Höger, vänster om…

Idag, lördag, tog min termin äntligen slut. Sista hemtentan var bedrövligt svår att motivera sig till, och att efter det ha en omtenta sedan i höstas..
Så idag när jag kom hem efter omtentan kändes allt plötsligt så tomt. Efter ett långt telefonsamtal med Gita la jag mig och sov med en längtan efter att komma ut i skogen! Och sen slog turen ned som en blixt från klar himmel och min kära bror ringde och frågade om jag ville med ut och fiska. 

Taget.

Så nu ni vänner, Nu är det lov! Sally har redan bänkat sig bredvid mig i sängen och vi planerar inte att röra oss härifrån på hela kvällen annat än om nöden eller hungern kallar. 

 

 

Ingen mer Månadens Bild

Nu har jag gjort slut med månadens bild. 

Vissa månader fotar jag massor, andra knappt alls. Vissa månader åker jag på fotoresor, stiger upp tidiga morgnar, stannar uppe sena kvällar och anpassar mitt liv efter att få komma ut och fota. Vissa månader sitter jag mest och skriver tenta.

Detta innebär att vissa månader har jag en hög med bilder som jag är nöjd och stolt över, medans vissa månader har jag ingen alls. Så därför tänkte jag göra om konceptet, så istället för månadens bild publicera favoriter ur arkivet, med hänsyn till min progressiva utveckling. För vissa bilder jag tog för länge sen är ganska ointressanta som bild idag, men jag minns tillbaks på dem och kommer ihåg hur nöjd jag var då. De där bilderna vill jag plocka upp, skriva lite kort om och ha som ett uppdaterande flöde istället för en bild varje månad. 

Ni har nog sett dem förut. Men nu har ni den unika möjligheten att se dem igen. Såpass unik att ni, varje gång ni går in här kan se dem ytterligare igen.

Unikt!

Mumford and Sons

Detta inlägg kommer inte innehålla några bilder kopplade till rubriken,

Nu sitter jag på tåget hem från Skåne. Jag har spenderat två dygn ihop med min underbara vän Audrey som pluggar i Lund. Någon gång i Februari skrev hon till mig med stor hast och frågade om jag ville gå på Mumford and Sons med henne, då biljetter hade släppts till Stockholm. Med en begränsad ekonomi väntade jag aningen för länge med att säga ja, men det blev biljetter i Köpenhamn istället. Eftersom mitt livsanthem det senaste halvåret varit ”Delta”, slutlåten på deras nya skiva med samma namn kändes det svårt att inte tacka ja. Ett extra pass och några medtagna luncher till skolan så går det att ursäkta dessa utgifter.
Det har varit två känslosamma dygn. Vi satt och tittade på Netflixshowen ”Queer Eye” som Audrey kan innan och utan. Så hon valde ut de allra mest känslosamma avsnitten, och blödig som jag är rinner ögonen i varje avsnitt. Och inte blev det bättre under konserten heller.
Det tog ungefär två låtar, sen strömmade tårarna igen. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Men skönt var det, njutbart. 
Konserten var fantastisk. Troligtvis det mest känslosamma i musikväg jag upplevt. Vi pratade efter konserten om det här med att visa känslor, hur olika vi är Audrey och jag. Hon kan inte gråta offentligt medans för mig går det inte att stoppa. Det kanske handlar om att visa sig sårbar? Jag vet inte! Men jag önskar att fler skulle känna att det är okej att visa sig både glad och ledsen bland andra. Och framförallt under en sådan upplevelse. 

Setlist:

  1. Play Vide

  2. Play V

  3. Play Video

  4. Play Video

  5. Play Video

  6. Play Video

  7. Play Video

  8. Play Video

  9. Play Vio

  10. Play Video

  11. Play Video

  12. Play Video

  13. Play Video

  14. Play Video

  15. Play Video

  16. Play Video

  17. Play Video

  18. Play Video

Inspiration, regler och åsikter

Jag har under en längre tid funderat på att dela med mig av mina tankar kring det här med att ”lära sig foto”, och vad det inneburit för mig hittills sedan jag började fota. Det har inte alltid varit självklart vad alla tips och idéer som finns att snappa upp i forum för foto faktiskt har gjort med min egna inställning till att plocka upp kameran och njuta av detta fantastiska intresse som delas av så många, när tekniken gjort att vem som helst kan prova på och utveckla en nyfikenhet inom det.
Enda sedan jag först kom i kontakt med foto på en djupare nivå än selfies och porträtt till Mormor och Morfars skrivbord har också åsikter om vad som är en bra bild kantat varje bild, lite som en stor, dammig, en gång i tiden guldfärgad ram runt ett porträtt på valfri kung på slottet. Några av de första åsikterna jag själv minns var att man inte skulle fota solnedgångar, för det var klyschigt. Bilder ska heller inte tas med kameran i stående läge, det är för expresstidningsfotografer. Och man ska fota SvartVitt, för en bra bild är en bra bild utan färg. När jag sedan djupdök i Youtubes oändliga mängder med ”How to improve your photography” dök naturligtvis ännu fler upp. Exponeringar, kompositioner i form av tredjedelsregeln, Fibonacci och att låta motivet titta inåt i bilden, ge motivet luft. Sedan ska alla bilder innehålla ledlinjer, förgrund motiv och bakgrund, och man ska inte fota mitt på dagen på grund av för starka kontraster och horisonter skall absolut inte vara i mitten av bilden. Inte nog med att folk har åsikter om bilderna i sig, sedan ska man dessutom helst bara fota med fullformatskameror, objektiven ska vara fasta för att de är bättre….
Åsikter, regler eller tipsen är många, listan kan göras längre än vad jag minns handlingslistor när jag var liten. De var oändliga! 

Och beroende på hur man ställer sig till denna lista så kan det bli läskigt. Plötsligt blir foto en träskmark där djuphålor måste undvikas med risk för att sjunka ner och fastna på en plats där inget solljus någonsin träffar.

Eller så kan det också få vara en kreativ verkstad, med färger, penslar, papper och inspiration.

I perioder fastnar jag verkligen för vissa saker. Tredjedelsregeln, eller Rule of Third som den kallas på engelska, har suttit med mig sedan jag började och den är svår att se förbi. Nu, den senaste tiden har jag också haft svårt att sätta horisonten i mitten av mina bilder, även fast jag egentligen vill det. När det blir på det viset, det är då alla tips blir ett hinder istället för ett verktyg, ett verktyg för att använda när det passar. När jag eller du känner att det ger våran bild det där som gör att vi tycker att den blir bra, och som gör att bilden blir något mer en bara en bild. Ett foto. Som ger dig glädje, som du vill se igen och som du kommer minnas efteråt!

Foto är nog som många andra intressen, fyllt med gamla idéer om vad som är, ska vara och inte ska vara. Jag tänker på de diskussioner jag och min far haft om Angelfiske. Vi har diskuterat angelkrokar, tid på dygnet och höjd på mörten många gånger. Trots att jag efter en vinters anglande hade dragit större fisk än han någonsin gjort är han fortfarande fast besluten kring sitt sätt.

Jag har lärt mig mycket av honom. Men sen har jag provat mycket nytt också. Det funkade uppenbarligen ganska bra.

Detta citat från en fototidning jag läste förra sommaren på landet utanför Nyköping sammanfattar den inställning jag vill ha i mitt fotande. Kanske kan det inspirera även dig att utforska och lära dig mer med en fortsatt glädje och nyfikenhet:

”Studera fotografi som en konstart, inte en vetenskap. Titta på bilderna som skapades före din tid, och följ din inspiration, inte reglerna.”

Efter Hemvärn, Efter Tenta

Solen sken. Jag var först ut ur salen. Jag menar, varför sitta längre än vad som behövs? 
Och innan alla andra hann ut och påbörja det där stressiga eftertentasnacket om uppgifter, fel och rätt och upp och ner for jag hem. Och sen in till stan för fika med en go’ vän, och sedan tillbaks hem igen. Där blev det en timmes mys i kvällssolen med katterna utomhus.
Observera Fibonaccispiralen mellan Sally och Klöver.

En ”sån där” vecka

Ikväll påbörjas vårens hemvärnsövning. Suget är inte jättestort, och dessutom lurar en mattetenta nästa vecka. Men det är en vecka, en kort, överskådlig tid som snart är över och då kommer allt kännas värt. ”Karaktärsbyggande” som de säger i försvarsmakten. 
Vet inte om jag håller med, men snart är det över! Det ska bara börja först.

Här kommer några bilder från de senaste veckornas Universitetshäng och fisketur till Sibbo!

En monolog om att jämföra sig

Ibland tittar jag tillbaks på mina gamla bilder. De första, som jag tog för lite mer än två år sedan. Få av dem är bra. Men det fanns en nyfikenhet då, som inte riktigt finns kvar nu. Det nyfikna i att bara få fota det som är omkring mig. Oavsett om det var en penna på bordet, en sovandes Klöver eller en tunnelbaneskylt. Allt var ett potentiellt fotomotiv. 
Det är svårt att hindra sig från att bli påverkad av sin omgivning. Jag borde kanske inte kasta med generaliserande ord, men jag är nog inte ensam om att uppleva att vi hela tiden ska prestera och värdera oss själva i förhållande till andra, oavsett om det gäller jobb, hobby, relationer eller vår syn på oss själva. Jag fastnade i det med Instagram förut, en plattform som först gav mig väldigt mycket positiv feedback på mina bilder. Men när ”nyhetens behag” la sig kring den bekräftelsen så började jag snabbt fundera på vad som fanns kvar i mitt fotande. Och vad det hade för syfte. Jag minns att en bekant på universitetet, Kicki, frågade mig i samband med starten av denna blogg, varför jag startade den. Att det antagligen fanns ett syfte i att visa upp mina bilder för andra. Och det där etsade sig fast, det var kanske inte bara för min egen skull såsom jag hade tänkt och önskat ifrån början. 

På senare tid har det uppkommit en frustration i mitt fotande igen. Det känns som en tröskel som behöver klivas över, och det är lättare sagt än gjort! Jag blir liksom inte nöjd med mina bilder. Den här gången är det dock inte instagram som är forumet för jämförelse, utan snarare specifika fotografer som i sin tur, många av dem, jobbar som proffsfotografer. 

Men här måste jag försöka vara lite rimlig och snäll med mig själv… Hur ska jag, en lärarstudent som ägt en egen kamera i strax över två år kunna jämföra mig med fotografer som Sean Tucker, Thomas Heaton, Craig Jones eller Sven Persson som alla är fotografer jag inspireras av dagligen, men som har tiotusentals fler timmar av fotande, tusentals fler mil rullade, hundratusentals mer kronor spenderade och dessutom tusentals timmar av studerande och lärande av foto för att komma dit de är idag? Som Kirsti en gång sa: ”Det är Orimligt!”
Det är inte alltid lätt att vara snäll mot sig själv, och det är lätt hänt att själv vara sin absolut största kritiker. Och nu när fotandet legat lite på hyllan och motivationen för att åka iväg en tidig morgon eller en sen kväll och bara få utforska en ny plats inte riktigt funnits där, då är det lätt att verkligen dyka ner i ett sökande efter en snabblösning, som aldrig kommer komma ur varken internet eller ett hemmasittande. 

Förhoppningsvis kommer denna lilla bubbla av frustration poppa i sommar. Förhoppningsvis kommer jag bort från Stockholm, får lite frisk luft och får se lite nya miljöer. Även om jag så gärna skulle vilja lära mig av min fina vän Frida, som en gång i tiden berättade om hur hon försöker hitta det lilla i det som finns omkring henne där hon är, vart hon än är, så är det ibland väldigt givande att få komma bort. Få se en ny plats. Få nya perspektiv och nya motiv. 

Få uppleva den där känslan som fanns i början igen. När allt var värt att fota.