med henne, då biljetter hade släppts till Stockholm. Med en begränsad ekonomi väntade jag aningen för länge med att säga ja, men det blev biljetter i Köpenhamn istället. Eftersom mitt livsanthem det senaste halvåret varit ”Delta”, slutlåten på deras nya skiva med samma namn kändes det svårt att inte tacka ja. Ett extra pass och några medtagna luncher till skolan så går det att ursäkta dessa utgifter.
Det har varit två känslosamma dygn. Vi satt och tittade på Netflixshowen ”Queer Eye” som Audrey kan innan och utan. Så hon valde ut de allra mest känslosamma avsnitten, och blödig som jag är rinner ögonen i varje avsnitt. Och inte blev det bättre under konserten heller.
Det tog ungefär två låtar, sen strömmade tårarna igen. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Men skönt var det, njutbart. 
Konserten var fantastisk. Troligtvis det mest känslosamma i musikväg jag upplevt. Vi pratade efter konserten om det här med att visa känslor, hur olika vi är Audrey och jag. Hon kan inte gråta offentligt medans för mig går det inte att stoppa. Det kanske handlar om att visa sig sårbar? Jag vet inte! Men jag önskar att fler skulle känna att det är okej att visa sig både glad och ledsen bland andra. Och framförallt under en sådan upplevelse. 

Setlist:

  1. Play Vide

  2. Play V

  3. Play Video

  4. Play Video

  5. Play Video

  6. Play Video

  7. Play Video

  8. Play Video

  9. Play Vio

  10. Play Video

  11. Play Video

  12. Play Video

  13. Play Video

  14. Play Video

  15. Play Video

  16. Play Video

  17. Play Video

  18. Play Video

Inspiration, regler och åsikter

Jag har under en längre tid funderat på att dela med mig av mina tankar kring det här med att ”lära sig foto”, och vad det inneburit för mig hittills sedan jag började fota. Det har inte alltid varit självklart vad alla tips och idéer som finns att snappa upp i forum för foto faktiskt har gjort med min egna inställning till att plocka upp kameran och njuta av detta fantastiska intresse som delas av så många, när tekniken gjort att vem som helst kan prova på och utveckla en nyfikenhet inom det.
Enda sedan jag först kom i kontakt med foto på en djupare nivå än selfies och porträtt till Mormor och Morfars skrivbord har också åsikter om vad som är en bra bild kantat varje bild, lite som en stor, dammig, en gång i tiden guldfärgad ram runt ett porträtt på valfri kung på slottet. Några av de första åsikterna jag själv minns var att man inte skulle fota solnedgångar, för det var klyschigt. Bilder ska heller inte tas med kameran i stående läge, det är för expresstidningsfotografer. Och man ska fota SvartVitt, för en bra bild är en bra bild utan färg. När jag sedan djupdök i Youtubes oändliga mängder med ”How to improve your photography” dök naturligtvis ännu fler upp. Exponeringar, kompositioner i form av tredjedelsregeln, Fibonacci och att låta motivet titta inåt i bilden, ge motivet luft. Sedan ska alla bilder innehålla ledlinjer, förgrund motiv och bakgrund, och man ska inte fota mitt på dagen på grund av för starka kontraster och horisonter skall absolut inte vara i mitten av bilden. Inte nog med att folk har åsikter om bilderna i sig, sedan ska man dessutom helst bara fota med fullformatskameror, objektiven ska vara fasta för att de är bättre….
Åsikter, regler eller tipsen är många, listan kan göras längre än vad jag minns handlingslistor när jag var liten. De var oändliga! 

Och beroende på hur man ställer sig till denna lista så kan det bli läskigt. Plötsligt blir foto en träskmark där djuphålor måste undvikas med risk för att sjunka ner och fastna på en plats där inget solljus någonsin träffar.

Eller så kan det också få vara en kreativ verkstad, med färger, penslar, papper och inspiration.

I perioder fastnar jag verkligen för vissa saker. Tredjedelsregeln, eller Rule of Third som den kallas på engelska, har suttit med mig sedan jag började och den är svår att se förbi. Nu, den senaste tiden har jag också haft svårt att sätta horisonten i mitten av mina bilder, även fast jag egentligen vill det. När det blir på det viset, det är då alla tips blir ett hinder istället för ett verktyg, ett verktyg för att använda när det passar. När jag eller du känner att det ger våran bild det där som gör att vi tycker att den blir bra, och som gör att bilden blir något mer en bara en bild. Ett foto. Som ger dig glädje, som du vill se igen och som du kommer minnas efteråt!

Foto är nog som många andra intressen, fyllt med gamla idéer om vad som är, ska vara och inte ska vara. Jag tänker på de diskussioner jag och min far haft om Angelfiske. Vi har diskuterat angelkrokar, tid på dygnet och höjd på mörten många gånger. Trots att jag efter en vinters anglande hade dragit större fisk än han någonsin gjort är han fortfarande fast besluten kring sitt sätt.

Jag har lärt mig mycket av honom. Men sen har jag provat mycket nytt också. Det funkade uppenbarligen ganska bra.

Detta citat från en fototidning jag läste förra sommaren på landet utanför Nyköping sammanfattar den inställning jag vill ha i mitt fotande. Kanske kan det inspirera även dig att utforska och lära dig mer med en fortsatt glädje och nyfikenhet:

”Studera fotografi som en konstart, inte en vetenskap. Titta på bilderna som skapades före din tid, och följ din inspiration, inte reglerna.”

En monolog om att jämföra sig

Ibland tittar jag tillbaks på mina gamla bilder. De första, som jag tog för lite mer än två år sedan. Få av dem är bra. Men det fanns en nyfikenhet då, som inte riktigt finns kvar nu. Det nyfikna i att bara få fota det som är omkring mig. Oavsett om det var en penna på bordet, en sovandes Klöver eller en tunnelbaneskylt. Allt var ett potentiellt fotomotiv. 
Det är svårt att hindra sig från att bli påverkad av sin omgivning. Jag borde kanske inte kasta med generaliserande ord, men jag är nog inte ensam om att uppleva att vi hela tiden ska prestera och värdera oss själva i förhållande till andra, oavsett om det gäller jobb, hobby, relationer eller vår syn på oss själva. Jag fastnade i det med Instagram förut, en plattform som först gav mig väldigt mycket positiv feedback på mina bilder. Men när ”nyhetens behag” la sig kring den bekräftelsen så började jag snabbt fundera på vad som fanns kvar i mitt fotande. Och vad det hade för syfte. Jag minns att en bekant på universitetet, Kicki, frågade mig i samband med starten av denna blogg, varför jag startade den. Att det antagligen fanns ett syfte i att visa upp mina bilder för andra. Och det där etsade sig fast, det var kanske inte bara för min egen skull såsom jag hade tänkt och önskat ifrån början. 

På senare tid har det uppkommit en frustration i mitt fotande igen. Det känns som en tröskel som behöver klivas över, och det är lättare sagt än gjort! Jag blir liksom inte nöjd med mina bilder. Den här gången är det dock inte instagram som är forumet för jämförelse, utan snarare specifika fotografer som i sin tur, många av dem, jobbar som proffsfotografer. 

Men här måste jag försöka vara lite rimlig och snäll med mig själv… Hur ska jag, en lärarstudent som ägt en egen kamera i strax över två år kunna jämföra mig med fotografer som Sean Tucker, Thomas Heaton, Craig Jones eller Sven Persson som alla är fotografer jag inspireras av dagligen, men som har tiotusentals fler timmar av fotande, tusentals fler mil rullade, hundratusentals mer kronor spenderade och dessutom tusentals timmar av studerande och lärande av foto för att komma dit de är idag? Som Kirsti en gång sa: ”Det är Orimligt!”
Det är inte alltid lätt att vara snäll mot sig själv, och det är lätt hänt att själv vara sin absolut största kritiker. Och nu när fotandet legat lite på hyllan och motivationen för att åka iväg en tidig morgon eller en sen kväll och bara få utforska en ny plats inte riktigt funnits där, då är det lätt att verkligen dyka ner i ett sökande efter en snabblösning, som aldrig kommer komma ur varken internet eller ett hemmasittande. 

Förhoppningsvis kommer denna lilla bubbla av frustration poppa i sommar. Förhoppningsvis kommer jag bort från Stockholm, får lite frisk luft och får se lite nya miljöer. Även om jag så gärna skulle vilja lära mig av min fina vän Frida, som en gång i tiden berättade om hur hon försöker hitta det lilla i det som finns omkring henne där hon är, vart hon än är, så är det ibland väldigt givande att få komma bort. Få se en ny plats. Få nya perspektiv och nya motiv. 

Få uppleva den där känslan som fanns i början igen. När allt var värt att fota. 

Öland

Under mitt besök i Umeå träffade jag Erik, en superhärlig kille som också är fotointresserad. Han visade mig sitt instagramkonto där han lagt upp en bild på ett träd vid en strandkant och öppet hav bakom och av någon anledning väckte det en idé om att besöka Öland hos mig. Det är lustigt vilka små saker som kan ge inspiration till så mycket större saker. Men det skulle egentligen inte bli av förens till sommaren. 
Men veckan som varit drog en del energi, så i torsdags bestämde jag mig för att åka direkt efter universitetet. Än bättre blev det när mitt seminarium ställdes in, så runt ett var bilen packad och tiden kommen.

Öland… Vad ska jag säga? Vilket ställe, vilken ö. Det kändes lite som att komma hem. Min farfar är uppväxt på Öland, men det är nog inte därför det kändes så hemma. Det var bara så vackert. 

Perfekt nu innan turistsäsongen drar igång också, att få uppleva våren ensam på vägarna. Inte helt ensam dock, jag träffade några britter som satt och lyssnade på Peter Gabriel i bilen och var tvungen att påpeka vilken fantastisk musiksmak. Så nu är jag bjuden att komma till London, se Liverpool och gå på konsert på Wembley! Dessutom träffade jag en tysk motorcyklist med en kamera runt halsen och två danskar som fiskade gädda. På frågan om de förstår all svenska svarade de ja, förutom Södersvenskan. Skåningarna pratar tydligen som att de har en potatis i munnen. 

Känn på den, Skåningar! Det kommer från en Dansk. 

Att ha möjlighet att sova i bagageluckan är lyx. Min bil är fylld med två sovsäckar, en flytring, simfötter, båtgrejer och tampar och under denna resa hela fotoutrustningen, campingkök och mat. Det blir liksom inte bättre än att bara kunna dra ut och sova vart man vill. Så första nattens campingplats blev mitt emot Långe Erik, fyren på den nordliga spetsen av Öland. Stjärnklart och med ljuset från fyren sov jag gott. Däremot är min kropp fortfarande inställt på vintertid, så när jag vaknade halv sex var morgonljuset redan över och det hårda dagsljuset på väg att ta över. Med klarblå himmel och en riktig vårvärme och vindstilla längs den östra kusten kunde jag njuta av vad som kändes som en riktig sommardag på stränderna, och det finns det många av! Dessutom blev det ett par stopp för att fota fåglar, innan mörkret började lägga locket på och jag fick skynda mig för att hinna till Långe Jan på den södra spetsen. 
Denna morgon var kämpigare att komma upp. Med klockan på fyra, en kall bil och stormen som ven utanför krävdes det verkligen något extra för att få mig att komma upp. Men när morgonljuset gick upp med fantastiska moln som färgades i Djurgårdens fina färger fanns det ingenting som skulle kunna ursäkta ett kvarliggande i sängen. Väl uppe ångrar jag inte att jag gick upp. Jösses så vackert.

Mina förhoppningar var ett ensamt träd vid havet, en väderkvarn och en fyr. Men Öland har så mycket mer än så, och då är detta bara en väldigt liten del av allt som finns att utforska. 

Macro – för alla dagar

Vissa dagar är det bara helt fantastiskt att bege sig ut. Framförallt när solen skiner och våren gör sig påmind. Att ta bilen ut till en skog långt från tåg och bussar, göra upp en eld, njuta av värmen från brasa och sol, äta lunch och bara vara kan vara det bästa som finns. Tyvärr är det sällan dessa dagar ger de bästa bilderna, ur ett fotoperspektiv. 
De bästa bilderna i naturen tas ofta molniga dagar, snöiga dagar, regniga dagar, ja vad som helst bara det inte är skinande sol och blå himmel. Dessutom på jobbiga tider, såsom tidiga morgnar och sena eftermiddagar när man helst ligger i sängen i djup sömn. Men jag har upptäckt en sak som oftast gör en riktigt varm och härlig, tråkig fotodag lite roligare:

Macro

Macroobjektivet får ofta komma fram under dessa varma, härliga dagar. Och det är ofta väldigt lätt att finna motiv att fota. Oavsett vart man är så går det att hitta små detaljer i en miljö som annars kanske verkar totalt ointressant. Ett snöre bland stenar, en vattendroppe, en glasbit i sanden eller ett löv som har en annan färg än löven omkring.. Ja, tittar man noga finns det mycket att se. Och ett macroobjektiv hjälper mig att ta vara på de där små sakerna som jag annars skulle missat!
Dessutom är det lätt att ta vara på ljuset även mitt under dagen. Genom att ställa kameran i mossa, hålla den nära löv eller annat i förgrunden kan man genom det som inte är i fokus få fantastiska färger från det som är runtomkring med hjälp av ljuset. 
Ett varningens tips dock, när du fotar macro är det en väldigt (jag menar verkligen Väldigt) del av motivet som är i fokus, så tänk igenom storleken på bländaren ordentligt och var stadig på händerna. Talar av egen erfarenhet..

Heh..

En såndär bild som hade kunnat blivit helt otrolig, om det inte vore för elledningar, skräp i vattnet och kvarlevor från vinterisen..

Existentiell kris

I förra veckan hade jag en kris. Jag låg och funderade på vad det är som driver mig till att göra saker och vad jag lägger mycket tid på. Och jag blev lite rädd. 
Så många timmar som spenderas på sociala medier. Uppdaterande av instagramflöden och skrollande på Facebook tar alldeles för mycket av min tid, både när jag är ensam och när jag är med människor. Jag kände helt enkelt att det var dags att prova att ta bort båda två!
Så för er som undrar vart jag tagit vägen, jag har bara tagit bort allt som tar fokus och tid från att närvara i nuet och där jag är. Istället för att lägga timmar på sociala medier vill jag spendera tid med mina katter, jag vill ut och fota, träffa människor och samtala och vara kreativ. Detta hoppas jag ska vara ett steg dit. Till en mer meningsfylld närvaro helt enkelt.

Denna sida kommer dock finnas kvar. För er som vill läsa och tar er tid att faktiskt komma hit känns det mer genuint. Jag tycker om att göra dessa inlägg, och även om jag inte har någon aning om vem som läser eller hur många ni är som droppar in här ( One.com:s statistik stämmer inte, jag har garanterat INTE 2 tusen besökare per vecka… 😉 och det gör också att jag kan få behålla den här sidan helt för min egen skull!

Men jag lever. Och jag känner mig ganska befriad! Det var en trevlig tid, Instagram, med 997 inlägg på 6 år, men jag tror faktiskt det var dags att lämna dig. 

Att ta betalt för bilder

Jag har fått förfrågningar kring mitt fotande ett par gånger på sista tiden. Det är väldigt smickrande och roligt att det finns de som tycker om mina bilder, det gläder mig verkligen! Men att ta betalt är ett väldigt stort steg för mig och något jag helst undviker. 

Enda sedan jag skaffade mig min egna kamera har fotandet varit en sån oerhört fin och givande avkoppling för mig. Som jag skrivit om tidigare är det en egen stund för mig och ingen annan, där jag kan få experimentera med det jag vill. Allt från utrustning till knep jag sett på Youtube, kräla runt på backen efter kryp eller gå ut en molnig dag bara för att molnen är extra fina just där och då. Länge ville jag inte alls fota människor. Helst skulle inte personer alls få existera i mina bilder, men sedan i höstas har jag börjat uppskatta och intressera mig för porträttfoto! Men det är svårt, att göra en vacker personlighet rättvisa i en bild. Hur gör man det egentligen?

Nåväl, tillbaks till det här med att ta betalt. Det finns många fotografer där ute. Idag är vi alla fotografer på sätt och vis med telefonkameror som slår det som för en tio år sedan var bland det bästa vanliga människor kunde köpa. Vad är det då som gör att just jag skulle ta betalt för mina bilder? Det finns så oerhört många duktiga människor som fotat i årtionden och har erfarenhet och kunskap som ligger långt över mina. Med utbildningar i foto och år i branschen. För mig känns mina bilder ganska futtiga i jämförelse med det som proffsen där ute slänger ut i sina flöden på instagram.

Jag höll på att ta död på mitt egna fotointresse när jag började se hur många likes och följare jag kunde få genom en drös med hashtaggar. Det var inte min avkoppling, att få vara ute just med smutsiga knän i jakten på insekter, eller att få sitta på en sten, stilla och iaktta ekorren eller fågeln som längre var det viktiga. Eller att få ta en fin bild på Klöver eller Sally i gräset utanför balkongen. Om inte bilden var bra, skulle den antagligen inte generera flera likes.

Såhär är det för mig. Såhär har det alltid varit i alla mina intressen. När det kommer upp en känsla av att "Nu måste jag prestera inför någon annan", då riskerar jag att vilja lägga det åt sidan. Det hände med mitt musikintresse under gymnasiet, och även idag efter fem år tappar jag all motivation när prestationen kommer in. Jag läste till och med i en Facebookgrupp för gäddfiskare där det var en äldre man som sa precis samma sak. Han hade tappat suget eftersom en stor gädda inte var särskilt stor i jämförelse med vad folk lade upp i gruppen. 

Att fota på någon annans önskan är svårt. Eftersom fotandet är för min egen skull. Tanken på att ta betalt för mina bilder, eller att göra fotandet till en tjänst känns fundamentalt fel. Tanken på att ens ge bort en bild känns främmande, spännande men främmande, och att då kräva pengar för det... Nej. 

Om jag kan ta en bild som någon skulle vilja ha hemma på sitt sovrumsbord eller på väggen, det skulle betyda mycket för mig. Det skulle verkligen göra mig väldigt lycklig. Tanken på att någon har en bild jag har tagit hemma skulle kännas jätteroligt, oavsett om det är min Mor eller en vän eller en total främling. Och om jag kan få träffa människor, som mina släktingar till exempel, som vill ha min hjälp med foto för att de tycker jag är duktig så ställer jag väldigt gärna upp och ser vad jag kan göra. Men utan prestation. Som jag och Gita kom fram till, vi åker inte och fotograferar. Vi åker och leker istället. 

För så länge jag inte tar betalt för mina bilder kan ingen kräva varken det ena eller det andra av mig. Och eftersom jag inte litar på mina fotokunskaper så vill jag inte ha någon annans krav på mig. Det som blir bra, det är fantastiskt. Ja, alltså inte fantastiskt som fantastiskt bra, utan fantastiskt att det blev bra. Och det som blir dåligt, det går ner i papperskorgen eller in på hårddisken som aldrig rensas. Och där stannar det kvar än idag.

Helgen som var, helgen som kommer

Jag och Frida utmanade några vänner i boule. Vi vann.
Sen fyllde vi Arena Satelliten i Sollentuna och rev av en musikalkonsert. Vi på Satelliten alltså, inte jag och Frida!
Sen hängde jag en stund med min kära bror och hans katt. Min bror har blivit gudfar och Hammarby vann idag. Han är väldigt glad nu, och jag är stolt! Tänk att den lille skiten blev gudfar. Grattis kära du!
Klöver fick smaska lite kladdmat. Men han var i ärlighetens namn lite skeptisk. Den lille parveln föredrar torrfoder!

Nästa helg händer det. Nästa helg, ja till och med på torsdag, flyttar jag och katterna till Fredriksdal över sommaren. Hem till Frida. Även om jag kommer gå i skola en månad till och jobba i Stockholm så kommer jag åka dit varje stund jag kan. Det ser jag så mycket fram emot. Och så fort skolan slutar så tror jag att jag stänger ner Facebook över sommaren. För denna sommar vill jag verkligen ta vara på. Släppa telefonen, umgås med människor där och då, hugga ved, elda, laga mat över öppen eld. Fota, fiska, promenera i skogen. Jag ska lära mig om örter. Jag kanske till och med läser en bok, bara för att jag känner för det. En vanlig bok, en skönlitterär bok. Eller kanske en bok om fåglar.  Och lyssna på musik. 
Eller inte fasiken vet jag vad jag ska göra i sommar. Jag tar det som det kommer. Men en sak är säker, och det är att jag ska ta vara på dagen, mycket bättre än jag gjort de senaste veckorna! Och koppla av.

 

Psykisk ohälsa

Vi är alla människor och bär på så mycket tankar och känslor”/Frida Virenhag, April 2018

Det talas om det överallt, men ingen pratar om det.
Nu när Tim Bergling lämnat jordelivet så talas det om det igen. Men ändå pratar ingen om det.

Jag har många vänner som delar sina tankar på sociala medier. Framförallt instagram har blivit en plats för djupa tankar och ledsna känslor. Och framförallt är det mina kvinnliga vänner som delar dessa inlägg. 

Men ändå pratar ingen om det. 

Jag har lovat att inte göra den här bloggen till en plats för politiska diskussioner. Men ibland känns det som att psykisk ohälsa har blivit en politisk debatt. Jag önskar att det inte vore så.
För oavsett kön, oavsett bakgrund, oavsett sexuell läggning eller socioekonomisk grupp så finns psykisk ohälsa. Och kanske framförallt bland unga.

”Jaja, det där har vi alltid fått höra…” 
”Det är inget nytt.”

Att växa upp idag ser inte ut som det gjorde för 40 år sedan. 
Att växa upp idag ser inte ut som det gjorde när jag var tio.

Kidsen i skolor idag utsätts för enormt mycket mer press nu än för tio år sedan. Telefoner och sociala medier är ett konstant flöde av påtvingat påklistrad fejklycka om att jaga sina drömmar, följa sitt hjärta och att uppnå sina mål i livet. Nå framgångar. Tjäna pengar, finna lycka, bli kär, vara kär resten av sitt liv, nå sitt drömmål, resa jorden runt, helst varje lov! 
Vi ser bilder på hur folk badar på vita stränder på bahamas, äter goda middagar, ler och är lyckliga. Får många likes och kommentarer. Vi ser kändisar som köper nya klockor, nya bilar, uppträder eller blir sponsrade av stora företag. Gör youtubevideos som får miljoner visningar.
Och själv sitter man kvar och undrar vad det är jag saknar? Varför kan inte jag? Varför får min kompis fler likes än mig?

Ingenting av det här såg vi för tio år sedan. Inte jag. Jag skaffade instagram 2012 och Facebook 2008. Men när jag var liten fanns ingenting av det där. Vi lekte dunken på rasterna och efter skolan, spelade bandy på skolgården. 

Det ser inte ut så längre. Det har skett en förändring, och att som vuxen blunda för eller inte se det på allvar är att missa väldigt mycket som händer i barn och ungdomars liv idag. 
Men det gäller inte bara ungdomar. Det gäller oss vuxna också. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men jag har också varit på väg in i det. Tack och lov är jag 23 och är så glad för att jag inte är tio år yngre. Jag hade inte velat vara tretton idag. 

För det finns ingen, och ingenting idag som säger till en trettonåring att han eller hon eller hen duger precis som han eller hon eller hen är. Ingenting. Det finns inte någon vaken stund på dygnet där en trettonåring faktiskt bara får vara. Bara får duga. Bara vara så jäkla underbart perfekt som hen är, här och nu. 
I skolan ska du prestera för bra betyg. 
På vägen till och från skolan sitter det klädreklam, gymnasievalsreklam, gå-ner-i-viktreklam och reklam hur du blir av med finnar.
Väl hemma är telefonen fylld med samma reklam och sociala medier, som ni alla vet vad jag har för argument kring. Dessutom ska du göra läxor eller gå på träning där du ska prestera. Sen när du kommer hem och kanske slår på TV:n, då matas du med den där reklamen ytterligare en gång till. Och avslutar sedan dagen innan du går och lägger dig med instagram och facebook igen. 

Vi måste börja prata. Alla. Oavsett kön, oavsett bakgrund. Och vi måste börja lyssna på varandra och öppna upp för samtal. Och vi måste börja sluta prata om psykisk ohälsa som en politisk fråga. Ingen tjej ska någonsin behöva höra ”Det var värre när jag var ung”, och ingen kille ska någonsin behöva höra ”Vilken tur att du är kille och inte tjej.”
Att må dåligt gör vi alla i stunder. Oavsett vad Instagram och Facebook säger så mår vi alla, ALLA, dåligt i perioder i livet. Oavsett om du är tio, om du är arton, tjugofem eller sjuttiofem. Oavsett om du bor på gatan eller i en fyraplansvilla med egen strand i Bromma.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/suicid-sjalvmord/

Självmord är vanligast bland män. Det är också majoriteten män som hänger på pizzerior och dricker öl. Mycket öl. 

Snälla män. Vi behöver börja prata. Med varandra. Om varandra. Om kulturen vi män skapar mellan varandra. Hur det drabbar oss och andra. Är detta vad vi vill att manlighet ska vara? Att pressa varandra in i depressioner tills livet känns meningslöst? Eller att ta oss friheter som påverkar andra människor varje dag? 

Vi män måste börja prata med varandra. Och inte bara prata, vi måste också lyssna.
Alla män.

”… and when you’re up on stage I am playing with the feeling of beeing special and finding a connection with people. Beeing accepted.”
//Avicii

Mitt fototips #1

Jag är inget fotoproffs. Jag är ingen fotograf, jag är bara en kameranörd som älskar att släpa med mig kameran jämt, vara jobbig och fota folk och saker jämt… Men det spelar ingen roll hur duktig du är, för jag anser att man kan dela med sig av tips till varandra ändå. Och här kommer ett tips från mig till dig som, precis som jag, tycker om att ta bilder. 
Fyll bilden med det du ska fota.

Jag läste detta tips på min fina vän Fridas blogg för en lång tid sedan. Det lät väl som en självklarhet, men det är ingen självklarhet. Jag ska förklara varför.
http://www.septemberbacken.se/

Oavsett vad du fotar, om du föredrar porträtt, landskap, fotar dina husdjur som leker eller om du går på gatan och fotar street så tycker jag att du ska våga fylla bilden med det du fotar. Det innebär att våga gå närmare. Nu tänker du kanske något i stil med ”vilken tur att jag har mitt 18-300 zoom så jag kan vrida lite på objektivet och komma närmare så jag slipper…”
Stopp. Ingen duktig fotograf har någonsin använt ordet ”slipper” ihop med sin ansträngning att få en bra bild. Allt som oftast krävs det en ansträngning för att få Bilden med stort B. Och glöm inte att när den bilden är tagen finns det fortfarande mer. Mer, mer, mer. 

Gå närmare. Skaffa ett fast objektiv och rör på påkarna. Gå närmare. Var jobbig, framförallt om du fotar porträtt. Och borsta tänderna innan så din modell slipper känna andedräkten av pölsan du åt till middag. Och ta dig sedan närmare och fyll sensorn med det du ska fota. Fotar du blommor, stå inte upp och gör en ”nu har vårenkommit”-grej och ta en bild med något litet gult eller vitt långt där nere, ta dig ner på blommans nivå. Tänk dig att ditt motiv är ett barn, om det inte redan är ett barn. Ditt motiv är för en kort stund ditt barn. Ditt kärleksbarn. Och du ska nu påbörja en relation med det här motivet. Gå nära!

Eller förresten. Istället för ditt kärleksbarn, tänk motivet som din stora tenta. Där du ska ha med en himlans massa perspektiv och argument och referenser och du kämpar med den där tentan tills du verkligen bara vill kasta den i papperskorgen. Undersök motivet, fram och tillbaks, underifrån, överifrån, grod och fågel, snigel och kattperspektiv! Tills du vridit och vänt på motivet från alla vinklar. 

När du vågar vara lite obekväm och vågar anstränga dig, då kan man fylla på med en massa andra regler. Rule of third, linjer hit och dit, ljus här och där, svart och vitt eller i färg, beskärning… Ja, grädda pannkakan med vilka tillägg du vill, men laga en pannkaka, kolbulle eller raggmunk, inte en pannkaka och pölsa i samma stekpanna. (Man steker inte pölsa…(Du vet vem du är))

Om det inte finns en tanke med att göra på annat vis.