Skog och natur, Tankar

Ett helt känslospektra. Nästan

Jobbet var omtumlande idag. Alla dagar som lärare är intensiva, men denna dag var verkligen en sån där dag som sticker ut lite extra.
En elev blev arg på mig vilket inte är något ovanligt. I den stunden, när man har en elev som är på väg att kasta en stol på en och jag på ett så lugnt sätt jag kan förklarar varför jag måste hålla ett tag i den stolen för min egna rädsla att bli träffad och få ont, i den stunden har jag inga problem att hålla mig sansad. Jag tror heller inte att brusa upp sig mot en elev som är i affekt hjälper. En lärare på universitetet kallade lågaffektivt bemötande för en populistisk trend utan vetenskapliga grunder.
Jag skulle snarare vilja omformulera det till något i stil med… Vett.
Men jag har höjt rösten idag också. Argt, på en nivå jag inte har gjort förut över huvud taget. Inte ens i närheten. När klassen började fokusera på små saker som egentligen inte alls spelar någon roll. I deras värld gör det dock det, i en tioårings värld spelar ett skydd till ett sudd all världens roll. Men när hela klassen stimmade runt i ett sorl av ”men han då” och ”hon började”, då röt jag till.
Men när vi stod där, jag och den arga eleven, då fanns inte minsta ilska inom mig. Bara en stor omfamning. Och två tankar:

”Snälla, låt mig hjälpa dig.
Var arg på mig, men förstör inte för dina vänner”

När en kollega sedan kom och hjälpte mig och vi bestämde oss för att låta eleven vara ensam i sin affekt, då behövde jag för första gången på jobbet gå och gråta.

Situationen löste sig. Eleven accepterade det som hade förlöst hela denna känslostorm, att jag behövde ringa dess förälder. Vi, jag och föräldern, kom sedan fram till att jag inte behöver berätta det för eleven då denna vet om att vi har kontakt. På så vis kan vi undvika konflikter som denna.
Eleven kom sedan in i klassrummet igen, kallade mig för hora och sa att hen hatade mig. Sen undrade hen vad vi skulle göra och tillät mig hjälpa till. Det är helt okej att kalla mig för hora och att hata mig, jag är bara glad att jag äntligen fick hjälpa denna igen.

När jag nu för en liten stund sedan landade i soffan hemma slog ytterligare en tanke mig. Det här är en sådan situation då jag hade velat ringa min pappa och diskutera händelsen. Du, som alltid stått där när jag diskuterat diagnoser och mitt jobb som boendestödjare. Du som alltid lyssnat efter att jag har suttit i självmordssamtal med vänner som inte längre vill leva. Så länge det har handlat om människor har du alltid funnits där.
Men nu kan jag inte längre ringa dig.

Det är inte det att jag inte har andra jag kan ringa. Jag har bara alltid haft tanken att mitt jobb kommer vara ett sätt för oss att komma närmare varandra. Du må ha varit kass på mycket, men du kunde människor och hade alltid råd att ge och just i såna här situationer hade jag behövt dig. Jag tror att vi hade haft många samtal, samtal som är grundade i en vilja att ha kontakt. Jag hade så gärna ringt dig flera gånger i veckan och frågat om råd, diskuterat situationer och händelser, barn, bemötande och beteenden och hur man kan tänka och hur man kan testa sig fram. Mitt ansikte kan inte sluta vrida ihop sig som efter att man slickat på en citron i fula grimaser, det är som att tårarna bara måste pressas ut till vilket pris som helst. Det är inte graciöst någonstans men det är okej. Katterna är ute så det är ingen som behöver se. Lägg därtill en lätt hosta som är kvar från förkylningen. Det måste se för tragiskt ut utifrån.

Kontrasten mellan nu och i morse är ungefär så stora som de kan bli. Den magiska dimman som omfamnade hela Stockholm i morse gladde nog varenda morgonpigg fotomänniska. Nu är jag ju om vardagarna främst lärare, men kameran finns alltid där. Så även fast planen var att komma tidigt till jobbet för att planera inför dagens lektioner så sköt jag det framför mig. En lätt vispad lättgräddesdimma låter man inte förgås hur som helst. Det påminner mig starkt om en sak:

Lämna aldrig kameran hemma.

Standard
Tankar

Denna sida

Under det senaste halvåret som har varit har jag upplevt en stärkt känsla av hur viktigt det är med fristäder. Att få prata av sig, skriva av sig, att få dela med sig av allt som känns och tänks även om ingen tar del av det. Det spelar egentligen ingen större roll, det är bara skönt att få ur sig saker. Och det är lite så jag tänker angående min sida framöver. 
Jag är lite less på sociala medier överlag. Det har vid flertalet tillfällen tagit udden av glädjen i att komma ut och fota och jag har värderat likes och följare mer än glädjen i fotandet självt. I våras startade jag en ny Facebooksida, en sån där man liksom... Får följare, något jag gladeligen kom ifrån för nästan två år sedan när jag tog bort instagram. Men i veckan som var så kom återigen den där känslan... 

"Nu får det vara!"

Så framöver kommer jag dela bilder som jag tycker om i mitt vanliga Facebookflöde. Det är roligt att dela med sig och det är kul när folk kommenterar, delar med sig av sina tankar och vad de tycker om bilderna. Det är väl lite så sociala medier fungerar, tänker jag.. 
Den här sidan däremot, kommer få fortsätta bland annat som en fotosida, men också som en sida där jag skriver av mig. Det har varit en tuff period sedan Pappa gick bort i våras, och att skriva har hjälpt mig. Jag har ingen aning om hur många som läser här. One.com:s statistik säger ett tiotusentals per vecka, men det är lögn. 99.99 procent av dessa är botar, som skriver långa spammail om sexköp, viagra och andra skumma saker. Jag har svårt att tro att mina bilder lockar den typen av publik. 
Men för dig Mamma, kanske Simon, kanske Frida eller Susanna, kanske Gita.. För er som är nyfikna på vad som händer inom mig så får ni gärna läsa vidare här. Ibland kanske jag lägger upp en vlogg, som ni annars hitta rpå youtube. Och bilder kommer självklart också komma här. För jag tänker lite som så, att jag vill att denna blogg ska representera mig. Inte bara mitt fotande. Utan mer av mig. 

Sen får den som vill läsa. Om det endast är min mamma, eller om det är tiotusen andra mammor som också läser spelar ingen roll. 

Det är min text och mina tankar och just du har trots allt valt att gå in här och läsa. 

 

Standard
Stad, Tankar

Att vara själv eller att vara ensam

I natt är en sån där natt då alla negativa känslor sköljer över mig som en lång, svepande våg och omfamnar mig i en trygg kram. I flera timmar har "My California" gått på repeat och jag har gråtit. Längtan efter min pappa är just nu otroligt stark och känslan av ensamheten likaså. Nu när jag jobbat mitt sista pass på jobbet i Blackeberg och de sista papprena är påskrivna, inskickade och betalade är det som att ytterligare band till pappa klipps. Saker som jag tidigare tänkt på som en lättnad känns just nu som något ont, något jag inte vill släppa taget om. Som att hålla pappas hand och känna ett finger i taget tappa greppet om varandra. Jag önskar att Klöver var här nu, så jag fick trycka min näsa i hans mjuka päls och dämpa min gråt mot hans mage. 
Men det är inte bara dessa praktiska saker som ger denna känsla av att släppa taget. Min far dog inte endast den femte maj. Varje gång nyheten om en artists död som spelats på fars skivspelare kommer komma, kommer också ytterligare en del av min far att dö. Skivspelaren som numera står i mitt rum bredvid min Tv. Artister som Peter Gabriel, Nils Lofgren, Bruce Springsteen. Det är något som kommer följa med mig i många år till. 

Av någon märklig anledning känns det så otroligt tryggt att stanna kvar i all denna sorg, det är lite som att mitt undermedvetna vill att jag ska vara här. Samtidigt står mitt samvete på andra axeln och säger "Skärp dig nu Albin, du är inte ensam. Ryck upp dig."

Att känna sig ensam är läskigt. För mig är att känna sig ensam inget man väljer, till skillnad från att vara själv. Och att vara själv kan vara helt underbart vissa stunder. Det kan till och med kännas lättande. Framförallt i och efter intensiva perioder då jag bara vill ladda batterierna på mitt eget vis. Men just nu känner jag mig inte själv. J

I denna känsla av ensamhet, som jag ändå väljer att stå kvar i, finns det också en enorm trygghet i att ha mina intressen. Denna natt var en sån natt då ett intresse varken var roligt eller lättsamt, utan välbehövligt. En kortare nattpromenad som plötsligt blev till en morgonpromenad när morgonljuset tränger igenom. Ensam runt i Hässelby Strand med endast ett par upplysta lägenheter här och där som påminner om att någon mer är vaken. 

Undrar om de där inne också känner sig ensamma... 

Jag tror att jag behöver denna natt. Jag tror att jag behöver sova ut ordentligt imorgon. Imorgon när jag vaknar ska jag försöka komma på fötter igen. Lyssna på lite peppande musik, se på fotboll, kanske spela lite spel med några fina vänner. 
Men först ska jag lyssna en gång till! Till denna låt som jag vet att även pappa har gråtit till. Och sen ska jag lyssna på Peter Gabriels version av Heroes. Sen ska jag lyssna på den låten en gång till, och en gång till, och låta mig själv känna. 
Det var jag och pappa överens om. Få saker väcker känslor som musik. 

Standard
Tankar

En sammanfattning av 2019

När jag skriver detta sitter jag på jobbet. Jag är ledig och kreativiteten i min kropp håller på att explodera, bokstavligt talat. Varken vankandes fram och tillbaks, kickboxas ut i luften eller skriva långa meddelanden till min bästa vän Susanna hjälper just nu. Två saker sitter fastnaglade i djupet av min själ just nu:

Ett nytt objektiv.
Skapande.

Jag vill ut och skapa och jag har insett varför jag inte får till mina bilder som jag vill. 
Under en lång period har jag varit besvärad kring mitt fotande. Bilderna blir inte som jag önskar hur jag än försöker och hela tiden har jag tänkt att det beror på brist på kunskap och erfarenhet. 
Och det stämmer ju, visserligen. Men , faktum är ett en kunskap senare knäckte jag koden!

Alla bilder som andra har tagit och som jag tänker "Wow" om, är tagna med vidvinkelobjektiv. Inte alla som i hundra procent av alla bilder, men ni vet alla bilder som i när man uttrycker sig sådär tvärövertygad "Alla bilder jag någonsin gillat!"

Så, vänner och familj. Nu sitter jag och väntar på att få gå och lägga mig på jobbet, för att sedan få vakna och åka in och köpa ett vidvinkelobjektiv. Ett av de billigaste och fullt tillräckligt skarpa för mitt typ av fotande. Så nu sitter jag och fantiserar om hur alla mina livsbekymmer kommer lösa sig, bara jag får det där magiska objektivet...
Det, och en sak till. Jag ska prova göra en Vlogg. Jag vill prova. Tänk, det kanske är kul? Att filma sig själv, att dela lite idéer om foto och vad jag gör om dagarna. Eller så blir det inte alls roligt. Vem vet, men det kan vara kul att ha provat åtminstone.
Så det, mina vänner och familj, är vad ni kommer få ta del av framöver. Är det inte lite dubbelmoral ändå, att stänga ner Facebook och Instagram för att ta tillbaks fotandet för min egen skull, för att sedan börja Vlogga? Män(niskan) är ju roliga ibland alltså...

Men, nu till det som varit. 2019. Ett spännande år, ett fantastiskt år på många sätt. Många spännande möten med nya människor, och även fördjupade möten med människor som varit med längre än detta år. Jag har njutit. Gråtit. Skrattat, känt hopp och förtvivlan. Förhoppningsvis har ni också gjort det, det hör ju ändå till livet att känna. Både upp och ner. Utan dalar inga toppar, eller hur? Citera mig gärna och källhänvisa korrekt!
Fotomässigt har det också varit upp och ner för mig och inte alls lika produktivt som förra året. Som sagt, i perioder har jag känt mig så värdelös att jag inte velat ta ner kameran från hyllan alls. Det har jag också skrivit om här, det där med att jämföra sig med andra, och vilka man jämför sig med. Proffsen... Alla de där som spenderar timmar varje dag med att fota och redigera, som har fotat hela sina liv både analogt och digitalt, fotat bröllop och rest jorden runt till magnifika platser, gått utbildningar och kurser och...

Ja.

Men några fina bilder har även jag lyckats med, och har dessutom fått möjligheten att besöka några fantastiska platser. I våras blev det en tur till Grisslehamn och sedan vidare till Öland helgen efter. Sommaren bjöd på ett utforskande av Västervik där min familj skaffat hus. I plural. Kanske ska kalla det gård? Hösten blev inte så utforskande som jag hoppats på, men en tur till Singö hann jag åtminstone med. Dessutom har jag hunnit få inbrott i och skrota min första egna bil. Det var en fin bil och alldeles lagom för att sova i bakluckan på den. Jag saknar den. Bakluckan alltså!
Förhoppningsvis blir det fler äventyr nästa år, och börjar tidigt med en skidresa till Åre. Vi får väl se hur mycket fotande som blir av, förhoppningsvis en hel del! Men främst blir det nog blåmärken på bräda och pudersnö upp till knäna!
Årets favoriter har alla ni ungefär två personer som läser denna blogg regelbundet redan sett. Men de kommer igen. Av de ca 4000 bilder jag tagit har jag valt ut ett trettiotal jag tycker lite extra om! Tryck på bilderna i galleriet här nedanför för att se dem i rätt format och större storlek. 

Medans den allra största delen av min klass träder in i TjugoTjugo med förväntningarna om att börja jobba, pluggar jag vidare ett år till. Först är det praktik, sedan uppsats och till hösten förlänger jag mitt program med att plugga till idrottslärare för mellanstadiet. Jag ser fram emot även detta år som kommer. 2019 var ett underbart år och jag hoppas även att 2020 blir detsamma. Sista året med plugg, sista året med mycket tid att disponera. Tid som jag vill lägga på att fortsätta vara kreativ och lära mig mer inom foto och även lite film. Det är inte alltid det är helt lätt att ta sig tid i vardagen, men som jag skrev 2017:
"Ta vara på dagen, varje dag..." 
(Referatet saknar källhänvisning och kan vara inkorrekt. Jag har ju ändå lov)

 

Standard
Tankar

Fotobok

Minns ni spänningen när man var liten och gick i skolan, fröken drog släckte lampan och drog fram overheadmaskinen? Mystiken som spred sig över klassrummet när fröken, belyst underifrån likt en sagoberättare som ska berätta en skräckhistoria, drar fram det urhistoriska plastarket och varsamt placerar det på den upplysta förstoringsapparaten för att sedan justera fokus så att vi allihopa fick se fingeravtryck från både lärare och elever som gått ur tiden redan innan vi ens var påtänkta. Och någonstans bakom alla dessa fingeravtryck kunde man skymta en bild av en avbildning på bilden av Gustav Vasa i sitt ståtliga skägg, en platt baskerliknande huvudbonad och en fjäderliknande grej… 
Googla, jag gjorde det med. 
Den mystiken kring bilder existerar inte längre. 

Men! Att ta en bild, ett foto, från skärm till en utskrift på papper, det ger lite mer mystik kring bilden.

För det är något med att kunna ta på en bild. Som liten brukade jag sitta och bläddra i årsböcker hos Mormor och Morfar, och ärligt talat var jag inte så intresserad av det som stod i dem. Men bilderna fascinerade mig. Bilder på idrottsstjärnor, politiker, människor i utsatthet. 

I våras gjorde jag en fotobok med mina favoritbilder från 2018. Den innehåller varken idrottstjärnor, politiker eller människor i utsatthet, men däremot människor som står mig nära, min brors student, bilder från Åre, Nyköping, Lund och Gotland. Den innehåller många fåglar, en älg och självklart mina katter. Och några av dessa bilder är bilder jag är väldigt nöjd med. 
Det känns lite häftigt att sitta och bläddra och känna sig stolt över det som finns där i. Det är något jag har gjort. Jag har tagit de där bilderna. Det ger lite stolhet. 
Jag kan verkligen rekommendera att göra något mer med dina bilder, oavsett hur eller vad du fotar. Det ger något extra att kunna hålla i den. Eller sätta upp på väggen.

Än så länge har jag inte vågat skriva ut någon bild att ha på väggen. Men jag besökte en vän som på väggen hade ett porträtt på sin katt som jag tagit. Bilden alltså, inte katten.

Det kändes coolt.

Standard
Tankar

Ingen mer Månadens Bild

Nu har jag gjort slut med månadens bild. 

Vissa månader fotar jag massor, andra knappt alls. Vissa månader åker jag på fotoresor, stiger upp tidiga morgnar, stannar uppe sena kvällar och anpassar mitt liv efter att få komma ut och fota. Vissa månader sitter jag mest och skriver tenta.

Detta innebär att vissa månader har jag en hög med bilder som jag är nöjd och stolt över, medans vissa månader har jag ingen alls. Så därför tänkte jag göra om konceptet, så istället för månadens bild publicera favoriter ur arkivet, med hänsyn till min progressiva utveckling. För vissa bilder jag tog för länge sen är ganska ointressanta som bild idag, men jag minns tillbaks på dem och kommer ihåg hur nöjd jag var då. De där bilderna vill jag plocka upp, skriva lite kort om och ha som ett uppdaterande flöde istället för en bild varje månad. 

Ni har nog sett dem förut. Men nu har ni den unika möjligheten att se dem igen. Såpass unik att ni, varje gång ni går in här kan se dem ytterligare igen.

Unikt!

Standard
Tankar, Vardag (fest)

Mumford and Sons

Detta inlägg kommer inte innehålla några bilder kopplade till rubriken,

Nu sitter jag på tåget hem från Skåne. Jag har spenderat två dygn ihop med min underbara vän Audrey som pluggar i Lund. Någon gång i Februari skrev hon till mig med stor hast och frågade om jag ville gå på Mumford and Sons med henne, då biljetter hade släppts till Stockholm. Med en begränsad ekonomi väntade jag aningen för länge med att säga ja, men det blev biljetter i Köpenhamn istället. Eftersom mitt livsanthem det senaste halvåret varit ”Delta”, slutlåten på deras nya skiva med samma namn kändes det svårt att inte tacka ja. Ett extra pass och några medtagna luncher till skolan så går det att ursäkta dessa utgifter.
Det har varit två känslosamma dygn. Vi satt och tittade på Netflixshowen ”Queer Eye” som Audrey kan innan och utan. Så hon valde ut de allra mest känslosamma avsnitten, och blödig som jag är rinner ögonen i varje avsnitt. Och inte blev det bättre under konserten heller.
Det tog ungefär två låtar, sen strömmade tårarna igen. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Men skönt var det, njutbart. 
Konserten var fantastisk. Troligtvis det mest känslosamma i musikväg jag upplevt. Vi pratade efter konserten om det här med att visa känslor, hur olika vi är Audrey och jag. Hon kan inte gråta offentligt medans för mig går det inte att stoppa. Det kanske handlar om att visa sig sårbar? Jag vet inte! Men jag önskar att fler skulle känna att det är okej att visa sig både glad och ledsen bland andra. Och framförallt under en sådan upplevelse. 

Setlist:

  1. Play Vide

  2. Play V

  3. Play Video

  4. Play Video

  5. Play Video

  6. Play Video

  7. Play Video

  8. Play Video

  9. Play Vio

  10. Play Video

  11. Play Video

  12. Play Video

  13. Play Video

  14. Play Video

  15. Play Video

  16. Play Video

  17. Play Video

  18. Play Video

Standard
Tankar

Inspiration, regler och åsikter

Jag har under en längre tid funderat på att dela med mig av mina tankar kring det här med att ”lära sig foto”, och vad det inneburit för mig hittills sedan jag började fota. Det har inte alltid varit självklart vad alla tips och idéer som finns att snappa upp i forum för foto faktiskt har gjort med min egna inställning till att plocka upp kameran och njuta av detta fantastiska intresse som delas av så många, när tekniken gjort att vem som helst kan prova på och utveckla en nyfikenhet inom det.
Enda sedan jag först kom i kontakt med foto på en djupare nivå än selfies och porträtt till Mormor och Morfars skrivbord har också åsikter om vad som är en bra bild kantat varje bild, lite som en stor, dammig, en gång i tiden guldfärgad ram runt ett porträtt på valfri kung på slottet. Några av de första åsikterna jag själv minns var att man inte skulle fota solnedgångar, för det var klyschigt. Bilder ska heller inte tas med kameran i stående läge, det är för expresstidningsfotografer. Och man ska fota SvartVitt, för en bra bild är en bra bild utan färg. När jag sedan djupdök i Youtubes oändliga mängder med ”How to improve your photography” dök naturligtvis ännu fler upp. Exponeringar, kompositioner i form av tredjedelsregeln, Fibonacci och att låta motivet titta inåt i bilden, ge motivet luft. Sedan ska alla bilder innehålla ledlinjer, förgrund motiv och bakgrund, och man ska inte fota mitt på dagen på grund av för starka kontraster och horisonter skall absolut inte vara i mitten av bilden. Inte nog med att folk har åsikter om bilderna i sig, sedan ska man dessutom helst bara fota med fullformatskameror, objektiven ska vara fasta för att de är bättre….
Åsikter, regler eller tipsen är många, listan kan göras längre än vad jag minns handlingslistor när jag var liten. De var oändliga! 

Och beroende på hur man ställer sig till denna lista så kan det bli läskigt. Plötsligt blir foto en träskmark där djuphålor måste undvikas med risk för att sjunka ner och fastna på en plats där inget solljus någonsin träffar.

Eller så kan det också få vara en kreativ verkstad, med färger, penslar, papper och inspiration.

I perioder fastnar jag verkligen för vissa saker. Tredjedelsregeln, eller Rule of Third som den kallas på engelska, har suttit med mig sedan jag började och den är svår att se förbi. Nu, den senaste tiden har jag också haft svårt att sätta horisonten i mitten av mina bilder, även fast jag egentligen vill det. När det blir på det viset, det är då alla tips blir ett hinder istället för ett verktyg, ett verktyg för att använda när det passar. När jag eller du känner att det ger våran bild det där som gör att vi tycker att den blir bra, och som gör att bilden blir något mer en bara en bild. Ett foto. Som ger dig glädje, som du vill se igen och som du kommer minnas efteråt!

Foto är nog som många andra intressen, fyllt med gamla idéer om vad som är, ska vara och inte ska vara. Jag tänker på de diskussioner jag och min far haft om Angelfiske. Vi har diskuterat angelkrokar, tid på dygnet och höjd på mörten många gånger. Trots att jag efter en vinters anglande hade dragit större fisk än han någonsin gjort är han fortfarande fast besluten kring sitt sätt.

Jag har lärt mig mycket av honom. Men sen har jag provat mycket nytt också. Det funkade uppenbarligen ganska bra.

Detta citat från en fototidning jag läste förra sommaren på landet utanför Nyköping sammanfattar den inställning jag vill ha i mitt fotande. Kanske kan det inspirera även dig att utforska och lära dig mer med en fortsatt glädje och nyfikenhet:

”Studera fotografi som en konstart, inte en vetenskap. Titta på bilderna som skapades före din tid, och följ din inspiration, inte reglerna.”

Standard
Tankar

En monolog om att jämföra sig

Ibland tittar jag tillbaks på mina gamla bilder. De första, som jag tog för lite mer än två år sedan. Få av dem är bra. Men det fanns en nyfikenhet då, som inte riktigt finns kvar nu. Det nyfikna i att bara få fota det som är omkring mig. Oavsett om det var en penna på bordet, en sovandes Klöver eller en tunnelbaneskylt. Allt var ett potentiellt fotomotiv. 
Det är svårt att hindra sig från att bli påverkad av sin omgivning. Jag borde kanske inte kasta med generaliserande ord, men jag är nog inte ensam om att uppleva att vi hela tiden ska prestera och värdera oss själva i förhållande till andra, oavsett om det gäller jobb, hobby, relationer eller vår syn på oss själva. Jag fastnade i det med Instagram förut, en plattform som först gav mig väldigt mycket positiv feedback på mina bilder. Men när ”nyhetens behag” la sig kring den bekräftelsen så började jag snabbt fundera på vad som fanns kvar i mitt fotande. Och vad det hade för syfte. Jag minns att en bekant på universitetet, Kicki, frågade mig i samband med starten av denna blogg, varför jag startade den. Att det antagligen fanns ett syfte i att visa upp mina bilder för andra. Och det där etsade sig fast, det var kanske inte bara för min egen skull såsom jag hade tänkt och önskat ifrån början. 

På senare tid har det uppkommit en frustration i mitt fotande igen. Det känns som en tröskel som behöver klivas över, och det är lättare sagt än gjort! Jag blir liksom inte nöjd med mina bilder. Den här gången är det dock inte instagram som är forumet för jämförelse, utan snarare specifika fotografer som i sin tur, många av dem, jobbar som proffsfotografer. 

Men här måste jag försöka vara lite rimlig och snäll med mig själv… Hur ska jag, en lärarstudent som ägt en egen kamera i strax över två år kunna jämföra mig med fotografer som Sean Tucker, Thomas Heaton, Craig Jones eller Sven Persson som alla är fotografer jag inspireras av dagligen, men som har tiotusentals fler timmar av fotande, tusentals fler mil rullade, hundratusentals mer kronor spenderade och dessutom tusentals timmar av studerande och lärande av foto för att komma dit de är idag? Som Kirsti en gång sa: ”Det är Orimligt!”
Det är inte alltid lätt att vara snäll mot sig själv, och det är lätt hänt att själv vara sin absolut största kritiker. Och nu när fotandet legat lite på hyllan och motivationen för att åka iväg en tidig morgon eller en sen kväll och bara få utforska en ny plats inte riktigt funnits där, då är det lätt att verkligen dyka ner i ett sökande efter en snabblösning, som aldrig kommer komma ur varken internet eller ett hemmasittande. 

Förhoppningsvis kommer denna lilla bubbla av frustration poppa i sommar. Förhoppningsvis kommer jag bort från Stockholm, får lite frisk luft och får se lite nya miljöer. Även om jag så gärna skulle vilja lära mig av min fina vän Frida, som en gång i tiden berättade om hur hon försöker hitta det lilla i det som finns omkring henne där hon är, vart hon än är, så är det ibland väldigt givande att få komma bort. Få se en ny plats. Få nya perspektiv och nya motiv. 

Få uppleva den där känslan som fanns i början igen. När allt var värt att fota. 

Standard
Djur och fågel, Skog och natur, Tankar

Öland

Under mitt besök i Umeå träffade jag Erik, en superhärlig kille som också är fotointresserad. Han visade mig sitt instagramkonto där han lagt upp en bild på ett träd vid en strandkant och öppet hav bakom och av någon anledning väckte det en idé om att besöka Öland hos mig. Det är lustigt vilka små saker som kan ge inspiration till så mycket större saker. Men det skulle egentligen inte bli av förens till sommaren. 
Men veckan som varit drog en del energi, så i torsdags bestämde jag mig för att åka direkt efter universitetet. Än bättre blev det när mitt seminarium ställdes in, så runt ett var bilen packad och tiden kommen.

Öland… Vad ska jag säga? Vilket ställe, vilken ö. Det kändes lite som att komma hem. Min farfar är uppväxt på Öland, men det är nog inte därför det kändes så hemma. Det var bara så vackert. 

Perfekt nu innan turistsäsongen drar igång också, att få uppleva våren ensam på vägarna. Inte helt ensam dock, jag träffade några britter som satt och lyssnade på Peter Gabriel i bilen och var tvungen att påpeka vilken fantastisk musiksmak. Så nu är jag bjuden att komma till London, se Liverpool och gå på konsert på Wembley! Dessutom träffade jag en tysk motorcyklist med en kamera runt halsen och två danskar som fiskade gädda. På frågan om de förstår all svenska svarade de ja, förutom Södersvenskan. Skåningarna pratar tydligen som att de har en potatis i munnen. 

Känn på den, Skåningar! Det kommer från en Dansk. 

Att ha möjlighet att sova i bagageluckan är lyx. Min bil är fylld med två sovsäckar, en flytring, simfötter, båtgrejer och tampar och under denna resa hela fotoutrustningen, campingkök och mat. Det blir liksom inte bättre än att bara kunna dra ut och sova vart man vill. Så första nattens campingplats blev mitt emot Långe Erik, fyren på den nordliga spetsen av Öland. Stjärnklart och med ljuset från fyren sov jag gott. Däremot är min kropp fortfarande inställt på vintertid, så när jag vaknade halv sex var morgonljuset redan över och det hårda dagsljuset på väg att ta över. Med klarblå himmel och en riktig vårvärme och vindstilla längs den östra kusten kunde jag njuta av vad som kändes som en riktig sommardag på stränderna, och det finns det många av! Dessutom blev det ett par stopp för att fota fåglar, innan mörkret började lägga locket på och jag fick skynda mig för att hinna till Långe Jan på den södra spetsen. 
Denna morgon var kämpigare att komma upp. Med klockan på fyra, en kall bil och stormen som ven utanför krävdes det verkligen något extra för att få mig att komma upp. Men när morgonljuset gick upp med fantastiska moln som färgades i Djurgårdens fina färger fanns det ingenting som skulle kunna ursäkta ett kvarliggande i sängen. Väl uppe ångrar jag inte att jag gick upp. Jösses så vackert.

Mina förhoppningar var ett ensamt träd vid havet, en väderkvarn och en fyr. Men Öland har så mycket mer än så, och då är detta bara en väldigt liten del av allt som finns att utforska. 

Standard