Tankar

Corona, Begravning och Hemmasittande

Fredag kväll. Jag har knappt träffat en människa sedan förra måndagen då jag anat att jag har corona. Första dagarna var jobbigast med smärta i kroppen. Det släppte ganska snabbt och i förrgår fick jag veta att det är corona jag har. Dagen jag insjuknade dök det dessutom upp på Facebook att en tidigare nära person också dött. Begravningen sker den elfte December. Även fast jag knappt träffat henne de senaste tio åren kom sorgen ikväll. Jag satt också och läste på pappas sida. Alla texter från dagarna efter din bortgång. Ibland tänker jag att jag vill skicka ett meddelande till dig men vetskapen om att det aldrig kommer stå "meddelande läst" är skrämmande. Och jag vill inte lägga upp detta på Facebook så att alla kan se heller. 

Jag saknar dig. Inte varje dag. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tänker på dig varje dag, då vissa dagar är så uppfyllda av annat. Ibland är det vardag: elever, föräldramail och ilskna kollegor som klagar på hur underbemannade vi är. Andra dagar är det natur och foto som upptar allt mitt fokus. Men de senaste dagarna har jag tänkt mycket på dig. Dels på grund av corona men även för att jag är klar med mina studier. Pappa, jag är godkänd nu. Uppsatsen är äntligen godkänd. Jag är så otroligt glad och lättad och samtidigt väldigt ledsen över att inte kunna ringa dig. Vi hördes inte ofta, men ibland ringdes vi och det här är ett sånt tillfälle då jag hade ringt dig och berättat, och det gör ont att inte kunna göra det. Jag är äntligen klar. 
Jag fick också förfrågan nyligen om att jobba på julafton, på boendet mitt emot din balkong. Tidigare år har jag tackat ja, för det mesta för att jag verkligen behövt pengarna när jag pluggat. Men också till viss del för att slippa fira julafton. Förlåt, men det har varit jobbigt att fira jul när du varit med. Du blev alltid högljudd och skulle alltid skoja på folks bekostnad. Jag valde bort det i flera år. Det var ganska skönt. 
Många av dina sidor var så otroligt förknippade med negativa känslor från min sida och jag tror att det var därför jag valde bort att ha kontakt med dig. Vi kom aldrig ifrån relationen av att vara far och son till varandra. Det tog mig enda till din död att inse det och ibland tänker jag att jag önskar att jag fått möta dig som en vuxen person som möter en annan vuxen person. Kanske hade jag sett på dig och dina sidor annorlunda då. 
För du var helt klart en fumlig person. Fruktansvärt störig emellanåt och envis som ingen annan. Du har retat gallfeber på alla som stod dig nära och du var ganska dålig på att känna in dina närmaste. Men de som fick ha dig på lagomt avstånd har jag fått höra i efterhand att de såg på dig annorlunda. Dina kollegor, alla helt överens om att du kunde vara skitjobbig att ha att göra med ibland. Men som alla poängterade hur tomt det skulle bli utan dig. Som alla instämde i att det nog inte var någon person som kunnat intressera sig för något hos alla du mötte, och som alla höll med om hur mycket du brann för dina barn på jobbet och alltid ville dem deras bästa, till den nivån att till och med chefen fick sig ett och annat av din envishet. 
Jag önskar att jag hade fått ta del av dig så som Cissi fick. Eller Robban. Att jag inte såg dig som min alkoholiserade pappa endast, utan att jag hade kunnat få bara vara med dig. Där. På plats. På dartklubben eller på pizzerian på torget. Som en vuxen, som en jämlike. Inte som din son.

Det är försent, det är ingen som behöver säga det till mig. Alla dessa ord om att "du ska inte ångra något" eller lättande ord som sägs för att verka uppmuntrande, jag vill inte ha dem nu. Jag vill ha dina ord. Så där ärliga, råa och rakt från hjärtat. Från ett klokt hjärta, precis som du var när jag gjorde slut för två år sedan. Det var dig jag ringde för att prata med och du tog dig tid. Tack. För din tid. 

När jag har tänkt på dig sen du dog har jag allra oftast sett framför mig den där blicken jag fick innan ambulanspersonalen bar ut dig ur din lägenhet. Vår sista blick, ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Att hålla i det ögonblicket gör så ont och det sparar jag endast till såna kvällar då jag orkar. Eller kanske inte orkar snarare. Så mycket frågor kring det ögonblicket jag aldrig kommer få svar på. Visste du? Ville du säga något? Jag sa inget och återigen är det en sån sak jag aldrig kommer få annorlunda. Jag önskar att jag sa att jag älskade dig. Jag vill så gärna höra det från dig. Att du älskar mig. Vi sa det inte ofta till varandra och det var inget jag då tyckte var konstigt. Men när du åkte iväg i ambulansen och verkligheten slog mig som ett slag i magen, då insåg jag att det nog var försent. 
Den där blicken har börjat bytas ut. Allt oftare minns jag dig precis som du var. "Sjuk", fast på ditt sätt. Tjock och en riktig gubbe. Hur du sitter på soffan och tittar genom glasögonen som en liten professor. Fast, på ditt sätt. I din nedsuttna röda lädersoffa med dina fingrar flätande om varandra med händerna på magen. Jag ser framför mig hur Simon skojar med dig och slår dig på din mage och hur du rycker till. Det är som att du studsar, fast din mage är fast. Hur fasiken lyckades du få den så hård, din mage? Som en boxningssäck fast rund som en kula. 
På tal om dina glasögon, jag vet inte hur många par vi hittade i din lägenhet när vi rensade. Ett par ligger i hyllan vid skrivbordet. Men mitt skrivbord är inte som ditt. Ditt var fyllt med målarfärger och papper, penslar och sen några av de där sakerna jag minns från när jag bodde hos dig. Dina knivar som jag aldrig förstod syftet av. Små, vassa saker. Och skruvmejslarna i den blåa asken. 
Fast kanske finns det en likhet med mitt skrivbord ändå, som är fyllt med kamerasaker. Mest gamla saker som jag aldrig använder. Jag har heller ingen koll på vad som finns här, och letar jag efter något hittar jag det sällan. Men dina glasögon ligger där jag la dem för ungefär ett halvår sedan. Tillsammans med Djurgårdsfiguren och bilden på Silver, din katt. 

Det finns så otroligt mycket att säga om dig Pappa. Så mycket jag önskar att vi hade pratat om. Om dig och om mig. Om våra likheter och om oss, vår relation. Jag tänker ofta att jag önskar att jag fick lära känna dig som vuxen. Inte på det där sättet att jag klandrar mig själv eller dig utan bara på det där sättet som när man drömmer sig bort. Du vet,"Tänk om jag satt på en skärgårdsklippa och njöt av pappas båtpotatis och tittade på fiskmåsarna. Tänk om vi skrattade åt minnet av den fiskmåsen som svalde två abborrar och knappt kunde flyga där ifrån, som verkligen fick kämpa sig över viken för att lyckas ta sig över trädtopparna, vidare på sin färd och lika tjock som du en gång skulle bli."
Tänk om jag fick lära känna min pappa, som vuxen. Som jämlik.

Jag vet vad jag egentligen behöver just nu. Det är inga såna ord om hur allt kommer bli bra, hur tiden läker alla sår eller annat "trams" som du skulle ha sagt. Jag behöver komma tillbaks till jobbet, få träffa folk och ha en vardag igen. Men jag tror också jag behöver denna kväll i lugn och ro. Tid till att tänka på dig. Minnas dig. Sakna dig.
Den elfte är det dags för begravning igen, för nästa person som gått bort i corona. Det kommer bli sorgligt precis som det ska vara. Även om era livsöden såg väldigt annorlunda ut. Hon försvann på sätt och vis för tio år sedan när alkoholen slog ut kropp och sinne. Sedan dess har hon varit dement. Dina sista år blev de bästa åren på länge i ditt liv. Det är märkligt hur vi lever våra liv. Innan begravningen ska jag tillbaks till jobbet och höra på hur hemskt allt är, hur skevt det är att vi är så underbemannade och ja... Du vet hur det är på arbetsplatser. Klaganden. Samtidigt kommer jag hem på kvällarna och läser inlägg om hur dåligt många mår, utan jobb och utan syfte i väntan på att allt ska dra över. Väntan på att livet ska återgå till det normala. 
Mitt i allt detta traskar jag på, ibland som vanligt och ibland lite mer känslosam. Det ger mig ett gott skratt, all frustration på jobbet, och det ger mig lite magknip när jag läser om hur folk mår. Det gör det svårt det här med corona. Vad är livet värt egentligen? När folk mår så dåligt av sina situationer. Är det värt det verkligen?

Jag vet en sak, och det är att din död inte är orättvis, Pappa. Du tog inte hand om din hälsa för fem öre och du bad om en corona med lime. Du fick det, och du levde ditt liv precis som du ville. Självklart vill jag ha dig här, självklart vill jag kunna ringa till dig och berätta att jag är klar. Klar med plugget. Att jag är irriterad på föräldrar och barn, och ringa dig och fråga om knepiga situationer på jobbet. Men jag är glad att du levde som du gjorde. Att du gjorde vad som gjorde dig lycklig. Du levde som du, helt enkelt. Men vissa kvällar saknar jag dig otroligt mycket. Just nu gör jag det. Jag längtar efter dig. 

Jag älskar dig, Pappa. 

 

Standard
Skog och natur, Tankar

Ett ögonblick

Den här gången kommer jag bli djup och poetisk. Det har varit lite sånt tema den senaste tiden, och om du tycker sådant är fånigt så är det helt okej. Du behöver inte läsa vidare. Men om du läser vidare så får du veta mer om min relation till fotande, och på vissa sätt till livet. Det här är en text från djupare delar av mig själv. 

Vardagen har en tendens att bara rulla förbi. Veckorna, och framförallt nu när jag jobbar, går snabbare än någonsin och lektioner ersätts med andra lektioner som ersätts med rättning, föräldrakontakt, elevkontakt, planering och lunchstress och varje måndag undrar jag hur allt ska hinnas med. Men det gör alltid det. Det hinns med och det går fortare än någonsin. Min mormor brukar säga att "tiden går fortare ju äldre man blir", och det känns som att börja jobba adderade femtio år av livstid i den aspekten. När jag sedan tänker på de i min ålder som nu flyttar ihop med en partner, gifter sig eller skaffar barn... Hur fort går inte deras liv? 

I vardagen är det ibland svårt att komma ihåg att stanna upp. Rutiner automatiseras och blir bekväma för att känna att man har tid och energi till det som kräver det. Kanske är det bra, kanske inte, jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Förhoppningsvis hinner min uppfattning om det ändras med tiden. Just nu längtar jag till att jobbet går lite mer på automatik, och när det en dag blir vardag hoppas jag att viljan att söka nya utmaningar finns där. Om inte på jobbet, så i andra stunder i livet. Det får kanske vara så, en dynamisk inställning som skiftar utifrån vilken kontext det handlar om. Vissa saker är nog bra ändå att de går på automatik. 
Men vissa stunder vill jag känna att jag kan stanna upp och bara vara, och att få njuta utav det som är. Bara där och då, utan en enda tanke på vad som kommer hända. Vad som hände. Vad som händer någon annanstans. 

Foto är för mig ett sätt att stanna upp. Men inte allt fotande. Landskap skiftar, men under lång tid. Människor gör sig ofta till när man riktar en kamera mot dem och speglar på så vis inte det där mest genuina ögonblicket, där allt bara är vad det är. Men ibland lyckas man fånga ett ögonblick som med all största sannolikhet inte kommer ske igen. Ibland kan man vara helt säker. Det kommer aldrig, någonsin, hända igen. 

Den här bilden är ett sånt ögonblick. 

Det är egentligen inte en jättemärkvärdig bild, men i sammanhanget betyder den här bilden mer än vad den visar. 
Efter att jag tagit tre olika kompositioner av detta löv vadade jag över vattendraget där jag hittat det, påväg tillbaks till Susanna som fortfarande låg och sov i vindskyddet. Precis när jag gått över ån vände jag mig om för att se hur vinkeln skulle bli från andra sidan. Då hade strömmen tagit det. 

Det här är det som gör fotande till en väldigt vacker konstform. Man kan fånga ögonblick som aldrig mer kommer ske igen. Det där lövet kommer aldrig mer ligga där, hur många gånger jag än besöker platsen. Det är också det som gör "intimt landskapsfoto" mer än bara närgånget och detaljfokuserat. För mig. 

Denna aspekten av fotande kan alla ta del av, och jag tror att många också gör det. Ett exempel är när folk fotar med sina telefoner. Då handlar det inte om kompositioner eller tredjedelsregler, det handlar inte om antal megapixlar eller det perfekta ljuset även om solnedgångar är i majoritet. Men det är det där ögonblicket, den där stunden man vill ta en bild av och minnas. Även om det tyvärr ibland är så att kameran eller telefonen kan ta ifrån människor närvaron i stunden. 

Efter att jag upptäckt att lövet flutit iväg stod jag kvar. Länge och bara lyssnade och kände vattnet strömma runt mina fötter. Jag minns att jag lade extra märke till två träd omkring mig, och att ett flygplan hann flyga över, förbi och ifrån mig. Vinden blåste men jag hörde knappt några fåglar. Naturen var sådär otroligt höstig. Fint höstig, innan allt är över. Även om strömmen mellan mina fötter ibland förde med sig ett och annat gult löv. 

Det är ju den tiden nu, och den vill jag ta vara på. 

Standard
Skog och natur, Tankar

Ett helt känslospektra. Nästan

Jobbet var omtumlande idag. Alla dagar som lärare är intensiva, men denna dag var verkligen en sån där dag som sticker ut lite extra.
En elev blev arg på mig vilket inte är något ovanligt. I den stunden, när man har en elev som är på väg att kasta en stol på en och jag på ett så lugnt sätt jag kan förklarar varför jag måste hålla ett tag i den stolen för min egna rädsla att bli träffad och få ont, i den stunden har jag inga problem att hålla mig sansad. Jag tror heller inte att brusa upp sig mot en elev som är i affekt hjälper. En lärare på universitetet kallade lågaffektivt bemötande för en populistisk trend utan vetenskapliga grunder.
Jag skulle snarare vilja omformulera det till något i stil med… Vett.
Men jag har höjt rösten idag också. Argt, på en nivå jag inte har gjort förut över huvud taget. Inte ens i närheten. När klassen började fokusera på små saker som egentligen inte alls spelar någon roll. I deras värld gör det dock det, i en tioårings värld spelar ett skydd till ett sudd all världens roll. Men när hela klassen stimmade runt i ett sorl av ”men han då” och ”hon började”, då röt jag till.
Men när vi stod där, jag och den arga eleven, då fanns inte minsta ilska inom mig. Bara en stor omfamning. Och två tankar:

”Snälla, låt mig hjälpa dig.
Var arg på mig, men förstör inte för dina vänner”

När en kollega sedan kom och hjälpte mig och vi bestämde oss för att låta eleven vara ensam i sin affekt, då behövde jag för första gången på jobbet gå och gråta.

Situationen löste sig. Eleven accepterade det som hade förlöst hela denna känslostorm, att jag behövde ringa dess förälder. Vi, jag och föräldern, kom sedan fram till att jag inte behöver berätta det för eleven då denna vet om att vi har kontakt. På så vis kan vi undvika konflikter som denna.
Eleven kom sedan in i klassrummet igen, kallade mig för hora och sa att hen hatade mig. Sen undrade hen vad vi skulle göra och tillät mig hjälpa till. Det är helt okej att kalla mig för hora och att hata mig, jag är bara glad att jag äntligen fick hjälpa denna igen.

När jag nu för en liten stund sedan landade i soffan hemma slog ytterligare en tanke mig. Det här är en sådan situation då jag hade velat ringa min pappa och diskutera händelsen. Du, som alltid stått där när jag diskuterat diagnoser och mitt jobb som boendestödjare. Du som alltid lyssnat efter att jag har suttit i självmordssamtal med vänner som inte längre vill leva. Så länge det har handlat om människor har du alltid funnits där.
Men nu kan jag inte längre ringa dig.

Det är inte det att jag inte har andra jag kan ringa. Jag har bara alltid haft tanken att mitt jobb kommer vara ett sätt för oss att komma närmare varandra. Du må ha varit kass på mycket, men du kunde människor och hade alltid råd att ge och just i såna här situationer hade jag behövt dig. Jag tror att vi hade haft många samtal, samtal som är grundade i en vilja att ha kontakt. Jag hade så gärna ringt dig flera gånger i veckan och frågat om råd, diskuterat situationer och händelser, barn, bemötande och beteenden och hur man kan tänka och hur man kan testa sig fram. Mitt ansikte kan inte sluta vrida ihop sig som efter att man slickat på en citron i fula grimaser, det är som att tårarna bara måste pressas ut till vilket pris som helst. Det är inte graciöst någonstans men det är okej. Katterna är ute så det är ingen som behöver se. Lägg därtill en lätt hosta som är kvar från förkylningen. Det måste se för tragiskt ut utifrån.

Kontrasten mellan nu och i morse är ungefär så stora som de kan bli. Den magiska dimman som omfamnade hela Stockholm i morse gladde nog varenda morgonpigg fotomänniska. Nu är jag ju om vardagarna främst lärare, men kameran finns alltid där. Så även fast planen var att komma tidigt till jobbet för att planera inför dagens lektioner så sköt jag det framför mig. En lätt vispad lättgräddesdimma låter man inte förgås hur som helst. Det påminner mig starkt om en sak:

Lämna aldrig kameran hemma.

Standard
Tankar

Denna sida

Under det senaste halvåret som har varit har jag upplevt en stärkt känsla av hur viktigt det är med fristäder. Att få prata av sig, skriva av sig, att få dela med sig av allt som känns och tänks även om ingen tar del av det. Det spelar egentligen ingen större roll, det är bara skönt att få ur sig saker. Och det är lite så jag tänker angående min sida framöver. 
Jag är lite less på sociala medier överlag. Det har vid flertalet tillfällen tagit udden av glädjen i att komma ut och fota och jag har värderat likes och följare mer än glädjen i fotandet självt. I våras startade jag en ny Facebooksida, en sån där man liksom... Får följare, något jag gladeligen kom ifrån för nästan två år sedan när jag tog bort instagram. Men i veckan som var så kom återigen den där känslan... 

"Nu får det vara!"

Så framöver kommer jag dela bilder som jag tycker om i mitt vanliga Facebookflöde. Det är roligt att dela med sig och det är kul när folk kommenterar, delar med sig av sina tankar och vad de tycker om bilderna. Det är väl lite så sociala medier fungerar, tänker jag.. 
Den här sidan däremot, kommer få fortsätta bland annat som en fotosida, men också som en sida där jag skriver av mig. Det har varit en tuff period sedan Pappa gick bort i våras, och att skriva har hjälpt mig. Jag har ingen aning om hur många som läser här. One.com:s statistik säger ett tiotusentals per vecka, men det är lögn. 99.99 procent av dessa är botar, som skriver långa spammail om sexköp, viagra och andra skumma saker. Jag har svårt att tro att mina bilder lockar den typen av publik. 
Men för dig Mamma, kanske Simon, kanske Frida eller Susanna, kanske Gita.. För er som är nyfikna på vad som händer inom mig så får ni gärna läsa vidare här. Ibland kanske jag lägger upp en vlogg, som ni annars hitta rpå youtube. Och bilder kommer självklart också komma här. För jag tänker lite som så, att jag vill att denna blogg ska representera mig. Inte bara mitt fotande. Utan mer av mig. 

Sen får den som vill läsa. Om det endast är min mamma, eller om det är tiotusen andra mammor som också läser spelar ingen roll. 

Det är min text och mina tankar och just du har trots allt valt att gå in här och läsa. 

 

Standard
Stad, Tankar

Att vara själv eller att vara ensam

I natt är en sån där natt då alla negativa känslor sköljer över mig som en lång, svepande våg och omfamnar mig i en trygg kram. I flera timmar har "My California" gått på repeat och jag har gråtit. Längtan efter min pappa är just nu otroligt stark och känslan av ensamheten likaså. Nu när jag jobbat mitt sista pass på jobbet i Blackeberg och de sista papprena är påskrivna, inskickade och betalade är det som att ytterligare band till pappa klipps. Saker som jag tidigare tänkt på som en lättnad känns just nu som något ont, något jag inte vill släppa taget om. Som att hålla pappas hand och känna ett finger i taget tappa greppet om varandra. Jag önskar att Klöver var här nu, så jag fick trycka min näsa i hans mjuka päls och dämpa min gråt mot hans mage. 
Men det är inte bara dessa praktiska saker som ger denna känsla av att släppa taget. Min far dog inte endast den femte maj. Varje gång nyheten om en artists död som spelats på fars skivspelare kommer komma, kommer också ytterligare en del av min far att dö. Skivspelaren som numera står i mitt rum bredvid min Tv. Artister som Peter Gabriel, Nils Lofgren, Bruce Springsteen. Det är något som kommer följa med mig i många år till. 

Av någon märklig anledning känns det så otroligt tryggt att stanna kvar i all denna sorg, det är lite som att mitt undermedvetna vill att jag ska vara här. Samtidigt står mitt samvete på andra axeln och säger "Skärp dig nu Albin, du är inte ensam. Ryck upp dig."

Att känna sig ensam är läskigt. För mig är att känna sig ensam inget man väljer, till skillnad från att vara själv. Och att vara själv kan vara helt underbart vissa stunder. Det kan till och med kännas lättande. Framförallt i och efter intensiva perioder då jag bara vill ladda batterierna på mitt eget vis. Men just nu känner jag mig inte själv. J

I denna känsla av ensamhet, som jag ändå väljer att stå kvar i, finns det också en enorm trygghet i att ha mina intressen. Denna natt var en sån natt då ett intresse varken var roligt eller lättsamt, utan välbehövligt. En kortare nattpromenad som plötsligt blev till en morgonpromenad när morgonljuset tränger igenom. Ensam runt i Hässelby Strand med endast ett par upplysta lägenheter här och där som påminner om att någon mer är vaken. 

Undrar om de där inne också känner sig ensamma... 

Jag tror att jag behöver denna natt. Jag tror att jag behöver sova ut ordentligt imorgon. Imorgon när jag vaknar ska jag försöka komma på fötter igen. Lyssna på lite peppande musik, se på fotboll, kanske spela lite spel med några fina vänner. 
Men först ska jag lyssna en gång till! Till denna låt som jag vet att även pappa har gråtit till. Och sen ska jag lyssna på Peter Gabriels version av Heroes. Sen ska jag lyssna på den låten en gång till, och en gång till, och låta mig själv känna. 
Det var jag och pappa överens om. Få saker väcker känslor som musik. 

Standard
Tankar

En sammanfattning av 2019

När jag skriver detta sitter jag på jobbet. Jag är ledig och kreativiteten i min kropp håller på att explodera, bokstavligt talat. Varken vankandes fram och tillbaks, kickboxas ut i luften eller skriva långa meddelanden till min bästa vän Susanna hjälper just nu. Två saker sitter fastnaglade i djupet av min själ just nu:

Ett nytt objektiv.
Skapande.

Jag vill ut och skapa och jag har insett varför jag inte får till mina bilder som jag vill. 
Under en lång period har jag varit besvärad kring mitt fotande. Bilderna blir inte som jag önskar hur jag än försöker och hela tiden har jag tänkt att det beror på brist på kunskap och erfarenhet. 
Och det stämmer ju, visserligen. Men , faktum är ett en kunskap senare knäckte jag koden!

Alla bilder som andra har tagit och som jag tänker "Wow" om, är tagna med vidvinkelobjektiv. Inte alla som i hundra procent av alla bilder, men ni vet alla bilder som i när man uttrycker sig sådär tvärövertygad "Alla bilder jag någonsin gillat!"

Så, vänner och familj. Nu sitter jag och väntar på att få gå och lägga mig på jobbet, för att sedan få vakna och åka in och köpa ett vidvinkelobjektiv. Ett av de billigaste och fullt tillräckligt skarpa för mitt typ av fotande. Så nu sitter jag och fantiserar om hur alla mina livsbekymmer kommer lösa sig, bara jag får det där magiska objektivet...
Det, och en sak till. Jag ska prova göra en Vlogg. Jag vill prova. Tänk, det kanske är kul? Att filma sig själv, att dela lite idéer om foto och vad jag gör om dagarna. Eller så blir det inte alls roligt. Vem vet, men det kan vara kul att ha provat åtminstone.
Så det, mina vänner och familj, är vad ni kommer få ta del av framöver. Är det inte lite dubbelmoral ändå, att stänga ner Facebook och Instagram för att ta tillbaks fotandet för min egen skull, för att sedan börja Vlogga? Män(niskan) är ju roliga ibland alltså...

Men, nu till det som varit. 2019. Ett spännande år, ett fantastiskt år på många sätt. Många spännande möten med nya människor, och även fördjupade möten med människor som varit med längre än detta år. Jag har njutit. Gråtit. Skrattat, känt hopp och förtvivlan. Förhoppningsvis har ni också gjort det, det hör ju ändå till livet att känna. Både upp och ner. Utan dalar inga toppar, eller hur? Citera mig gärna och källhänvisa korrekt!
Fotomässigt har det också varit upp och ner för mig och inte alls lika produktivt som förra året. Som sagt, i perioder har jag känt mig så värdelös att jag inte velat ta ner kameran från hyllan alls. Det har jag också skrivit om här, det där med att jämföra sig med andra, och vilka man jämför sig med. Proffsen... Alla de där som spenderar timmar varje dag med att fota och redigera, som har fotat hela sina liv både analogt och digitalt, fotat bröllop och rest jorden runt till magnifika platser, gått utbildningar och kurser och...

Ja.

Men några fina bilder har även jag lyckats med, och har dessutom fått möjligheten att besöka några fantastiska platser. I våras blev det en tur till Grisslehamn och sedan vidare till Öland helgen efter. Sommaren bjöd på ett utforskande av Västervik där min familj skaffat hus. I plural. Kanske ska kalla det gård? Hösten blev inte så utforskande som jag hoppats på, men en tur till Singö hann jag åtminstone med. Dessutom har jag hunnit få inbrott i och skrota min första egna bil. Det var en fin bil och alldeles lagom för att sova i bakluckan på den. Jag saknar den. Bakluckan alltså!
Förhoppningsvis blir det fler äventyr nästa år, och börjar tidigt med en skidresa till Åre. Vi får väl se hur mycket fotande som blir av, förhoppningsvis en hel del! Men främst blir det nog blåmärken på bräda och pudersnö upp till knäna!
Årets favoriter har alla ni ungefär två personer som läser denna blogg regelbundet redan sett. Men de kommer igen. Av de ca 4000 bilder jag tagit har jag valt ut ett trettiotal jag tycker lite extra om! Tryck på bilderna i galleriet här nedanför för att se dem i rätt format och större storlek. 

Medans den allra största delen av min klass träder in i TjugoTjugo med förväntningarna om att börja jobba, pluggar jag vidare ett år till. Först är det praktik, sedan uppsats och till hösten förlänger jag mitt program med att plugga till idrottslärare för mellanstadiet. Jag ser fram emot även detta år som kommer. 2019 var ett underbart år och jag hoppas även att 2020 blir detsamma. Sista året med plugg, sista året med mycket tid att disponera. Tid som jag vill lägga på att fortsätta vara kreativ och lära mig mer inom foto och även lite film. Det är inte alltid det är helt lätt att ta sig tid i vardagen, men som jag skrev 2017:
"Ta vara på dagen, varje dag..." 
(Referatet saknar källhänvisning och kan vara inkorrekt. Jag har ju ändå lov)

 

Standard
Tankar

Fotobok

Minns ni spänningen när man var liten och gick i skolan, fröken drog släckte lampan och drog fram overheadmaskinen? Mystiken som spred sig över klassrummet när fröken, belyst underifrån likt en sagoberättare som ska berätta en skräckhistoria, drar fram det urhistoriska plastarket och varsamt placerar det på den upplysta förstoringsapparaten för att sedan justera fokus så att vi allihopa fick se fingeravtryck från både lärare och elever som gått ur tiden redan innan vi ens var påtänkta. Och någonstans bakom alla dessa fingeravtryck kunde man skymta en bild av en avbildning på bilden av Gustav Vasa i sitt ståtliga skägg, en platt baskerliknande huvudbonad och en fjäderliknande grej… 
Googla, jag gjorde det med. 
Den mystiken kring bilder existerar inte längre. 

Men! Att ta en bild, ett foto, från skärm till en utskrift på papper, det ger lite mer mystik kring bilden.

För det är något med att kunna ta på en bild. Som liten brukade jag sitta och bläddra i årsböcker hos Mormor och Morfar, och ärligt talat var jag inte så intresserad av det som stod i dem. Men bilderna fascinerade mig. Bilder på idrottsstjärnor, politiker, människor i utsatthet. 

I våras gjorde jag en fotobok med mina favoritbilder från 2018. Den innehåller varken idrottstjärnor, politiker eller människor i utsatthet, men däremot människor som står mig nära, min brors student, bilder från Åre, Nyköping, Lund och Gotland. Den innehåller många fåglar, en älg och självklart mina katter. Och några av dessa bilder är bilder jag är väldigt nöjd med. 
Det känns lite häftigt att sitta och bläddra och känna sig stolt över det som finns där i. Det är något jag har gjort. Jag har tagit de där bilderna. Det ger lite stolhet. 
Jag kan verkligen rekommendera att göra något mer med dina bilder, oavsett hur eller vad du fotar. Det ger något extra att kunna hålla i den. Eller sätta upp på väggen.

Än så länge har jag inte vågat skriva ut någon bild att ha på väggen. Men jag besökte en vän som på väggen hade ett porträtt på sin katt som jag tagit. Bilden alltså, inte katten.

Det kändes coolt.

Standard
Tankar

Ingen mer Månadens Bild

Nu har jag gjort slut med månadens bild. 

Vissa månader fotar jag massor, andra knappt alls. Vissa månader åker jag på fotoresor, stiger upp tidiga morgnar, stannar uppe sena kvällar och anpassar mitt liv efter att få komma ut och fota. Vissa månader sitter jag mest och skriver tenta.

Detta innebär att vissa månader har jag en hög med bilder som jag är nöjd och stolt över, medans vissa månader har jag ingen alls. Så därför tänkte jag göra om konceptet, så istället för månadens bild publicera favoriter ur arkivet, med hänsyn till min progressiva utveckling. För vissa bilder jag tog för länge sen är ganska ointressanta som bild idag, men jag minns tillbaks på dem och kommer ihåg hur nöjd jag var då. De där bilderna vill jag plocka upp, skriva lite kort om och ha som ett uppdaterande flöde istället för en bild varje månad. 

Ni har nog sett dem förut. Men nu har ni den unika möjligheten att se dem igen. Såpass unik att ni, varje gång ni går in här kan se dem ytterligare igen.

Unikt!

Standard
Tankar, Vardag (fest)

Mumford and Sons

Detta inlägg kommer inte innehålla några bilder kopplade till rubriken,

Nu sitter jag på tåget hem från Skåne. Jag har spenderat två dygn ihop med min underbara vän Audrey som pluggar i Lund. Någon gång i Februari skrev hon till mig med stor hast och frågade om jag ville gå på Mumford and Sons med henne, då biljetter hade släppts till Stockholm. Med en begränsad ekonomi väntade jag aningen för länge med att säga ja, men det blev biljetter i Köpenhamn istället. Eftersom mitt livsanthem det senaste halvåret varit ”Delta”, slutlåten på deras nya skiva med samma namn kändes det svårt att inte tacka ja. Ett extra pass och några medtagna luncher till skolan så går det att ursäkta dessa utgifter.
Det har varit två känslosamma dygn. Vi satt och tittade på Netflixshowen ”Queer Eye” som Audrey kan innan och utan. Så hon valde ut de allra mest känslosamma avsnitten, och blödig som jag är rinner ögonen i varje avsnitt. Och inte blev det bättre under konserten heller.
Det tog ungefär två låtar, sen strömmade tårarna igen. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Men skönt var det, njutbart. 
Konserten var fantastisk. Troligtvis det mest känslosamma i musikväg jag upplevt. Vi pratade efter konserten om det här med att visa känslor, hur olika vi är Audrey och jag. Hon kan inte gråta offentligt medans för mig går det inte att stoppa. Det kanske handlar om att visa sig sårbar? Jag vet inte! Men jag önskar att fler skulle känna att det är okej att visa sig både glad och ledsen bland andra. Och framförallt under en sådan upplevelse. 

Setlist:

  1. Play Vide

  2. Play V

  3. Play Video

  4. Play Video

  5. Play Video

  6. Play Video

  7. Play Video

  8. Play Video

  9. Play Vio

  10. Play Video

  11. Play Video

  12. Play Video

  13. Play Video

  14. Play Video

  15. Play Video

  16. Play Video

  17. Play Video

  18. Play Video

Standard
Tankar

Inspiration, regler och åsikter

Jag har under en längre tid funderat på att dela med mig av mina tankar kring det här med att ”lära sig foto”, och vad det inneburit för mig hittills sedan jag började fota. Det har inte alltid varit självklart vad alla tips och idéer som finns att snappa upp i forum för foto faktiskt har gjort med min egna inställning till att plocka upp kameran och njuta av detta fantastiska intresse som delas av så många, när tekniken gjort att vem som helst kan prova på och utveckla en nyfikenhet inom det.
Enda sedan jag först kom i kontakt med foto på en djupare nivå än selfies och porträtt till Mormor och Morfars skrivbord har också åsikter om vad som är en bra bild kantat varje bild, lite som en stor, dammig, en gång i tiden guldfärgad ram runt ett porträtt på valfri kung på slottet. Några av de första åsikterna jag själv minns var att man inte skulle fota solnedgångar, för det var klyschigt. Bilder ska heller inte tas med kameran i stående läge, det är för expresstidningsfotografer. Och man ska fota SvartVitt, för en bra bild är en bra bild utan färg. När jag sedan djupdök i Youtubes oändliga mängder med ”How to improve your photography” dök naturligtvis ännu fler upp. Exponeringar, kompositioner i form av tredjedelsregeln, Fibonacci och att låta motivet titta inåt i bilden, ge motivet luft. Sedan ska alla bilder innehålla ledlinjer, förgrund motiv och bakgrund, och man ska inte fota mitt på dagen på grund av för starka kontraster och horisonter skall absolut inte vara i mitten av bilden. Inte nog med att folk har åsikter om bilderna i sig, sedan ska man dessutom helst bara fota med fullformatskameror, objektiven ska vara fasta för att de är bättre….
Åsikter, regler eller tipsen är många, listan kan göras längre än vad jag minns handlingslistor när jag var liten. De var oändliga! 

Och beroende på hur man ställer sig till denna lista så kan det bli läskigt. Plötsligt blir foto en träskmark där djuphålor måste undvikas med risk för att sjunka ner och fastna på en plats där inget solljus någonsin träffar.

Eller så kan det också få vara en kreativ verkstad, med färger, penslar, papper och inspiration.

I perioder fastnar jag verkligen för vissa saker. Tredjedelsregeln, eller Rule of Third som den kallas på engelska, har suttit med mig sedan jag började och den är svår att se förbi. Nu, den senaste tiden har jag också haft svårt att sätta horisonten i mitten av mina bilder, även fast jag egentligen vill det. När det blir på det viset, det är då alla tips blir ett hinder istället för ett verktyg, ett verktyg för att använda när det passar. När jag eller du känner att det ger våran bild det där som gör att vi tycker att den blir bra, och som gör att bilden blir något mer en bara en bild. Ett foto. Som ger dig glädje, som du vill se igen och som du kommer minnas efteråt!

Foto är nog som många andra intressen, fyllt med gamla idéer om vad som är, ska vara och inte ska vara. Jag tänker på de diskussioner jag och min far haft om Angelfiske. Vi har diskuterat angelkrokar, tid på dygnet och höjd på mörten många gånger. Trots att jag efter en vinters anglande hade dragit större fisk än han någonsin gjort är han fortfarande fast besluten kring sitt sätt.

Jag har lärt mig mycket av honom. Men sen har jag provat mycket nytt också. Det funkade uppenbarligen ganska bra.

Detta citat från en fototidning jag läste förra sommaren på landet utanför Nyköping sammanfattar den inställning jag vill ha i mitt fotande. Kanske kan det inspirera även dig att utforska och lära dig mer med en fortsatt glädje och nyfikenhet:

”Studera fotografi som en konstart, inte en vetenskap. Titta på bilderna som skapades före din tid, och följ din inspiration, inte reglerna.”

Standard